En lägenhet och ett liv

Det har börjat slå mig att vi flyttar snart. Att allt det jag tar för givet idag- och har tagit för givet i nära fem år, snart är över. Enkla småsaker som att handla på vår Hemköp som jag gillar så mycket. Som att ha så nära till Slottskogen och att promenera där. Leka med Isabelle där. Traska upp och ner för alla trapporna här som jag gjort både efter sena utekvällar med vänner till att ha en liten tjej på armen. Minnas saker som när vi kom hem hit första gången med Isabelle, hur vi parkerade nere på parkeringen med vår alldeles nya skatt för att äntligen få ta in allt som var hon, hon som vi väntat så länge på. Minnas tiden innan Isabelle, när vi hade Wille och tvingade upp den stackars hunden i sängen för att sova mellan oss medan vi pussade så mycket vi bara kunde och hann för vi visste att så fort vi somnade skulle han snabbt som attan hoppa ner igen. 
 
Vi har renoverat hela lägenheten. Alla val vi gjort, allt jobb vi och framförallt Jacob lagt ner. Thai-jäkeln här nedanför som gjort att det luktat thai i hela lägenheten (det gör det inte längre) men som numer make it up med att låta oss i huset köpa thai för 50 spänn. 
 
Det var här vi träffades den där torsdagen i februari och jag lämnade helt knäsvag för han som bodde här. Hur vi sågs på Hemköp den där eftermiddagen och handlade mat, fortsatte hit och släppte aldrig riktigt varandra igen. Det var här jag satt på diskbänken några veckor senare och sa att jag hade saknat dig när jag var i Båstad vilket jag ångrade exakt i samma sekund som jag sa det. Ville inte vara för på, ville inte vilja för mycket. Det var här du pussade mig framför dina kompisar och höll min hand och jag insåg att du ville väldigt mycket med.
 
Äh tusan lille lägenheten, det har hänt mycket här ändå. Jag har blivit fem år äldre här. Om möjligt lite visare, förhoppningsvis ett lite bättre jag. Men nu är vi verkligen redo för flytt till hus. 17 dagar kvar till tillträde. Tiden får gärna gå fort nu.

Kampen har börjat

Alright, jag kände mig färdig i förra veckan. Så förbannat färdig med det här att lilla fröken ska dricka en flaska på natten. Så jag kände att nä, till helgen tar jag fighten. No more välling till lille bebis. 
 
1. Jag gillar inte ens att hon dricker välling. Ser inte alls syftet med det, mer än att det är mysigt för henne att få en flaska vid läggning
2. Hon behöver inte äta på natten, I know
3. Till och med tandläkaren sa att hon inte ska dricka välling på natten, för tändernas skull
 
Så i torsdagskväll sa jag till Isabelle att "njut nu av flaskan inatt, det blir din sista". Moahahahaha. Tänkte jag. Natten kom och Isabelle vaknade inte ens för sin sista nattflaska i livet?! Nähä. På fredagsnatten var jag laddad. Nu jäklar. Hon vaknade 02.15 och började signalera till sina undersåtar att hon ville ha flaska. Nej, nej, du klarar dig utan den älskling, sov nu, sa jag och Isabelle reagarerade som väntat med att bli skitförbannad. Jättearg. Hon låg och skrek, kastade sig av och an i sängen, svor antagligen till sina föräldrar hur VÄRDELÖSA vi är. Jacob låg vid detta laget med hela sitt täcke över sitt huvud och då jag inte fick röra lilla fröken för att hon var så vansinnig och bara slog bort mina försök till att trösta låg jag bara där och hyssjade henne. 03.15 somnade hon snyftande om och jag kände mig verkligen som en värdelös mamma. Vad gör det att hon dricker en flaska på natten?! låg jag och funderade. Som väntat. Tänkte även att hon nu skulle vakna tidigt då hon säkert skulle vara hungrig. Men icke! Fröken vaknade 08.15 på sitt allra bästa humör. 
 
Inatt slog hon plötsligt i huvudet i sängen vid 05 och vaknade till och blev väl sugen på flaska. Men efter bara 10 minuter lugnade hon sig och somnade om och sov till 09. Halleulja! Går ju bra detta. Bara läggningarna vi ska få bukt på nu så är livet tillbaka i sina gängor igen!

Sivers väg, vi är redo för dig

Alltså. Jag är så pirrig i magen va! Så förbannat störigt bara att tiden ska stå STILLA just nu när jag vill att den ska rusa fram. 15 september får vi nycklarna till huset. WHAAAAAAAAAA! Vi längtar, längtar så det nästan inte är klokt. 
 
Har precis haft kittel-maraton med Isabelle här hemma. Det är en fröjd att få vara hemma med henne, satan i gatan vad jag älskar denna unge. Hon är så tokig och hittar på så många roliga grejer på en dag. Snart ska hon skolas in och jag kommer börja jobba 50%. Känns kul att börja jobba, få vara den personen igen som får uträttat något på en dag (😇) men jag kommer sakna Isabelle. Bra att det blir korta dagar! Tre dagar i veckan ska hon gå, mellan 9-15. 
 
Nu matar jag henne med is och tänker på att jag måste börja göra mig iordning. Men hon leker i sitt kök och jag sitter här och skriver. Lyssnar på musik. Mysig morgon. 
Snart. Bor. Vi. Där. Sedan februari har vi väntat, nu jäklar är det nära ändå.