En graviditet

Tänk. Här har vi gått sedan den 27 juli och räknat ner till detta datum. 31 mars. Så himla länge har det känts så långt bort. Veckorna har både försvunnit i rasande fart- och gått långsamt som tusan. Vi har gått och drömt om den här dagen, fantiserat om bebisen i magen och längtat och väntat och nu är den här. 31 mars. 
 
Tänkte att nu när hela graviditeten på ett sätt har passerat, är det dags att sammanfatta den. Bra syssla för mig också, för jag har noll känningar och är vansinnigt trött efter en urkass natt där magen (även kallad badbollen) bara var i vägen precis hela tiden. Så, en sammanfattning är på sin plats!
 
VECKA 1-12:
Det började med högst oklara graviditetstest. Var det ett plus, var det inte det? Visst ser vi ett sträck? Eller är det inbillning?! Dagarna släpade sig fram, skulle ju göra testen på morgonen men det var först när jag testade på Agnes födelsedag den 27 juli som plusset trädde fram nästintill direkt. Det var sant ändå! Vi ska bli föräldrar!
 
Tiden fram till vecka 12 gick långsammast av alla veckor under graviditeten. Det är en slags milstolpe, den magiska vecka 12. Efter den veckan klarar sig de flesta foster i magen, och man kan äntligen få berätta för allt och envar att MAN ÄR GRAVID! Nu var vi hysteriskt dåliga på att hålla oss från att berätta för våra nära och kära, men jag höll ut på jobbet till vecka 12 med att berätta, trots att jag var helt galet trött och många dagar fick gå hem vid 16 för att sova två timmar och sedan jobba på hemifrån. Mådde illa också, men spydde bara på morgonen. Saker som icke uppskattades och som garanterat fick mig att spy: Öppna kylskåpet. Känna doften av sopor. Dricka vatten (eller någonting alls) på morgonen. Skumt.
 
Cravings: Pågenlimpa. Eller vilket bröd som helst, egentligen. Var helt katastrofhungrig bara efter några timmar efter jag ätit, resulterade i hysteriska intag av mackor. 
 
Vi fick göra ett tidigt ultraljud när bebisen var ca 6 cm, och den känslan när vi såg plutten på skärmen med sitt tickande hjärta... svår att beskriva :) Men det blev på riktigt då. Verkligen på riktigt <3
 
VECKA 13-20:
Vid vecka 16 började jag känna mig som människa igen. Tröttheten började släppa, illamåendet likaså. Det syntes på inga sätt att jag var gravid, men jag kände mig som ett monster. Inte speciellt i kroppen, men minns att jag aldrig kände mig fin, liksom. Vi började renovera på allvar här hemma, tömde extrarummet och började riva tapet, Jacob rev väggen i köket, fönster byttes och mycket var på G.
 
Jag jobbade på som vanligt, funderandes på vem som väntar i magen egentligen. Mitt humör skulle jag beskriva som mitt allra bästa jag någonsin. Glad, harmonisk och härlig, och TUR var väl det, att mina och Jacobs farhågor att jag skulle bli ett hormonellt monster inte infriades :) Kring vecka 18 började jag känna bebisen, det kändes som att något drog väldigt lätt på insidan av min mage och snart insåg jag att jag hade bebisen att hålla ansvarig för den känslan.
 
Cravings: Gröna äpplen. Valde till och med att käka äpplen framför chokladkaka på jobbet, mer om det här. Bättre craving än pågenlimpa, det får jag ändå ge mig! 
 
I vecka 20 var vi på ultraljud igen. Rutinultraljud, och barnmorskan kollade och mätte precis allt på vår bebis. Vår lilla tjejbebis, om man vågar lita på det. Barnmorskan kastade oss tillbaka några dagar i graviditeten, något Jacob vägrat ta till sig. Du förstår, innan rutinultraljudet hade vi ett preliminärt datum till 27 mars. Efter ultraljudet fick vi den 31 mars. Jag ändrade i min gravidapp, men Jacob har fortfarande inte ändrat i sin. Så varje vecka sedan dess har han skickat mig bilder på infon som HANS app visar, en vecka före mig alltså. Knäppis :) 
 
Får skylla mina tråkiga mobilbilder ovan på att vi bodde i kaos. Hemma kunde jag icke ta bilder för i vecka 21...
 
