Ibland tänker jag på döden

Jag tänker en del på döden. Inte så att jag får panikångestattacker och är rädd för den. Tänker på den, funderar över den. Vidrör inte tanken att det skulle hända Isabelle något, inget får någonsin hända Isabelle för då är jag helt säker på att jag aldrig kommer komma upp till ytan igen för att fortsätta med mitt liv. Fortsätta utan henne vid min sida? Det finns inte. Utan henne finns väl inte jag? Jag kan fundera mycket på det. Hur föräldrar kan gå vidare i livet. Hur vansinnigt starka de måste vara, funderar på hur man ens tar sig genom den första tiden. När saknaden är ett avgrundsstort hål av tomhet inombords, när varje fiber av ens kropp skriker efter det man förlorat. När varenda doft förknippas med allt som en gång var, av de skratt som klingat och den kärleken man delat. När allt man vill är att gå tillbaka i tiden och man är helt förlorad i ordet Om. Om vi bara inte... om jag bara... 
 
När allt man vill är att få höra den där rösten igen. Se det där leendet igen. Dela skrattet igen. 
 
Funderar på om det skulle hända mig något. Hur det skulle bli för Isabelle. Hur hon skulle hålla kontakten med alla, inte förlora min sida av allt. Kan tänka på banala saker som att Jacob kan väl lösenordet till min dator så att inte alla tiotusentals bilder går till spillo?! Det låter sjukt att jag tänker så här, jag förstår det! Men missförstå mig rätt, jag tänker det inte och blir helt nere. Funderar och tänker för att det faktiskt skulle kunna hända. Funderar hur livet skulle gå vidare. För mitt i att det är det värsta som skulle kunna hända så är det viktigt för mig att saker och ting förs vidare. Kanske därför jag dokumenterar så som jag gör? Filmar, fotar, skriver. Vill minnas allt. Ta vara på allt. 
 
För mig är det nyttigt att tänka på det här ibland. Får mig att på riktigt älska lite mer. Vara i nuet lite mer. Spendera lite mer pengar på roliga saker för att vi har möjligheten nu och har ingen aning om vad som händer imorgon. Ja, men på riktigt! Jag har inte tid att stanna livet över dumma småsaker eller längta efter saker långt bort. Tänka "om bara livet hade varit så här..." för tänker man så får man göra förändring nu. Man lever nu och sen dör man. Så är det, du har ett jäkla liv så gör det bästa av det för guds skull. 
Filosofisk tjej, hej