En vecka i huset

Tusan vad vi njuter av att bo i hus. Allt är så himla enkelt här! Häromdagen hängde regnet i luften på eftermiddagen men jag var sugen på att gå ut och gunga med Isabelle. För en vecka sedan skulle det innebära lite planering i form av att få på Isabelle allt, inte glömma något, bära ner för tre trappor, ta ut vagnen ur bilen för att sedan gå åtminstone 10 minuter till någon närliggande lekplats. Vi hade alltså inte gått ut om regnet hängde i luften. Nu: Fine om det börjar regna, då går vi bara in igen. På med kläder, ut genom dörren och gå en minut till gungorna och sandlådan. Hurra vad bra! Isabelle som älskar att varà ute med, så himla härligt att bara kunna ge sig ut hursomhelst. 
 
Veckan som har gått har innehållit pannkakslunch för en herrans massa ungar. Sandra var en klippa och tog Isabelle i söndags förmiddag så att jag och Jacob kunde greja, och lagom till lunchen dök Jenny upp med sina tre kids och Linda med sina två. Alla fick plats! Och mamma langade plättar och pannkakor på löpande band. Vi har nattat Isabelle i vagnen flera kvällar och bara rullat fram vagnen till huset och burit henne TYP EN METER in, jämfört med innan när det var några våningar upp... :) Jag har gått på kvällspromenad med min bästa vän och pratat om livet medan barnen somnade i vagnen. Mamma har hjälpt oss oändligt mycket med att komma i ordning och vi har det riktigt mysigt på nedervåningen redan. Köket är i stort sätt klart, vårt tillfälliga sovrum här nere på bottenplan tokmysigt och till och med groventrén fick mamma till så att den är mysig att vara i. Förstår inte hur den kvinnan lyckas, men önskar verkligen att jag hade ärvt den där genen rakt av. 
 
Jag har börjat jobba med. Här gör vi allt på samma vecka, pang på liksom. Men jättekul att börja jobba! Kändes så skumt att gå in på kontoret och få känslan av att komma hem på sätt och vis, som att det var i fredags jag lämnade för att gå på helg och inte 1,5 års mammaledighet. Isabelle fick dock feber i onsdags så vi fick dela upp dagen mellan oss, och idag var Jenny så himla snäll och tog Isabelle så jag kunde vara med en stund på jobbet. I måndags förresten när jag skulle hämta Isabelle så satt hon och gungade. Linda och Ida hade inget för sig så de var med, och Isabelle blev jätteglad av att se oss men var inte redo att lämna gungan. Fine, tänkte vi och gungade i säkert tio minuter tills vi kände att nu är det dags att åka hemåt. Men JÄVLAR vad Isabelle inte var redo att åka hem! Hon gallskrek och försökte vrida sig ur mitt grepp och jag kände det som att jag höll på att kidnappa ett barn från förskolan. Jesus vilken vilja den där fröken har. Lite lagom svettig mamma som lämnade dagis den dagen vill jag lova. 
 
Ikväll tog vi oss en cykeltur genom Fjärås.
 
Kan konstatera att det är sjukt jobbigt att cykla utan luft i däcken, var lagom svettig när jag kom till familjen Chettat som äger en cykelpump. Isabelle gillade nya cykelsitsen så nu jäklar ska vi cykla omkring innan lillebebisen kommer :) Ah, jäklar, på tal om lillebebisen var vi ju på ultraljud i tisdags! Förlåt mig älskade bebis i magen, det är tydligen såhär det är att vara nummer två. Men inte desto mindre fantastiskt att få se dig sparka omkring i magen och faktiskt få se ditt lilla hjärta som slog där inne. Tårarna vägrade sluta rinna för där var du på en skärm, 7,5 cm lång men redan med armar och ben, ryggrad och hjärna. En liten, liten minimänniska. Tror även din pappa fick torka en tår... det blev så verkligt, vi ska bli fyra och vi längtar ihjäl oss efter dig!
 

En flytt till ett hus

Alltså, jag vet inte vart jag ska börja. Sicken jäkla vecka, så mycket lyckorus genom kroppen och så mycket tillfredställelse så det är inte riktigt klokt. Jacob och jag går runt som på små moln och Isabelle är tokglad över att ha hur mycket yta och tomt som helst att leka på. 
 