VECKA 21-29:
Vecka 22 respektive 27
 
...flyttade vi in i köket. My gad. Tur jag inte visste då att vårt temporära lilla boende på 15 kvm skulle hålla i sig i fem veckor, för då kanske jag hade brutit ihop. Nu gjorde jag inte det, någon smärre breakdown MÅ ha hänt, men inget allvarligt. :)
 
Här ungefär började tiden bara rusa iväg. Mellan vecka 20-30 gick tiden som absolut fortast. Veckorna swishade förbi, jag kände mig fantastiskt fin med min lilla gravidmage som började synas alltmer och Jacob fick äntligen känna bebisen. Sicken grej! Och varje gång Jacob pussade och pratade med magen höll mina hormoner fullkomligt på att flippa ur och jag fick (och får fortfarande) bita mig hårt i läppen för att inte börja gråta. 
 
I vecka 22 började magen verkligen växa. Minns att jag tyckte den kändes "spänd till max"... jomenvisst. Hade jag haft en spåkula och fått se magen i vecka 40 hade jag antagligen inte trott att det var sant. Bebisen fick mer och mer ett bestämt rörelsemönster: Väldigt aktiv om kvällarna, lugn så snart Jacob skulle känna. 
 
Kring vecka 27 gick Jacobs 30-årsfest av stapeln och satan i gatan vad lyckat det blev. Gravidot höll igång 08-05 den lördagen, men att Jacob blev så förvånad gjorde allt sjukt värt. Bästa festen!
 
Under denna perioden tänkte jag mycket på själva förlossningen. Kände starkt att nej, det här kanske jag inte vill vara med om ändå. Kände mig rädd för att inte veta vad som väntar, hur smärtan kommer att kännas och hur jag kommer att kunna hantera den. Var rädd för att jag skulle spåra ur under själva förlossningen. Någonstans här ville jag inte längre prata förlossningar överhuvudtaget. Började med mitt mantra varje kväll; min kropp är byggd för att föda barn. Och ja, det och att jag nu är vansinnigt trött på att vara gravid har gjort att jag nu i vecka 40 känner; bring it on. Bebisen ska ut om det så är det sista jag gör. 
 
VECKA 30-40
Nu jäklar är vi på upploppet. Här pendlar tiden mellan att gå otroligt snabbt och fullkomligt snigla sig fram. Ena veckan panik över att veckorna rusar iväg och att tiden på jobbet plötsligt blivit skrämmande nära sitt slut. Att gå in i januari kändes också helt overkligt, plötsligt var vi i rätt år. Rätt år för att bli föräldrar! Överväldigande, skrämmande och helt jäkla fantastiskt. 
 
Jacob tog med mig till Falkenbergs Strandbad och jag struttade omkring med min mage i vädret. Jag älskar min mage! Ja, inte just idag för inatt var det tamigtusan besvärligt att sova, men mestadels har jag njutit till max av magen och alla sparkar. 
 
En lördag i februari trodde jag att jag skulle på filtparty hos Sandra, visade sig att mina vänner styrt upp en babyshower. Allt jag kan säga är... wow. Blev så rörd, överraskad och gråtig, så klart. Vilken grej! Vilka vänner! Och bebis i magen fick så mycket fint, mycket som nu ligger tvättat och fint nerpackat i BB-väskan :) Wille bodde här hela februari, och han höll mig igång vill jag lova. Efter hans hemgång har jag tagit det alldeles för lugnt (ofrivilligt dock- när jag promenerar känns det som att hon är på väg ut och sammandragningar avlöser varandra), men är sjukt nöjd att jag kunde hålla igång såpass som jag gjorde när han var här i alla fall. Sen var vi sjukt bra på att mysa i soffan, Wille och jag. Älskade, älskade hund. 
 
Boandet kom igång på allvar här mot slutet. Plötsligt skulle här virkas babymobil och sys påslakan. Köptes (ursöta) kläder fastän jag lovat mig själv att inte handla en pryl till. Men nu är det ju så nära att jag kan lämna tillbaka OM det skulle råka komma ut en liten kille. Gäller att hitta sina ursäkter till att få shoppa, som jag brukar säga.
 
