En helt vanlig söndag.

Hallå bloggen!

Idag är det söndag, igår var det lördag. Det var melodifestival delfinal 4 och jag undrar varför de satte så många bra låtar i samma deltävling? Förra veckan var ju katastrof men igår var det bra. Danny var bäst förstås, men det hade jag i för sig bestämt på förhand sedan var ju han Kyss mig bra med!

Efter melodifestivalen (som jag vägrar kalla mello, vem fan har kommit på det smeknamnet?!) så åkte jag in till Kba. Inte en lördag utan fest när man är i partymode, menar jag. Sanna kom ut med och jäklar vad vi ägde dansgolvet igår, hon kan verkligen dansa den tjejen! Lina jobbade i baren, det är väl det näst bästa efter att gå ut med henne för då får man ju träffa henne iaf <3

Det är söndag idag. Jag har städat bilen och ätit Flygande Jacob. Det är nog allt.
Det gjorde ont i hjärtat att städa bilen, Wille sprang inte runt och kikade och alla hans röda hår i bilen stack mig i hjärtat och jag saknar honom så himla mycket!

Tårar, tårar, tårar. Inte världens roligaste blogg just nu!

Det var verkligen, verkligen mycket värre att komma tillbaka till Båstad utan Wille än vad jag någonsin trodde det skulle vara. Och jag, pucko-Sarah, har satt ihop ett fotoalbum med bilder från våra år tillsammans som jag ska skicka in nu ikväll och då brast det totalt. Det började med tårar som skymde texten jag skrev i albumet till att sitta och storgråta, få panik över att min hund inte är här med mig till att ringa mamma, och gråtandes i telefon få prata med den person som jag älskar mest och som alltid säger sakerna som jag behöver höra för att ta mig uppåt när det känns nattsvart.

Jag älskar min mamma och jag har verkligen ingen aning om vad jag hade tagit mig till om inte hon fanns. Jag älskar Wille med, men alltid när man sitter och tänker tillbaka minns man bara allting som var fantastiskt. Man tänker inte på varför man tog besluten som man tagit, och mamma och Sandra är experter på att på ett jäkligt vänligt sätt påminna om detta. Tala om varför det är som det är, och sedan varför det är positivt.

Men det är okej att sakna honom. Det är okej att tänka på att han var världens bästa hund. Det är okej att gråta att han inte är här längre. Det blir nog lättare snart, för varje dag som går... Han har det bra och jag med. Det gör bara så ont för att Båstad var det första som bara var mitt och hans. Båstad är Wille.
Nä, imorgon fyller jag lägenheten med vänner! Eller så går jag hem till någon och tar över dennes soffa och tvingar på stackarn mitt sällskap, här kan jag inte sitta och vara ledsen! Det är livet för kort för tror jag.

Ingen rolig kväll...

... inte alls faktiskt. Jag är tillbaka i Båstad, men någon saknas och han saknas enormt. Det här var jobbigt, detta är ju min och Willes lägenhet och nu är jag här själv. Jag saknar honom, saknar, saknar, saknar honom.