Gravidbilder från ett soligt Bräckan

Yo.
 
Måndag och babyrytmik. En hel vecka har vi fått se Isabelles toklånga tunga (det är sant, den är sjukt lång) tack vare babyrytmiken och en sång om en groda där ledaren räcker ut tungan åt barnen. Isabelle har anammat, om man säger så. Räcker ut tungan åt allt och alla mest hela tiden :)
 
Efter babyrytmiken idag var vi en sväng hos doktorn. Tre månader sedan dubbelsidiga öroninflammationen så återbesök var på sin plats. Öronen såg bra ut! Och Isabelle smilade som vanligt upp sig för läkaren. Hon gillar att charma folk den lilla, till och med när de ska undersöka henne och hålla på och klämma och känna. Sedan gick vi en sväng och kollade på pingvinerna. Oklart vad Isabelle tyckte om dem just, hon tyckte det var minst lika spännande att titta på de andra barnen som var där. 
 
Nu håller Jacob på att lägga henne, så här sitter jag. Har hällt upp lite rödvin och funderar på att träna. Anar att det inte kommer bli av, men bättre att tänka på det än att inte tänka på det alls (?) tänker jag. Då kommer det ju bli av, om inte idag, så inom kort 😇
 
I lördags hade vi en toppendag! Alla dagar med strålande sol tenderar att bli toppen när man bor i detta just nu gråa land. Så vi utnyttjade dagen till max; grillade korv hos Sandra & Simon, släppte lös Ebbe och Isabelle* på lekplatsen uppe vid Fjärås kyrka för att sedan gå en sväng på Bräckan för att fota Sandras gravidmage:
 
 
 
Woop woop! Isabelle och jag fastnade också på bild!
 
Kvällen avslutades hos familjen Chettat där det var kalas för Bella som fyllde två i torsdags. Lördagen var verkligen toppen! Söndagen klättrade både jag och Jacob på väggarna och det jämngråa vädret ute tillsammans med ett duggregn exakt hela dagen gjorde inte saken bättre 😴
 
 
 
 
*Släppa lös och släppa lös... inte så att hon springer bort direkt. Isabelle rör sig ungefär lika snabbt som en sköldpadda när hon är påbylsad med overall och vantar. Men lika glad för det var hon och lekte i både sandlådan, gungan och rutschkanan!

En alldeles för lätt läggning

Här sitter jag och väntar på att höra Isabelle skrika. Hon måste bara göra det, läggningen ikväll gick way to easy. Hon ville inte sova där mellan 16-17 som hon brukar. Låg bara och åmade sig och skrattade åt mina försök till att natta så till slut satte jag ner henne på golvet och sa att jag vet bäst, men om hon inte tänker sova vill jag inte höra ett knyst som liknar gnäll på hela kvällen. Hon tittade tillbaka på mig och kröp ut genom sovrumsdörrarna till vardagsrummet och satte sig och lekte på sin lekmatta. Jag svansade efter och undrade när tusan vi fick en så stor bebis här hemma.
 
Kvällen har gått ok. Jag lagade köttbullar med mos och gräddsås till lilla fröken och det gick ner. Sedan satt jag och hon på golvet och lekte medan Jacob förberedde vår mat. Det är verkligen helt otroligt hur bebisar kan upprepa det dem gör typ en miljard gånger i rad. Isabelle ställde sig upp med hjälp av mig, stod och vinglade någon sekund med världens leende på läpparna innan hon satte sig igen. Ibland klarade hon av att stå helt själv, den stoltheten i ögonen alltså! Och applåder från mamma och pappa så klart, också upp igen. 
 
Satt där på golvet med min stora lilla tjej och lät henna klättra upp och ner alla de där miljarder gångerna. Sedan på med pyjamas, läsa bok och ropa på pappa att värma flaska med ersättning/välling. Sen till det knäppa- när Isabelle druckit upp sin flaska vände hon bort huvudet mot grisen som hon alltid gör när hon ska nana. Hon pillade lite på grisen som för att säga godnatt, och innan jag ens hunnit reagera låg hon där och jag låg i vår säng och kikade på henne och bara; när ska hon vända sig om och titta på mig? Jag behövde inte vagga hennes lilla kropp eller någonting, hon bara vände sig om och somnade. Så gör hon ju alltid på natten när hon fått sin flaska (halleulja för det!!) men har aldrig gjort det på kvällen innan. Därför sitter jag här och väntar att hon ska ropa in mig igen, att hon bara skojade lite :) 
 
Vi har verkligen haft en toppendag idag. 9.30 infann vi oss på Vattenkompaniet för babysim och Isabelle var i sitt esse. Hon plaskade, hon pratade med de andra bebisarna och hon skrattade allra högst i vattnet. Så kul! Efter babysimmet sprack solen genom molnen och det blev en kanondag. Efter hennes vila här hemma bar jag ner vagnen igen och vi gick och gungade. Hon tjöt av skratt! Mina fina lilla unge. 
 
Nu ikväll ska Jacob och jag käka vegetariska burgare med koriander och lime. Sjukt smarriga. Serveras med inlagd gurka och jordnötssås. Sounds crazy kanske, men det är galet gott. Till det: röd vin. Halleulja för att inte amma längre vill jag lova. Sen: choklad. Satan i gatan, man ska aldrig skriva att man inte har några cravings för då jävlar i min lilla låda slår de till med full kraft. Sarah <3 Mjölkchoklad FOREVVA!

Ska bli snällare mot mig själv

Jag älskar att skriva men ändå känns det inte som att jag använder det här i bloggen. Låter inte något ta tid, lägger helt enkelt inte tillräckligt med tid för att skriva ett inlägg så som jag kanske verkligen vill. En ganska kass egenskap som jag delar med bland annat en av mina systrar (😇), att just stressa fram saker och ting. Stressa sig färdig med saker och ting. 
 
Sen har jag verkligen issues med hur jag tror att jag blir uppfattad. Bryr mig så kolossalt mycket om vad andra tycker och tänker- till och med när det kommer till min lille blogg där jag vet att det inte ens är många som läser. Samma när det kommer till mina bilder. Jag får från så många fina människor höra att de tycker mina bilder är fina. Och visst, jag kan medge för mig själv att vissa är fina, men jag tänker alltid att jag inte är bättre än någon annan. Att någon annan kan göra det lika bra, varför skulle någon vilja att jag tog kort? 
 
Jag är min största fiende. Allt jag vill ta mig för slås ner stenhårt av mitt inre. Det är ingen som vill se dina bilder. Ingen som bryr sig. Ska du skriva så? Patetiskt. Lägga upp statusar på din fotosida? Ingen bryr sig. Fota bröllop? Förstöra någons bästa dag med att inte ta tillräckligt fina bilder?
 
Det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter och jag är så jädra lack på det. Så himla trött på att allt negativt jag hör kommer från mig själv. För Jacob stöttar mig, försöker lyfta upp mig och jag har så många vänner runtomkring mig som hejar på. Men jag låter det gå ut över allt. På jobbet var jag exakt likadan. 
 
Så jag ska ta mer plats nu. Tillåta mig själv ta mer plats, för det jag beslutar mig för att skriva eller göra, det beslutet äger jag. Jag står bakom det och jag är stolt över det. Det är målet i alla fall. Det och att inte ta mig själv på så jädra stort allvar. 
 
Såååååå... lycka till till mig själv. Jag är bra. 😬
En nyvaken Isabelle från tidigare idag. Mitt lilla lyckopiller ❤️