Min kropp så här efter en graviditet

Ok! 
 
Det har gått nio månader sedan jag såg ut så här:
Vecka 40 - babaaaaam!
 
Eller, vi spolar lite längre än så såklart. En dag i augusti 2015 infann jag mig på mödravården i Majorna och vägde in på 65 kg. Då var jag ändå ganska aktiv. Tränade minst någon dag i veckan, men mitt lata sinne har ju aldrig tränat mer än tre gånger på en vecka. Eller två. Tre har typ hänt... två gånger. Promenader har jag dock alltid varit grym på! Kan nog säga att jag promenerade nästan varje dag, till jobbet och våra helgpromenader var ju lite heliga.
 
Okej. Idag då? Efter att min kropp gjort vääääääärldens prestation i och med att den skapat det finaste jag någonsin sett? (och är typ genomskinlig på grund av att det inte är augusti och sol ute):
 
Jag är fan impad alltså. Av min kropp that is. Inte så mycket av mig själv. Jag har inte tränat. Har lyckats köra 7-minutersappen några gånger och efter mitt förra mycket stolta första gymbesök har jag inte hittat dit igen. Men! Får ändå ge mig själv att jag äter bra. Jag dricker isvatten framför all läsk på jorden. Köper jag hem choklad (vilket händer... hrm) käkar jag några bitar sen är det nog. Vi käkar bra mat, mycket grönsaker (fast dock alltid sås. Kan man äta mat utan sås? HUR FAN SMAKAR DET?!?!) Men. Får jag chips och dipp framför mig är jag inte kontaktbar förrän jag slevar upp den sista dippen med fingret och gråter lite över att chipsen i påsen är slut. Det är nog min last i livet ändå. Fan för att det ska vara så satans gott. Promenerar gör jag fortfarande. OCH jag bär en klump på 8 kg upp för tre våningar till lägenheten för att sen springa ner och bära upp hela vagnen lika många trappor. Måste väl ändå räknas till vardagsmotion va?
 
Just det. Amningen did the trick för mig och kilona rasade. Tror att jag efter 6 månader av produktion av mat till mjölktokig unge var nere under min startvikt. Kroppen på bilderna ovan🔝 väger 60 kg. Min målvikt en gång för längesen var 58 kg. Slutar jag vräka i mig så förbannat stora portioner kan jag nå dit bara för att. Får bli vårens mål, helt klart!
 
Men summa summarum: Jag är inte det minsta lika mycket kroppsfixerad idag som jag var innan graviditeten. Jag vill absolut ha en snygg kropp, men det känns ändå viktigare att jag tränar för att hålla den stark nu. Vill såklart inte att hullet ska hänga över byxorna och jag vill känna mig bekväm i mig själv. Men efter graviditeten (damn vad klyschigt detta kommer låta...) så har min kropp liksom fått en helt annan funktion. Min kropp skapade tio tår, tio fingrar, världens finaste leende och en fullt frisk liten tös som jag älskar mer än jag någonsin kommer lyckas förklara. Och nu känner jag snarare att jag måste tacka min kropp för det! Så tack som fan för att du skapade Isabelle, kroppen. Det gjorde du jävligt bra. Jag lovar att jag ska försöka ta hand om dig på bästa sätt nu. 😇
 
Anonym

Hej,
Du skriver i slutet av detta inlägg att du blivit skitlack över ett sådant här inlägg om du själv hade haft svårt att gå ner i vikt efter en graviditet. Varför skriver du detta då? De personer som har svårt med att få tillbaka sin kropp blir inte heller sura av din text och bilder. Dom blir ledsna. Dom mår redan dåligt av att kroppen är förstörd. Så detta gör det bara ännu värre. Även om dom lyckats gå ner i vikt så kanske huden är slapp på många ställen. Detta går bara att återställa genom plastikoperation. Men det kostar sjukt mycket pengar och ärren som blir efter kommer för alltid att finnas kvar.
Varför måste man skriva om att man fått tillbaka den kropp som man hade innan? Räcker det inte att man själv är väldigt lycklig över det?
Det är just detta det pratas om. Att kvinnor påverkas så mycket av sociala medier. Hela tiden dessa texter och bilder om den perfekta kroppen.
Hur snabbt man går ner i vikt efter en graviditet eller kommer i sina gamla jeans en vecka efter förlossningen. Medans andra sitter hemma och gråter. För vad dom än gör så finns det inget som hjälper.
Hur mycket dom än tränar och äter nyttigt så kommer huden ändå vara slapp och magen vara täckt av bristningar.
Visst jättekul för er som får det så lätt. Men tänk lite på dom som mår skit över sina kroppar och hela tiden får se bilder på era snygga kroppar.
Jag läste en artikel om att det finns BB-avdelningar som erbjuder den nyförlösta kvinnan att träffa plastikkirurg för att prata om operation för att återställa sin kropp. Ja, så sjukt är det idag.




Svar: Hej!

Tog genast bort den biten för det var inte alls min mening att göra någon ledsen. Att jag skrev detta inlägg överhuvudtaget är för att det är min blogg och jag dokumenterar för min skull. Jag vill kunna gå tillbaka om 10 år och läsa exakt hur min graviditet förändrade mig, vill inte att något som jag tänker på går förlorat.

Jag skyltar inte med den här bloggen någonstans, försöker inte få den att nå ut till en större massa och när jag skriver gör jag det för min egen skull, för att jag själv vill minnas. Alla är fina på sitt sätt. Jag tycker att min kropp duger för mig, och jag är helt säker på att jag hade tyckt att din kropp hade varit superfin också, oavsett om du har extra hull eller är supervältränad. Jag lägger noll vikt kring hur andra ser ut, jag fokuserar bara på mig själv och vad som är viktigt för mig.

För mig, för min kropp, är det viktigt att jag är stark och inte hämmas av att jag inte orkar göra det jag vill. Jag har 9 månader efter min graviditet gått ner allt för att amningen verkligen satte fart på min ämnesomsättning. MEN sen rör jag på mig, vet att jag äter bra och "lagom" mycket socker så jag gör ändå något för att se ut så som jag gör! Men jag utgår bara från mig och dömer absolut ingen för de val som de gör!

Förlåt om du tog illa upp, inte alls min mening, verkligen, verkligen inte.
Sarah