Steget är gjort (och det känns nog värst för mamman)

Jahopp, igår hände det! Vi grejade i Isabelles sovrum under dagen, Isabelle var med och lekte runt med lampskärmarna på huvudet och bestämde vart tavlorna skulle sitta (not) (tror hon hade gjort ett värdelöst jobb med den uppgiften). 
 
Vi pratade mycket om detta, att hon skulle sova på sitt egna rum. Som en stor tjej! Kvällen innan hade vi försökt med samma, men varje gång vi sa nåt om att hon skulle sova i sitt eget rum sa hon bara "näej!". Och så var det med det. Hon gallskrek och pekade på dörren ut och bara "DÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ". Hon var inte lite bestämd med att hon skulle sova i vårt sovrum, om man säger så. Så tillslut gav vi upp, efter att ha gått igenom de vanliga föräldrakvalen:
 
1) Nej, nu kan vi inte gå över med henne för då sätter hon detta i system och vet att vi ger med oss om hon gråter tillräckligt länge
2) Hur länge kan ett barn gallskrika egentligen? Nu ger hon sig snart
3) Snart, snart, snart
4) UNGJÄVEL ge dig bara!
5) Ok, du får sova hos oss inatt
6) För att inte rummet ska bli negativ association och allt sånt där (kan även kallas ursäkter när tålamodet är nere på 0,00001 för man veeeeet ju att man går rakt emot punkt 1)
 
Så hon fick lägga sig i sin spjälis jämte vår säng och somnade som en liten prinsessa. Skitunge. 
 
På lördagen grejade vi dock i rummet nästan hela dagen och hon var med. På kvällen ville hon direkt gå till vårt sovrum för att läsa bok och dricka välling, men nej nej sa jag, vi ska ligga i din mysiga säng! Hon gick med på det, och vi läste bok. Sedan ville hon dra. Vi hade burit in spjälsängen och ställt den jämte hennes nya säng till lunchvilan (som hon aaaaaabsolut inte skulle sova på sitt rum så vi provade att ställa in hennes gamla säng, och efter fem minuter gråt la hon sig ner i spjälsängen, tog min hand och somnade på fem minuter?! Barn är sannerligen små mysterium) så där gick hon med på att lägga sig. När jag trodde att hon somnat hör jag ett "däää" och jag tänkte tyst för mig själv att okej, nu kör vi igen. Men icke. Det var hennes säng där jag låg som hon pekade på. Så jag tog över henne, sjöng några sånger och kliade på ryggen OCH HON SOMNADE! Bäddade runt henne så inte den nya sängen skulle kännas så stor och smög ut. Jacob sov på soffan i vardagsrummet här uppe för att VERKLIGEN höra om hon vaknade, vi tänkte att nu är det viktigt att hon känner sig trygg och att vi infinner oss direkt om hon blir ledsen. Han fick gå in tre gånger, men hon gnydde bara i sömnen varje gång. Vid 7.45 kom hon uppgående och ställde sig vid grinden vid trappen och skulle gå ner och äta frukost.
 
JAHOPP?! 
 
Barn alltså. Mysterium som sagt. Nu ligger hon där inne och snarkar och sover igen. Hon somnade i bilen hem från farmor och farfar, men snart får jag väcka henne så hon går att lägga ikväll också. 
 
Das was das, ha det bra!

Sista dagarna

Vi förlängde bilhyran till tisdagen. I Bahia Feliz blåste det järnet så vi ville ha friheten att kunna dra därifrån. På måndagen åkte vi till stranden i Meloneras, måndagen var även den dagen då solen inte riktigt orkade kämpa sig igenom molnen. Den var framme av och till, det var först framåt eftermiddagen som molnen skingrade sig och det blev helt soligt. Då körde vi till Puerto Rico för att käka middag, satt på en restaurang med utsikt över hamnen och åt nog den enda middagen som vi kände inte var nåt vidare. Puerto Rico kändes inte så lockande heller, som San Augustin typ, med stora hotellkomplex, massvis med restauranger och strandshoppar ungefär. 
 
Så på tisdagen, vår sista dag innan hemfärd på onsdagen, drog vi till vårt säkra kort- Puerto de Mogán. Låg på stranden, käkade lunch på det lilla Italienska stället och framåt kvällen tog vi bilen hem igen, Isabelle var inte på topp och vi kände att det inte var någon idé för oss att sätta oss på en restaurang denna kväll, risken var stor att det skulle bli kaos då Isabelle ätit dåligt hela dagen, var överhungrig och vägrade äta. Dålig kombo- det vet ju jag! Känner skrämmande väl igen det där beteendet nämligen... :) 
 
Så vi körde tillbaka till hotellet och köpte med en pizza till vår lägenhet. Gick och kollade Bamseshow, Isabelle älskade det och försökte dansa så som de som stod på scenen gjorde. Herregud vad hysteriskt det är btw. De på scenen skrek, barnen skrek och jag och Jacob tittade på varandra och undrade vart vi hade hamnat. 
 
