I just can't take these tears, i hate this part right here.

Idag tittar jag på regnet som droppar in genom altandörren. Varför kan inte allt någonsin vara perfekt?
Jag känner mig allmänt nere, ibland glömmer jag av varför och insikten när jag kommer på det är allt för hemsk. Fyfan för cancer, fyfan för splittrande av familjer. Fyfan för att förlora någon som står nära.
Man kan liksom inte sätta sig in i situationen, man är väl rädd antar jag? Rädd och fruktansvärt ledsen.
Är så nära tårar, vill inte prata om det men kan inte undvika. Det är något som händer, inte något som man kan stoppa undan någonstans. Att veta vilken smärta dem känner gör att jag bara vill... vill vara där. Men jag kan inte hejda tårarna så länge till, och jag vill inte vara den som gråter. Det är inte jag som ska gråta och bli tröstad.
Men mitt i allt det mörka kommer ett nytt liv.

Shout, let it all out.

Det verkar som att jag glömt arkivera i bloggen om när Wille fick träna första gången med BT?
Det var leta som gällde, jag höll Wille medan Limpan sprang och "lekte" med dummyn. Hon lät glad och skuttade runt för att göra Wille intresserad av Dummyn, sen gömde hon den och Wille sökte. Och hittade! Det var ju inte raka spåret, men han är duktig. Detta gjorde vi några gånger, sen övade vi lite på markering, alltså att han ska lägga sig ner och skälla när han hittat det han ska, men vi hann inte så länge så vi får öva på det mer här hemma! Men han är duktig på sök. Hans favorit-sök är nog popcorn i lägenheten =) Rallan tar in honom på toan och jag kastar popcorn i varje hörn och bakom grejer som lillen sen kan roa sig med att hitta! Perfekt sysselsättning (och vi får äta popcorn utan valpögon som tigger!)

Snart kommer Linda hit och vi ska ut och gå. Skönt! Sen ska jag höra med henne om hon kanske kan köra mig och Willus till mamma för vi orkar inte vara hemma längre!