Grattis Isabelle!

Nu säger jag det:
 
Mini-människan har funnits hos oss lika länge som hon låg i magen! 🙌🏼 Känns stort, på något vis.
 
För satan i gatan vad det hänt grejer på dessa 9 månaderna. Hon har lärt sig krypa, hon lyssnar till sitt namn, hon käkar mat och hon är absolut sötast på hela jorden. Hon ler och skrattar och blir riktigt förbannad om man är för långsam med gröten på morgonen. Det roligaste hon vet är när vi ringer till folk, hon skiner upp som en sol så fort det går fram signaler och skrattar om någons face dyker upp på skärmen via FaceTime.
 
Hon har haft en period av extrem mammighet som nu släppt till pappans stora lycka och hon förnärmar fortfarande sin mamma när hon visar svalt intresse för all mat och annat jag bakar och lagar i köket. Lagom till det nya året har vi bestämt att nattningen sker i hennes egen säng. I måndags, som var första kvällen som vi läste bok och sedan lade ner henne i sin crib tog det två timmar innan hon somnade. Igår bara en halvtimme men desto fler uppvak under kvällen och idag 20 minuter med noll uppvak. För hur ont det än gör i mamma och pappahjärtat när du är så himla ledsen gör det oss mer ledsna när du ramlar ur vår säng för att du nuförtiden rör dig som en tok i sängen.
 
Nuförtiden vaknar du bara en till två gånger om natten för att få ersättning. Halleulja! Känns som att vi håller på att få in bra rutiner även där, håller tummar och tår att den dumma förkylningen du drabbats av inte sabbar allt nu. Det är kanske mest jag som har separationsångest för att du ska sova i egen säng när jag tänker efter... :) Så fort du blev sjuk kom jag nämligen på mig själv med att tänka att du ju nu måste sova i vår säng.
 
9 månader... harregud. Och du, min lilla plutt? Älskar dig mer än ord räcker till.