En farsdag

Idag har jag tänkt, antagligen alldeles för många gånger, att fi sjutton vad livet är bra. Där gick jag på en promenad i solen med han som jag älskar så förbannat mycket och som är en så förträffligt fin pappa till vår lilla tjej och kände mig lycklig. Över så många saker. Som att vi nu kunde rulla ut med vagnen från vårt hus och gå min favoritrunda runt Bräckan. Att solen sken och det kändes som vår ute. Att Isabelle är vår dotter, att hon är välskapt och helt och hållet perfekt. 
 
Vi köpte med oss kaffe från Naturum och drack i solen medan Isabelle sov. Delade på en morotskaka och pratade om livet, om tillfälligheterna som ledde oss fram till att vi faktiskt fick huset i Fjärås. Drömde oss bort till våren då vi blir fyra, blev helt pirriga av att tänka på att vi ska få en liten bebis i mars. På vägen hem träffade vi på Linda och tjejerna som promenerade sista biten till vårt hus tillsammans med oss, där vi stötte på mamma och pappa som kommit för att lämna av några grejer. Tittade på min pappa och tänkte att fi sjutton vilken tur jag hade som fick växa upp med honom vid min sida. Så många tokiga minnen jag har från min barndom, som när vi cyklade nerför Bräckan (det är sjukt brant), alltid sladdade in på gatan med Vitis (vår Volvo) när det var snö, alla turer i lastbilen där jag fick äta oändligt med Ballerina och Fanta... min pappa. En pappa i världsklass! Och det värmer mitt hjärta så mycket att se Jacob vara pappa till Isabelle, för där ser jag det igen. Kärleken, buset och att finnas där, alltid. Jag kunde omöjligt ha valt en bättre människa att bilda familj med, och det känns väldans bra. Dra mig baklänges vad jag älskar den mannen. 
 
Han fick förstås sovmorgon och frukost imorse. Presenter från Isabelle och ord om hur mycket vi älskar honom. För han har det inte alltid lätt. Jag kan pendla i humör en minut till en annan och Isabelle har sedan starten där den 4 april 2016 gjort klart i att jag är nummer 1. Och jag vet att det gjort Jacob ledsen många gånger! Så det gör mig så förbannat rörd att se bandet de två har nu, när de ligger på köksgolvet och busar så att Isabelle kiknar av skratt. När han går omkring med sin lilla prinsessa i sin famn och hon kramar honom hårt och länge. Det är inte bara jag som gäller längre, och jag anar hårt att hon kommer bli pappas tjej. Herregud, det hade jag också blivit med en pappa som Jacob <3 
 
Alright, nog med kärleksdravel. 
 
Isabelle är krasslig, har spytt två gånger sedan i torsdags och varit tröttare än vanligt men ändå väldigt glad. Ätit väldigt dåligt, vilket varit helt förståeligt men ändå tufft att hantera när man ser att hon är trött för att energin är låg. Nu i eftermiddag var vi i Onsala hos Jacobs föräldrar och då var hon helt sig själv, äntligen (kanske för att hon till middag fick välja vad hon ville ha- smörgåsrån med smör och digestivekex med några nachos till efterrätt... när man är sjuk får man, intalade vi oss). Hon lekte så fint med Cornelia och Freja, eller rättar sagt- Cornelia och Freja var väldigt fina med Isabelle. De lät henne sitta med och sköta sitt när de lekte med dockhuset, visade henne alla leksaker att önska sig i julklapp ur leksakskatalogen och var allmänt goa kusiner mot Isabelle. Vår fina, stora Isabelle. Är så galet stolt över den där ungen, fastän hon retar oss till vansinne nuförtiden genom att ha bytt ut sitt ständiga "Ja!" till ett väldigt bestämt "Nä.". Med betoning på väldigt bestämt, hon vet vad hon vill, den lilla. 
 
Nu ska jag väcka Jacob som verkar ha somnat när han nattade Isabelle så att vi kan kolla ett avsnitt Stranger Things. Lillebebis sparkar som allra mest om kvällarna och det är så mysigt att bara ligga med handen på magen och känna de där små fötterna sparka. Fortfarande alienvarning dock, ett barn i min mage?! Galet :)
Gamla bilder, men ack så fina ändå

Ett ultraljud

I tisdags hade jag ett smärre gäng fjärilar i magen på morgonen vill jag lova. Klockan 8.45 var det nämligen dags för rutinultraljudet. Några fjärilar fladdrade för att vi så gärna ville veta att lille bebisen har det bra i magen och växer som den ska och allt sånt där och några fladdrade för att vi ju var helt på det klara med att det bara kan vara människor med övernaturligt mycket tålamod som kan vänta i 40 veckor UTAN ATT TA REDA PÅ KÖNET. 
 
Så ja, när hon frågade om vi ville veta vad det var för kön svarade vi ivrigt: "Ja, gärna!" 
 
Hon kollade det direkt. Sade att det stod utan rimliga tvivel, för där är snoppen. 
 
