Det gick bra!

Alright. Det gick bra för tokan att sova hos mormor och morfar. Pappa var dock den felande länken i det hela- först under kvällen väckte han henne preciiiiiis när hon somnat i mammas famn genom att göra det pappa gör bäst (låter er fantasi löpa här 😇). Sedan hade jag instruerat mamma att när Isabelle vaknar på natten är det en flaska ersättning/välling hon vill ha. Ta inte upp henne ur sin säng, då vaknar hon till och det vill vi ju inte. Så när Isabelle vaknade vid 23.40 och var ledsen efter sin mat gick mamma snabbt upp och skulle värma flaskan. Problemet: När hon kom tillbaka till sovrummet stod pappa där med Isabelle i famnen och bara: Varför gick du, hon är ju ledsen?!?
 
Mamma blev inte glad. Kan tänka mig att hon mumlade några väl valda ord till pappa som stod där ganska så oförstående. Inte Isabelle heller för den delen, det tog två timmar att natta om henne (till hennes försvar visade det sig att flask-helvetet gått sönder så hon blev liksom duschad av välling när man vände den neråt), tillslut somnade hon raklång på mamma. Herregud. Mamma har liksom diskbråck och en allt annat än okej rygg. Fatta det dåliga samvetet när man vaknar upp efter att ha sovit som en klubbad säl från 00.30-07.00. Kunde inte somna om förresten, jag slog upp ögonen 07 och bara; nu ska jag hämta Isabelle. 
 
För jepp, jag vaknade på morgonen och kände ett sånt vansinnigt starkt sug efter min dotter. Kände att jag måste måste måste få henne i min famn typ NU. Det bästa som finns på morgonen är ju att dra upp henne från sin spjälsäng, lägga henne tätt mot min kropp och dra täcket över oss båda och bara ligga där och andas in hennes doft och se henne vakna till liv (brukar vanligtvis ta typ två minuter innan ungefär tvåhundra myror krupit in i hennes kropp och hon aaaaabsolut inte kan ligga och mysa med sin mamma längre. Brukar njuta stenhårt av de 120 sekundrarna).
 
Fick upp Jacob och utan frukost i magen eller någonting alls kom vi iväg. Hon var lite reserverad när vi kom, ville inte riktigt släppa mormor. Men sen så jäklar var det jag och ingen annan som gällde. Som att hon trodde jag skulle försvinna om hon så släppte mig två centimeter ifrån sig. Samma idag, hon har örnkoll på mig och lämnar jag rummet så kommer hon skrikandes och krypandes efter. Plutten. Var hon för liten att lämnas bort tro? Hon hade samtidigt haft det helt fantastiskt hos mormor och morfar. Inte gnällt en enda gång (förutom när hon blev lite övertrött där efter 20 nångång), och varit glad och ätit som en häst.
 
Äh. Satan i gatan vad jag älskar den där ungen. Nu ska vi sitta ihop som ler och långhalm ett bra tag framöver, för det finns tusan inget i livet som går upp mot den där ungen.  
Bild till vänster: Igårkväll var vi hos Totte&Madde och testade på Pokebowl. Mycket mumzigt. Till höger: Isabelle idag på mässan Passion för mat. Förra året gick jag där och var höggravid och babblade om att "nästa år när vi går här har vi en bebis med oss!" I år gick jag där och tjötade om att "nästa år när vi går här bor vi i hus!"
...och ikväll kom Wille hit :) Isabelle och jag är glada över detta, Wille kommer möjligtvis få ett nervöst sammanbrott innan dessa två veckor är till ända då han är livrädd för Isabelle :)
 
 
Och ännu en gång- tusen tack världens i särklass bästa föräldrar för att ni tog hand om vår lilla. Vet, helt ärligt, inte vad jag skulle göra utan er i mitt liv. Ni betyder mest!