Plutten

Hon ligger här jämte mig i sitt babynest. Sover helt fridfullt, ena handen upp längs huvudet. Kan inte riktigt se mig mätt på henne. Ser bröstkorgen höjas och sänkas, snuttandet på nappen och det enda jag kan tänka är att hon är finast i världen. För mig är hon finast i världen. Tänk att hon växte till den hon är i min mage. Varje finger, ögonfransarna, de små knogarna, den lilla näsan och putande läpparna skapades inuti mig. Det är otroligt! Den hon är och att hon är min dotter är fullkomligt överväldigande. 
 
Kärlek har man känt innan men aldrig någonsin något som kan mätas med det här. När hon gråter och är gnällig och man inte vet varför tryter tålamodet och man funderar på vad tusan man gett sig in på. Så kommer kvällen och hon somnar och man ligger här och tittar på det finaste man sett och kan inte längre förstå hur man alls kunde tappa tålamodet. För visst tusan gör man precis allt för den här personen som är hälften mig och hälften mannen i mitt liv och som man älskar så mycket att hjärtat ibland hotar sprängas i tusen bitar för att det är så överfullt av just kärlek. 
 
Hon är snäll mot oss. Låter oss sova om natten, älskar att vara iväg på tur när det händer grejer, är för det mesta en nöjd bebis. Hon har blivit rejält stark i nacken och när hon tycker något är så roligt att hon vill skratta får hon till ett helt ljuvligt hostande ljud. Hennes dumma näsa fortsätter bråka med henne, mest om mornarna då hon måste ligga högt och snutta på nappen för att kunna andas bättre. Vi ammar hej vilt och det går toppen, alltid när hon ammat klart får jag de finaste sneda leendena som gör mig tokvarm i hjärtat. 
 
Lilla plutta... du är det bästa som finns. Älskar, älskar, älskar dig min tok. 

En dag i bebis liv

En sak har hänt som får mig att känna mig vansinnigt gammal. Min syn har försämrats. Radikalt. Sitter i detta nu och har fått förstora upp sidan för att se vad jag skriver. DET ÄR INTE OKEJ! Till mina små ögons försvar sitter jag ca 1,5 meter från datorn, men till deras icke-försvar ser jag dåligt mest hela tiden. Saknar min örnsyn jag alltid skrutit om.
 
Okej, nog om gammelångest. Isabelle är sju veckor och i flera veckor har jag tänkt på att jag vill skriva hur mina dagar med henne ser ut, för att kunna gå tillbaka och påminna sig senare. Och nu ligger prinsessan och sover gott i sin pappas famn i vardagsrummet så nu jäklar! Nu ska jag skriva hur en dag ser ut i fröken Ahlströms liv. Dagen som får äran att förevigas får bli i söndags*, för då hade vi en hemmadag. Låtom oss börja när hon vaknade för dagen:
 
11.30 - Mini slår upp sina blå och nej, nu verkar hon inte vilja sova mer denna morgon (hon har anammat tider likt en tonåråing, det är okej med oss). Hon får lite food, mjölk står på menyn!
 
13.00- Packar ner mini i vagnen och går på promenad över Bräckan. Hon somnar, men vaknar lagom till kaffet vi beställer på Naturum. Sitter hos moster Jempa en stund, en stund hos Jacob och en stund hos mig. Lägger i vagnen igen och hon somnar inom kort.
 
15.00 - Mat igen. Mjölk igen. Verkar nöjd med det ändå. Hon ammar ungefär 10 minuter när hon käkar, hon är supersnabb när det kommer till att slurpa mjölk.
 
15.30 - Vi leker i babygymmet. Eller, vi ligger och snackar i babygymmet. Än så länge ler hon bara om jag, eller någon annan glad person, pratar med henne samtidigt som denne personen själv ler med varje ord som sägs. Än så länge får leksakerna noll leenden.
 
17.00 - Vi ska sätta oss till bords, och BAAAM! Isabelle blir gnällig. Slår aldrig fel. Mamman och pappan turas om att käka medan den andre håller bebis i famnen.
 
18.00 - Mjölk igen!
 
19.00 - Fint väder så Jacob och jag begav oss ut på promenad igen. Alltid lite gambling att promenera på kvällen, hon älskar vagnen men inte fullt ut om kvällarna. Efter att ha gått en timma med en klarvaken (men nöjd!) bebis i vagnen ger hon upp och börjar gråta. Mamman går sista biten med bebis i famnen.
 
21.00 - En skvätt mjök till kanske? Jepp jepp. Sedan är bebis kinkig om kvällen. Vill bli vaggad i famnen medan man går omkring, gärna med ett gött gung i knäna. Gud nåde den som sätter sig ner! Man måste gå tills hon sover så hårt att hon tappar nappen, och gärna några minuter extra efter det. Mina knän är mjuka som en babyrump där jag vaggar fram om kvällarna vill jag lova.
 
