Hon har suttit på en häst

Det var vår för några dagar sedan. Isabelle provade på villalivet med trädgård och hon älskade det där hon kröp omkring i sina regnbyxor som jag hittade på loppis för en femtonkrona (oklart ord) (det enda jag köpte, de jag mötte som varit på barnloppisen kom med stora IKEA-kassar fulla med kläder, och en hade fyllt en cykelvagn, say whaaaaat?!?) och längtan efter vårt hus är nu större än någonsin. Tänk liksom, nästa vår är det vi som sitter på altanen och dricker kaffe VARJE gång solen visar sig från mars månad. Oavsett gradtal på termometern, vi ska sitta där och rikta våra bleka ansikten mot solen och bara, hej solen, här bor vi nu i ett alldeles eget hus. 
Nåväl, Isabelle kröp omkring hemma hos familjen Chettat och njöt av livet. Hon gungade, lekte i sandlådan, red på en liten ponny (en röd gjord av plast), käkade våfflor, blev omkringkörd i rallyfart av Agnes & Ida för att sedan faktiskt sitta på en riktig ponny. Nej, det var inte jag som satte henne på den för jag är alldeles för nervös omkring hästar. De har så stora, gula tänder? Tänker att om de tar ett bett är jag liksom förlorad. Så jag blundade och räckte mitt lille barn som definitivt hade varit förlorad vid att eventuellt bli en munsbit till ett jättedjur (nåväl, det var en ponny eller shettis (är det någon skillnad?) men den väger fortfarande sjukt mycket) till Linda som sedan satte henne på hästen. Såg gulligt ut ändå. 
Hästen heter Moses
 
Följande diskussion med Ida uppkom kring Isabelles kalas nu på lördag:
 
Jag: "Agnes & Ida, jag tänkte att ni kanske kan hjälpa mig komma på lite lekar inför lördagen. Kul kalaslekar, liksom. Den enda jag kommit på är Hela havet stormar, ni vet den med stolarna".
Ida: "Men herregud Sarah, Isabelle är för kort för den leken!"
Jag: "Meeeen..."
Ida: "Nej, hon måste vara med och leka. Det är ju hennes födelsedag."
 
Så sant. Så sant. Men det faktumet drog verkligen ner antalet lekar som vi kan leka på lördag onekligen.