Så för att sammanfatta den här graviditeten: Den har varit awesome. Jag har för det mesta mått som en prinsessa, har inte känt att jag missat någonting alls. Har spenderat spelkvällar och middagar hos vänner tills klockan slagit 03. Har varit pigg och glad och helt otrolig i humöret (halleulja!). Inte haft många krämpor alls, och bebis verkar ju helt klart trivas som fisken i vattnet där inne i magen. Tänker från och med idag börja hota med grejer OM hon skulle bestämma sig för att ligga kvar till den 15 april, som är deadline för bebisen. Då är tiden ute så att säga, vare sig hon vill eller inte. Men gud nåde dig bebis om du stannar till den 15 april. Det är allt jag säger! :)
 
Bebisens hjärtljud under graviditeten: Pendlat mellan 140-160
Viktuppgång: Idag hos barnmorskan visade vågen på 13 kg upp. Fy tusan. 
SF-mått: Tusan, glömde fråga om dagens! Men gissar på typ 36. Ska kolla upp!
 
Okej, end of sammanfattning. Puh. Håller du tummarna för att det inom de närmsta dagarna kommer upp ett förlossningsinlägg? Ja, bra. Då säger vi så :)
Snart blir vi föräldrar älskling... kunde inte valt en bättre pappa än dig till vårt barn. Det är ett faktum! Älskar dig till månen och stjärnorna och tillbaka, för alltid. 

Dagen före dagen D

Sänare,
 
Ingen bebis här inte. Inga känningar efter bebis heller. Imorgon är dagen D, men inom mig känns det fortfarande som att tanken är att jag ska vara gravid för alltid. Det kan bara inte resultera i en bebis det här. Eller kan det det?! 
 
Jag dricker två enlitersflaskor med vatten om dagen. Det har inte hänt ännu, men jag tror att om min flaska som jag har i kylen INTE står i kylen eller INTE har tillräckligt med vatten i sig så hade jag typ börjat gråta. Kallt vatten är ta mig tusan det bästa som finns, går och hinkar i mig mest hela tiden och har så gjort de senaste veckorna. 
 
Idag kom hela familjen Johansson in hit och vi promenerade till Slottsskogen. Barnen lekte på Plikta, jag letade ställen att slå mig ner på. Kan inte stå längre stunder, mina stackars fötter orkar inte längre med mina extra kilon. I övrigt hoppade jag på studsmattan med Agnes, i hopp om att plötsligt få utropa VATTNET HAR GÅTT! men det fick jag inte :)
 
Nej. Det är snart dags att nana. Imorgon är det en tur till barnmorskan inbokat, sedan ska jag gå och känna efter om inte bebis möjligtvis behagar komma ut på sin dag och allt. 31 mars. Nedräkningarnas nedräknings dag. Minst sagt!



ps... kakan blev (tro det eller ej!) vrålgod. Så nu kan jag locka med bebis (om det nu blir någon bebis av det här) OCH god kaka till de som vill komma och hälsa på. Nöjd tjej!

Baka liten kaka

Ok, har gett mig på att baka en kaka. Mockaruta i långpanna. Har redan begått några missar, och vet nu stenhårt varför jag inte gillar att baka men älskar att laga mat: Bakning måste man följa till punkt och pricka. Matlagning kan man slänga i allt man tycker är gött och det blir gött. Bakning är så förbannat kinkigt när det kommer till sådan behandlning. 
 
Nåja, en kakjäkel ska det bli, om det så är det sista jag gör. Vaknade med molvärk inatt igen, och var uppe och kissade 4 (FYRA) gånger. Det är rekord, ett icke ärofyllt sådant. Brukar vara en gång per natt i och med bebis som trycker på blåsan, men inatt alltså fyra. Inte ok. 
 
Så jag tar det lugnt hemma idag. Alldeles för lugnt. Har börjat läsa en bok - Miniatyrmakaren. Har inte läst på några veckor för att den senaste boken jag läste var så jäkla kass. Jag läste Martina Haag - Det är något som inte stämmer. Har inte läst något av Martina innan, men har alltid känt att det inte är något för mig. Bara dravel. Men som den skvallertörstande kvinna jag är ville jag så klart gotta mig i ett hjärtslitande uppbrott från otrogen man, men boken saknade helt känslor! Inte en enda gång blev jag berörd, och handlingen (den lilla som fanns) var bara konstig. Och jag hade rätt- Martina och jag har inte alls samma skrivsätt. 
 
Naj, nu ska jag ta hand om lille kakan. Och diska upp. Håll gärna en tumme eller två att bebis är här snart!
 
Hehe. Tvungen att lägga upp den här bilden, ser den inte otroligt konstig ut? Nog för att jag står lite hopkurad, men magen ser ut som att jag, i flertalet veckor, förberett för påsk genom att äta påskägg då hela magen ser ut som just ett ägg. Målade till en liten katt i Paint, fint ska det va'