I fredags kan vi ha gjort den sämsta packningen i mannaminne. Jag kom till lägenheten 20.30 och vi insåg att jo, vi har en del grejer. Så vi kastade helt enkelt ner allt vi hade i flyttlådor med mantrat att "vi rensar när vi packar upp, vi rensar när vi packar upp". Kanske inte önskvärt, MEN nu fick det bli så. Klockan 08 dagen efter kom flyttkillarna vi hyrt in och vår gratis arbetskraft- familjen. Lamine, Victor och Totte hjälpte oss att bära och Sören stod nere och vaktade lastbilen. Jag... sprang omkring och var tankspridd. Hade en uppgift egentligen och det var att tömma kyl och frys men det glömde jag. My gad, gravidhjärnan är inte nådig denna gången. 
 
Jacob styrde upp oss alla och strax efter 11 landade Lamine och jag tillsammans med flyttgubbarna i Fjärås. Packade ur släpet tills övriga kom med det sista från vinden. Obligatoriska pizzan intogs på kartonger i köket och Agnes & Ida kom hit och gjorde så himla fint i Isabelles lekrum så när Isabelle väl kom hit med mormor och morfar var det redo för lek. Fina ungar <3
 
På kvällen fixade Jenny middag till oss alla, så tacksam för all hjälp vi fick! Min familj, Jacobs familj... vet inte riktigt vad vi hade gjort utan er. När vi gick hem där på kvällen (äntligen kan vi gå hem!!) kunde vi knappt ta in dagen. Att vi äntligen fått flytta in och att allt bara känns så förbannat rätt. Vi kollade ett avsnitt av Suits på en soffkudde i vardagsrummet innan vi kröp ner under nytvättade täcken i tystnaden som råder här. Inga spårvagnar, inga brötiga människor, inga bilar, ingenting. Isabelle sov som en prinsessa och vi med. Har sagt det innan men säger det igen- livet <3

Ankor och sista natten med gänget

Nu sover Isabelle sin sista natt här på Ekedalsgatan 5. Det känns så skumt! Som att vi borde fira det på något vis, allra minst föreviga det. Sin allra sista natt... här har hon spenderat 1,5 år av nätter, och nu har hon ingen aning om vad som är påväg att hända. Kommer hon att undra vart hon är de kommande dagarna, kommer hon att se lägenheten framför sig eller är sånt oviktigt för små tjejer när de har sina föräldrar nära? Hade onekligen varit spännande att få veta hur de tänker, de små. 
 
Idag fick vi gjort något som jag alltid tänker att jag vill göra, men aldrig får gjort. Vi gick ut innan Isabelles lunchvila. Så klockan 9 var vi redo utanför lägenheten med limpa och allt för att gå och mata ankorna. Vädret belönade vår företagsamhet med strålande sol och en helt ljuvlig morgon, jag var väldigt glad över att för en gångs skulle på flera veckor faktiskt dammat av kameran för att ta med den. 
 
När vi kom till ankorna blev vi totalt omringade. Jag kände paniken lite lätt sådär, men Isabelle som i princip var lika hög som ankorna stod skrattandes där och åt upp det brödet hon fick för att kasta till ankorna. Vi får träna på det där, känner jag. 
 
När vi kom hem igen vid 11.30 somnade hon gott i sin säng och jag gott i soffan. Hade dock ställt klockan så att jag efter 20 minuter skulle gå upp, problemet: Satan i gatan vad sur jag var när jag vaknade. Hungrig som fan och ingen mat hemma. Gick likt ett halvdött spöke (oklart hur ett spöke kan vara halvdött) till köket och hittade... en banan. Och nutella. Det kommer vara jag som är julegrisen i år. 
 
Näe, istället för att packa ikväll tänker jag och Jacob kolla Suits. Ibland undrar jag om vi verkligen är bra för varandra, vi kommer få jobba som tusan imorgon men ikväll tänker vi mest att äh, det är inte så mycket kvar. Jag hoppas inte vi kommer få ångra oss imorgon... 
 
Natti!