Onsdagen innebar att packa, leka en stund på lekplatsen för att sedan åka till flygplatsen. Klockan 14.10 lyfte vårt plan och även denna gången gick det super att flyga. Isabelle och jag kollade på Babybossen, vi käkade mat och sedan HÖR OCH HÄPNA somnade det lilla flickebarnet. Hon sov i en och en halvtimme, då satt jag och storgrät till en film som hette Gifted. Alltså, jag grät verkligen. Ni vet sådär förbannat fult när hela ansiktet skrynklar ihop sig och man anstränger sig för att inte snyfta MEN DET GÅR INTE för det känns som att hela världen har rasat tillsammans med karaktärerna på filmen? Jacob, som inte fattat grejen ännu trots att jag förklarat läget för honom flera gånger, såg att jag grät och bara "men grååååååter du älskling, åh", också satt han och tittade på mig. TITTADE PÅ MIG! Vem gör så? Skällde på honom när jag hämtat mig, och han förklarade sig med att han tycker det är så gulligt. Det ordvalet gjorde inte situationen bättre om jag säger så. 
 
Nåväl. Vi landade vid halv nio och körde hemåt Fjärås. Så skönt att komma hem! Fast denna gången kände jag att hemma är bra men i solen bäst, satan vad skönt det var att slippa kyla och femton lager med kläder. Så skönt att bara ta på en tröja när man blev kall. Men nu är vi tillbaka i limbovädret här. Grått, snö och regn omvartannat. Heja!
gran canaria

Måndag 15/1

Godmorgon på er!
 
Det är måndag idag och Jacob & Isabelle sover än. Klockan är kvart över åtta och jag sitter här och känner mig lycklig. Semester känns så viktigt! Vi alla är glada över att få spendera all tid tillsammans, Isabelle blommar upp och är helt galen av lycka verkligen över att få vara i värmen och hänga med sin mamma och pappa på heltid. Så härligt att se, och extra kul att åka på resa när hon uppskattar allt som sker så himla mycket!
 
Igår tog vi bilen och körde till dynorna i Maspalomas. Sahara-sand som blåst över havet och skapat dynor, ascoolt! Men här blåser så himla mycket så vi stod där med kisande ögon och ville så gärna gå ut på dem men det var omöjligt då sanden verkligen piskade oss. Isabelle gömde huvudet mot Jacobs axel och undrade vad tusan vi höll på med. Så vi får checka av på listan att vi sett och stoppat fötterna i saharasand, sedan körde vi vidare :) Åkte till Anfi de mar, ett jättehotellkomplex byggt av en norrman som importerat sand från Bahamas. Jättefin strand! Helt galet stort hotellkomplex. Vi köpte en smoothie, konstaterade att stället var superfint men väldigt konstlat, stoppade fötterna i Bahamassanden (och i havet!) och körde vidare :)
 
Vi drog vidare till puerto de Mogán igen och lade oss på stranden där några timmar. Isabelle och Jacob busade vid vattenbrynet medan jag satt med min gravidmage i vädret och bara njöt av att titta på dem medan bebisen sparkade i magen. Min familj ♥️ Svårt att greppa! Svårt att ta in att vi snart är fyra, men som vi längtar. Lillebror sparkar hejvilt här nere och jag har sjukt mycket sammandragningar, precis som hemma. Men han ligger bra i magen, jag kan fortfarande ligga på rygg och har inga gravidkrämpor så nu gäller det att inte längta ihjäl sig de sista veckorna bara 😅
 
Efter strandhäng duschade vi av Isabelle i en stranddusch (älskar att hon bara köper läget 😂 ) och tog på lite fina kläder, för klockan 18 hade vi bokat bord på en liten italiensk restaurang som vi hittat på TripAdvisor och som bara hade 3 bord på en tvärgata från hamnen. Vi gick dit och blev serverade hemmalagad ravioli som vi alla tre slukade, det var helt vansinnigt gott!! Jag är dock fortfarande bitter över att befinna mig i Spanien MEN INTE FÅ DRICKA SANGRIA. Känns som en skymf mot sangria-världen.
 
Efter middagen hittade Isabelle sin första kärlek, Logan 2 år. En liten spanjor med mörka ögon, jag fattar verkligen att hon fastnade för honom. De två sprang runt på torget och härjade, pratade på sitt Da-da språk (common language i bevisvärlden) och tillslut tog Logan mod till sig och skulle krama Isabelle. Nej! gastade Isabelle och vände honom ryggen två gånger, innan hon beslutade sig för att sluta spela svår och rusade fram till honom och gav honom en kram. OM JAG DOG LITE DÅ? Ja, självklart. Var ungefär det gulligaste jag någonsin sett, två små människor under metern som visar varandra kärlek. Så. Gulligt. Roligt med små barn också, allt handlar om att härma. Logan la sig på torget, Isabelle kommer skrattandes och lägger sig jämte. Isabelle ropar på bilarna, Logan ropar också på bilarna. Logan springer upp och nerför en backe, Isabelle hakar på. Du fattar :)
 
Det tog inte lång tid tillbaka i bilen innan vi hade en sovande liten unge kan jag lova. Vi bar in henne på rummet och satte oss och spelade 500 som Jacob vann. Satan vad jag hatar att förlora, speciellt i spel där jag vanligtvis vinner.
 
Nä, nu är klockan snart halv nio, dags att väcka familjen!
gran canaria