21.35 - Sover hon nu? Lägger ner i hennes babynest. Håller andan. Puh, det gick, bebis sover vidare. De ansvarsfulla föräldrarna tar igen två avsnitt av Ex on the beach, lagom nivå på underhållning tydligen. Jepp, vi skäms för att vi är hooked på ett program som inte verkar ha någon poäng överhuvudtaget mer än att se fulla människor bråka och ha sex i TV.
 
05.00 - Bebis knorrar jämte mig i sitt nest. Jag fattar vinken och langar lite mjölk. Inom femton minuter sover vi båda vidare. Efter detta målet brukar jag lägga bebis jämte oss i sängen... bara för att det är så förbannat mysigt.
 
09.00 - Frukost! Men inte dags att gå upp riktigt än, nana är alldeles för gott tydligen. Mamman får därmed gott om tid att göra sig iordning för dagen. Mamman är mycket tacksam över detta.
 
- - - - - - - - - - - - - - - - 
 
Så kan det se ut hos oss! Hon har flera nätter i rad nu sovit 7-8 timmars pass, och det slog mig häromdagen att hon inte en enda natt sedan hon kom har hållt oss vakna. Jacob vaknar inte ens när vi ammar/byter blöja om natten, så det är två utvilade småbarnsföräldrar som tar hand om bebis här på Alvägen 13. Vi är tacksamma! Men så beställde vi ju en snäll bebis också... 
 
 
 
*Insåg när jag börjat skriva att det var väldigt osmart av mig att välja en dag som är två dagar tillbaka i tiden. Mitt minne är i normala fall kasst, nu när jag ammar om möjligt ännu sämre. Nåja, en söndag - någorlunda - efter hur den såg ut!

När det känns

- - Inlägg skrivet i söndags - - 

Tänk ändå. Nu har det gått 7 veckor sedan vi låg inne i förlossningsrummet och i detta nu hanterade värkar som aldrig förr. Vad som är ännu mer otroligt att förstå är att vår lilla mini här hemma fyller 7 veckor idag, 7 veckor! Tiden går galet fort! 

Men jag gissar att det känns som att tiden går så fort just för att det händer grejer varje dag. Hennes blick är nu stadig, hon ler varje dag och nacken börjar bli riktigt stark. Hon vill ta sig vidare i livet, vår lilla. Vill inte alls ligga ner hela tiden, vill bli uppdragen till sittande position så hon ser mer av världen. Favoritpersonen är fortfarande mormor (jag förstår henne, hon är min favoritperson med) som kan locka fram skratt som fortfarande gör mig helt tårögd. Whats up med den här blödigheten?! Igår när vi hängde hos mamma och pappa alla systrarna med barn och vi stod i vardagsrummet och dansade höll jag på att bryta ihop av lycka. Får jag skylla på amningen? Eller är det här så jag kommer vara för alltid och alltid framöver?! :)

Igår var en magisk kväll vill jag lova. Pappa hade lagat moussaka och alla systrarna kom som vanligt vallfärdande, men denna gång bara blev det så att inga utomstående (även kallat våra respektive… 😇) var med så det var bara den ursprungliga familjen Johansson plus alla ungar. Fem har blivit tio, inte klokt egentligen. Så vi åt moussaka, lyssnade på Julio till maten precis som när vi var små och sedan spelade vi Uno. Också precis som förr, när spelgalna familjen alltid skulle spela något :)  

Framåt 22 åkte jag hem med Isabelle i passagerarsätet. Kände mig lycklig och otroligt ledsen på samma gång. Körde i sakta mak runt Hjälm istället för att köra hem, var tvungen att samla mina tankar. Kände mig ledsen för rädslan av att ingenting varar för alltid. Nu är allt så jäkla bra, jag har världens finaste lilla dotter som mår bra, jag har en man som jag älskar överalltannat och i min älskade familj mår alla bra. Hur länge får vi ha det så? Jag fick stanna bilen när tårarna rann över och en efter en trillade nerför mina kinder. Jag tog Isabelles hand, kände hennes små fingrar mot mina och ville bara stanna tiden. Eller bara etsa fast detta ögonblicket, denna dagen, i mitt hjärta för alltid. En dag att gå tillbaka till när allt är åt helvete, helt klart. 

Jag är verkligen inte sådan som tänker på vad som kan och kommer att hända. Är, om jag får säga det själ, grym på att leva i nuet. Men ibland blir jag rädd. Rädd för det okända. Rädd för att någons kropp ska ge upp och bli sjuk. Rädd för att förlora någon som står mig nära. Så satans rädd för att förlora någon i min familj. 

Nej, ta vara på det man har. Det har aldrig känts viktigare än nu.