Jacob och jag tittar på varandra och vårt tvivel lyser nog i våra ögon. "Ja men titta här då!" säger hon och pekar på skärmen. "DÄR är den, ser ni?" Hon skrattade åt att vi såg ut att fatta noll och fortsatte med ett "nu går vi vidare med undersökningen så kan vi kolla mer på snoppen sen igen". 
 
Jaha, det är en pojke i magen! Jag har tänkt på små söta pojkbebisar de senaste veckorna, men inte kunde väl jag ha en i magen? Nej, det är omöjligt. Det är en Emilia i magen. Isabelle och Emilia, det hör ju alla hur fint det klingar. Men icke! På en sekund kastades vi tillbaka till denna eviga fight kring namn (det ska gudarna veta att innan vi kom överens om Isabelle så var vi tamigtusan inte överens om nåt). En liten pojke. En av varje. En liten pojke! Jag är en ärlig människa, så jag är ärlig nu. Tanken skrämde mig först. En syster och en bror. Vad för relation får dem? Jag känner till relationen mellan systrar, då det är vad jag har, kan en syster och en bror få samma band? Det känns inte så, men jag hoppas innerligt att jag har fel. 
 
Namndiskussionen har ännu inte urartat och vi är tro det eller ej överens om ett par namn. Jag har spanat på pojkkläder på nätet och insett att jag på intet liknande sätt kommer bli ruinerad som jag blivit när jag shoppat till Isabelle- få pojkkläder väcker samma behov som flickkläder gör. Jacob var snabb med att ta upp overallen jag köpte till Isabelle för 1200 kronor förra året med argumentet att "den kan ju nästa barn också ha". Synd att den är rosa botten med blommor på. MEN med allt snack om genus i dagsläget så kanske jag kommer hyllas som en utomordentlig mamma om vår grabb får ha på sig denna nästa vinter?
 
Det gör lite ont i mitt hjärta att Isabelles alla fantastiska kläder icke kommer att komma till användning nu. Samtidigt som det gläder mitt shopping-jag att jag nu kommer få köpa massor av nya kläder. Och jag har redan gjort klart för Jacob att nu blir det en tredje också för Isabelles kläder SKA användas igen. Han är inte med på det tåget riktigt, men trägen vinner som man brukar säga... och jag kan väl vara ganska så bestämd och envis om jag sätter den sidan till. 
 
21 mars är det beräknat, dra mig baklänges vad vi längtar!
 

Snart flyttar hon, det är allt jag har att säga

Nuförtiden när vi lämnar Isabelle på förskolan så sträcker hon ut armarna mot pedagogerna, FASTÄN HON BEFINNER SIG I SIN MAMMAS/PAPPAS FAMN!
 
Är det verkligen okej? Flyttar hon hemifrån snart också eller? 
 
Jädra unge. Man kan ju ifrågasätta kärleken hon känner för oss för mindre kan jag tycka. 
 
I för sig, när vi körde hem från Vimmerby i onsdags gav hon sin mamma lite löve. Hon var lite ledsen (läs övertrött) och ville inte riktigt somna i bilstolen. Jag (notera att vi har automat på lille bilen, var ingen direkt livsfara på vägen) sträckte bak min arm och fattade hennes hand som hon ju gillar så mycket nu för tiden. Fick efter en tio minuter kramp i armen som befann sig i underlig vinkel från framsätet till baksätet och var tvungen att släppa hennes varma lilla hand lite. Då börjar hon gråta igen, och både Agnes, Ida och mormor försöker ge henne sina händer MEN flickebarnet tystnar först när jag sträcker bak min hand igen. Aaaaaaaaaah. Feel the love, ville jag skrika eller kanske snarare IN YOUR FACE men avstod på grund av sjukt olämpligt att göra så mot en sju- och en åttaåring.
 
Hålla hand kan ju vara det bästa som finns. Mitt hjärta smälter fortfarande lite varje gång jag lyfter ur henne ur bilen och hon står med armen uppsträckt i luften, redo för mig att fatta den så att vi kan gå tillsammans. Eller när hon ska sova och hon slänger ut sin arm för mig att fatta den. Tänk att det är jag som ger detta lilla barn trygghet. Sjuk känsla! Ska försöka förvalta den på bästa vis, lovar. 
 
Har andra viktiga saker att berätta, återkommer!
Bilder från Halloween på Liseberg. Vi stod i lång kö för Farfars bilarna (sååååååå vansinnigt tråkigt att köa för den tråkigaste jädra attraktionen, men vi var tydligen där för att barnen skulle ha det kul*) för efteråt får man ju en pollett så att kidsen kan göra körkort. Nu är Isabelle stolt innehavare av två stycken, ett från i somras med. Sådär fail bara, hon grät i kön för att det var tråkigt att vänta, var väldigt glad när vi åkte och grät sedan igen när hon insåg att hon inte fick åka mer. Härliga småbarnsliv!
 
 
*Ironi. Alla förstår ironi här inne va?