Hej

I torsdags var vi hos mödravården i Majorna och fick se bebisen i magen. Doktorn sa efter sisådär en och en halvsekund; "där har vi hjärtat som slår i alla fall" och vi bara va?!?! Han var helt klart mer rutinerad på ultraljud och vad man kan se än vad vi är. Han vände monitorn och visade oss bebisen som låg där inne och sträckte på armar och ben. Konstig känsla det där, att se något röra sig inuti sin mage fastän man själv inte känner någonting alls. Konstig, obeskrivlig och alldeles underbar. Helt otroligt också att bebisen på sådär 6-7 cm redan är en liten människa med huvud, kropp, organ... you name it. Den är bara lite liten än. 
 

Längtar tills jag känner bebis, längtar tills Jacob får känna bebis och längtar tills magen kommer på riktigt. För tillfället ser det bara ut som att jag käkat alldeles för mycket mat, vilket i och för sig är sant. Mina första veckor som gravid var det nämligen pågenlimpa som gällde. Bröd var det jag var sugen på, så bröd var vad jag åt. Blev helt katastrofhungrig efter bara två-tre timmar efter att jag ätit också vilket resulterade i att jag åt alldeles, ALLDELES, för mycket mat. Nu är min ätarnivå på mer normal nivå, det är jag tacksam för. Men att träna? Går dåligt. 
 
Tröttheten har i alla fall skingrats en del. Senaste veckan har jag haft energi på kvällarna att göra annat än stupa i säng så fort jag kommer hem. Tänk att en sån grej kan göra en så lycklig! Att orka plocka undan i lägenheten eller gå på promenad med fina vänner. Nu blir det bättre, jag känner det på mig :)
 
Så till den här helgen då vi varit på tur. Har jag sagt att det jag älskar mest är att vara på tur? I lördags styrde vi lille Audin mot Onsala och hämtade Willebus. Sedan åkte vi till Tjolöholm och promenerade i två timmar. Som jag älskar det stället, vilket är konstigt egentligen med tanke på att jag spenderat på tok för många timmar där i jobbet... men vad tusan. Det är så fint och jag njuter varje sekund jag är där. Efter promenaden skulle vi åka till Linda och tjejerna för Ida brukar alltid fråga efter Wille. Men de skulle precis åka till Bua där mamma, pappa, husbilen och Jenny med ungar var. Så vi hängde på! 
 
Hehe... Wille är inte överförtjust i för små barn... så när Oliver ville gå på promenad tittade Wille på mig som; rädda mig?!?! Oliver blev lite besviken när Wille helt enkelt gick åt andra hållet :)
 
På kvällen åt vi middag hos Blide & Matilda, Wille hängde på. Sen kom vi hem till lille lägenheten och jag tvingade så klart upp Wille i sängen och låg och snusade i hans päls tills han fick nog och hoppade ner. Min fina hund! I dag promenerade vi tre längs Kyrkans ängar i Onsala, spanade på vårt drömhus som ligger där och fikade på Jönssons i Gottskär. Sedan lämnade vi tillbaka lillen.
 
Nu laddar vi inför veckan som kommer. Jacob drar på grabbresa onsdag - söndag och jag åker med jobbet på Wintdagar tisdag - torsdag. Upp klockan 05 och åka tåg på tisdag för min del, kommer vara otroligt trevlig och social mot kollegorna... :)

Long time no see

Det är svårt att skriva här när man inte kan skriva om det man vill. Det är svårt att hitta tid att sätta sig här när man är dödstrött om kvällarna. Det är svårt att vara sig själv när man inte riktigt är det. När hormoner krigar i ens kropp och man mår illa och man kan gråta för ingenting alls. När det enda man kan tänka på är dig och räkna dagarna tills du är här. 
 
199 dagar. Så många dagar är det kvar tills jag får hålla dig i min famn. Och jag är otålig, gillar inte att vänta. Tiden går fort, säger de. Men tiden går tusan inte fort när allt man tänker på är en och samma sak. Dig. Du som växer i min mage och som beräknas vara där inne i etthundranittionio dagar till. 
 
Jo, jag är gravid. Vi ska bli föräldrar. Och det är tamigtusan det sjukaste hittills. 
 
<3