Och vi går in i...

Vecka 20. Halvvägs. Stort! Känner dock på mig att doktorn på ultraljudet på måndag kommer kasta oss tillbaka två veckor genom att säga något som; "nehenej, ni är då bara i vecka 18!" 
 
Den dagen den sorgen! En bebis är det ju där i magen, en bebis som:
 
- Jag känner varje dag nu. Är liksom som att något sveper med en fjäder på insidan av magen. Jag väljer att tro att detta något är bebis :) Sen kurrar det på ett väldigt lustigt sätt, tror det är bebisen som har ett finger med i den känslan också
- Får mig att just nu må förbannat bra. Bra det där med att må ruttet ett tag, man uppskattar plötsligt väldigt mycket att må bra 
- Kommer få världens bästa pappa som pussar och pratar med bebis, vilket varje gång får den hormonstinna mamman att nästintill bryta ihop i lyckogråt
 
I kväll är jag hemma hos min kära syster. Tänk vilken tur att jag har henne, alltid bara ett samtal bort och alltid är man välkommen hit. Älskar dig Jempis! Så himla tacksam för att jag har dig. 
 
Har tagit tag i mig själv och fotat magen på sin 20-veckors dag. Inget mer ansträngande än mobilbilder, men hey! Bättre än inget. 
Behöver egentligen inte skriva att jag längtar ihjäl mig efter dig lilla bebis, lilla du som är det jag kommer älska högst av allt resten av mitt liv

Vecka 19 och renoveringskaoset

Vi har gått in i vecka 19 nu och jag mår oförskämt bra. Hade jag inte haft en växande mage hade jag nog inte trott att jag var gravid alls, faktiskt. Hurra för det! 
 
Känner mig plötsligt ganska fin igen (ville knappt sminka mig tidigare "för det spelar ändå ingen roll"), jag mår inte illa alls (förutom en gång förra veckan då jag helt oprovocerat spydde upp det vatten jag druckit på morgonen när jag öppnade kylen, har ju avskytt kylen) och jag är inte längre dödstrött. 
 
Lägg där till att jag har fått världens i särklass bästa craving: Vatten med is. Och gröna granny smith äpplen. I dag på jobbet serverades det chokladtårta men jag var så fruktansvärt sugen på ett äpple så jag satt och mumsade på det istället och ställde mig frågan inför varje tugga; har jag någonsin ätit ett sånt här gott äpple? 
 
Standardfrasen numer när jag äter äpplen. Märkligt det där, men jag är glad så länge det inte svänger över till att bli kinapuffar eller chips&dipp... 
 
Så renoverar vi ju också. Jovisstserrö, i förra veckan flyttade vi ut allt från sovrummet och Jacob började riva tapet. I går flyttade vi upp typ hela lägenheten till vinden och tömde vardagsrummet sånär på vår säng. I morgon åker sängen in i köket och Jacob börjar dra tapet i vardagsrummet... om jag säger som så här: De kommande veckorna kommer bli en prövning. Vi kommer bo på typ 15 kvm, i köket. Lagade sjukt mycket färssås (köttfärssås fast minus köttet) i kväll så vi inte svälter. För laga mat kommer jag inte tillåta de närmsta veckorna. För jag nämnde väl att även alla våra kläder ska rymmas i köket? 
 
Kaoz är bara förnamnet för vad som just nu råder på Ekedalsgatan. Men jag har icke flippat ur ännu, är lugn som en jäkla filbunke. För jag ser mållinjen - när allt är klart. Och det jag ser framför mig är otroligt fint :) 
 
Vill ge er en magbild men kan inte ta någon. Har för övrigt varit vansinnigt dålig på att fota magen, trodde jag skulle fota som en galning. Men skomakarens barn är det väl man säger... 
 
Nu ska jag fixa med bilder. Har ju ingen TV längre så finns ingen tid att döda genom att ligga framför den. Ser framför mig att jag kommer vara sjukt effektiv de närmaste veckorna... jag gillart. 

Oktober -15 bjöd på dagen jag aldrig trodde skulle komma

Det har hänt en grej. En alldeles fantastisk, underbart, crazy grej. 
 
Den förbannade boken är klar. I tisdags pallrade jag mig äntligen till Espresso House för att ta tillbaka mina skrivartisdagar. Satte mig där och bara... skrev slutet. Efter två timmar stirrade jag på iPaden och bara, det där är ju sista meningen. Det där är sista meningen på den förbannade boken, och inte nog med det - det där är ett perfekt slut. Tänk som det kan bli ändå. Jag visste det ju inte när jag satte mig på Espresso House från början. Visste inte att boken skulle få ett slut, och att slutet skulle kännas så självklart. 
 
Förundras ännu en gång över det här med skrivandet. Vart kommer det ifrån? Hur mycket tänker jag undermedvetet på boken att jag kan sätta mig och skriva klart den på två timmar? Fantastiskt, det säger jag. Och känslan just nu... jesus. Har vaknat mitt i natten de två senaste nätterna och bara legat och tänkt på den. Boken. Känslan över att den nu har en början, en handling, ett slut och allt där mittemellan är nästan berusande. Och hela tiden kommer jag tillbaka till den grymma känslan att: Jag. Gjorde. Det.
 
Nu väntar finjusteringar, det vankas utfyllnad av tidigare kapitel och några saker jag behöver skriva till historien som slutet så fint tvingade med sig. Sen är den helt klar.
 
När jag skickar iväg den till förlaget så ska jag ta mig tusan skicka blomsterbud till Genne här på jobbet. Efter ett år av tjat om att få läsa boken fick han till slut det, och det är tack vare honom som den är klar nu. Tack vare att vi på Vapiano förra veckan spånade utav bara tusan och att det (och han!) gav mig skrivarlusten tillbaka. Helt sinnes det här. I dag är jag förbannat stolt över mig själv.