Hej

Satan i gatan vad sjuk jag är. Helt galet synd om mig är det! Kände det i måndagskväll, det där välbekanta onda i halsen. Har aldrig varit med om att början till ond hals dragit sig tillbaka utan att bryta ut, så det var med vissa farhågor inför vad som komma skall som jag ställde klockan på 04.15 för att gå upp och åka till Karlstad på tisdagen. 

Sov kasst på natten. Man gör ju det när man ska gå upp på tok för tidigt. Och när febern sakta men säkert börjar ta över ens kropp. När klockan ringde var rösten borta. Ont att svälja. Kall och varm om vartannat. Bara till att ställa in att hänga med på utbildningsdagar med jobbet. 

Sedan dess har jag varit riktigt kass alltså. Influensa kanske? Feber, borttappad röst, hosta, nysig. Ont i precis hela kroppen. Du hör, jag är ynklig. För att spä på mitt ynkliga jag befinner jag mig hos mor och far sedan igår. Typiskt nog har de relinat på Ekedalsgatan så hemma har jag ej kunnat vara. Har fått stå ut med att bli omhändertagen av mamma. Hårt liv. 

:) 

Nej, nu vill jag vara frisk. Imorgon kommer jag inte vara frisk, men på lördag kommer Bus och han stannar i 4 veckor så då tänker jag tamigtusan vara frisk. Wille kommer bli galen på mig annars. Vecka-31-gravid och sjuk = långsam, tråkig promenad. Räcker att vara gravid tänker jag, han kommer bli lagom galen ändå när vi inte kan vara ute i timmar som vi brukar. 

Just det! Känslan inför stundande förlossning just nu: Jag. Vill. Inte. Vill inte tappa kontrollen, vill inte ha så ont att jag vill dö. Vill bara inte. Och ja, jag vet att alla klarar det, men just nu väger det inte särskilt tungt i mitt huvud. Vill bara inte längre. Ska uppfinna något sätt som gör det hela lättare, har ju ändå 9 veckor på mig. En evighet om man tänker på att det finns tokar som tror på att Gud skapade jorden på 7 dagar... :)

Förra helgen var en bra helg

Hej kompisar,
 
Längesen vi hördes nu, hade ett bra flow där ett tag men så plötsligt Pof! Borta! Eller, det stämmer inte. Har velat blogga men slocknat vid 21 varje kväll. Man får inte gjort mycket när man lägger sig i soffan direkt när man kommer hem från jobbet, det kan jag inte säga. Men är så trött! Skyller på bebisen i magen. 
 
Vecka 31 nu! 9 små veckor kvar. Under vecka 30 tog Sandra med mig ut för gravidfotografering. Det var en ny upplevelse! Att vara den som står framför kameran och sen ha lyxen att bara få ta emot massa fina bilder på sig själv, tusen tack för det kompis! :) Förra helgen var förresten en toppenhelg. På fredagen var vi bjudna till Sandra & Simon tillsammans med Tina, Amanda och respektive. Det bjöds på kanongod mat (som vanligt) och vi landade inte på Ekedalsgatan förrän klockan var 04 på morgonen. Lördagen firade vi Richard som fyllt 30, hans tjej hade hyrt vinkällaren på Posthotellet och där serverades sexrätters av helt fantastiskt god mat (älska mat). Och på söndagen lurade jag upp en oerhört trött Jakie (man blir helt klart tröttare när man får vinpaket till maten än när man som mig hinkar alkoholfritt hela kvällen) för då åkte vi tillbaka till Sandra och Simon för skridskoåkning på Torpasjön, grillning av korv och fotande av bebismage. Bilder!
 

Vecka 29 lider mot sitt slut

I morgon går vi in i en ny era kompisar. Vecka 30. Innebär att det är 10 ynka små veckor kvar tills bebis är här. Vill ställa mig högst upp på Masthuggsberget och sjunga JODILADIJIPPIHOOOOOO men begränsas av min huvudvärk jag haft sedan i går. Vansinnigt ont i huvudet! Så fort jag reser min lille kropp eller tittar neråt bankar det som att huvudet ska klyvas itu. Hade jag inte haft skallebank hade jag absolut stått uppe på Masthuggsberget och vrålat. Lovar!
 
Hur var vecka 29 då?
Det märks oerhört tydligt att mini i magen har mindre plats. Nu kan jag känna, även när jag går, hur hon flyttar/trycker ut sig på ena sidan av magen. Väldigt märklig känsla. Om kvällarna är hon som livligast, och ibland känns det som om hon slår i ultrarapid typ. Dunk dunk dunk dunk dunk dunk dunk känns det under några sekunder, har läst att man kan känna bebisen hicka, men inte kan väl bebisen hicka i sådan fart?! 
 
Man ser tydligt sparkarna på utsidan av magen, men jag har fortfarande ingen aning om hur mini ligger med kroppen där inne. I min tanke ligger hon lite här och lite där, men tror inte hon har så lätt att ta sig runt längre? Måste fråga barnmorskan i morgon när vi ska på rutinbesök. Jag får ju som tidigare nämnt inte trycka på lille magen, ifall ifall bebisen skulle komma ut helt demolerad (enligt minis pappa). 
 
Längtar är stor, tiden går långsamt. Eller, tiden rör sig ju framåt, men nu är jag rejält nyfiken på hur den lilla där inne ser ut. Jag har shoppat söta bodysar och kläder även i större storlek (måste ju passa på när det är rea...) och de kan jag ta fram och kika på mest hela tiden. Det vi saknar är pyjamaser, jag älskar pyjamaser. Det är ju min målbild, hur Jacob och jag ligger i sängen här hemma med en liten pyjamasklädd mini mellan oss och bara... dör sötdöden för att hon (eller han, det är inte hundra) är det finaste vi sett. Någonsin. 
 
Over and out, vecka 29. Nu börjar nedräkningen på riktigt!
 
Min navel är påväg att försvinna?