Verkligen knappt exalterad. Verkligen

I söndags (den 26 mars, viktigt!) satt jag och gav Isabelle gröt till frulle. Hon sitter och snackar lite mellan tuggorna när jag gör den stora upptäckten. Det är liksom en liten skymning i hennes tandkött. "JAAAAAAAACOB", vrålar jag medan jag febrilt kollar i hennes mun och icke så tålmodigt väntar på att hon ska svälja ner sin gröt med blåbärspuré. Jacob kommer galloperandes och jag pekar på Isabelle. "EN TAND!" utropar jag med alldeles för gäll stämma och hoppar upp och ner på stolen. Isabelle tittar på mig som att jag tappat det, och hon måste verkligen undrat hur det stod till med hennes föräldrar när även Jacob började klappa händerna och le som en galning. I söndags var det en liten grop som skvallrade om en tand, och idag bet hon mig! Har nog aldrig blivit så glad över att ha blivit biten tidigare, lille tanden är nu stadigt på väg uppåt och är helt och totalt sylvass. 
 
Harregud, mitt samtal till tandläkaren i förra veckan för att fråga om vi skulle komma enligt kallelsen trots att lille flickebarnet ej fått tänder ännu var helt i onödan. För vår unge har en tand, wohoohwoowowh. Eller, tand och tand. Snarare ett litet, litet pytte isberg som liksom bara visar toppen ovanför vattenytan MEN ÄNDÅ! Hon har en tand på G, så det så. 
 
Jorå. Lite lagom stolt mamma.

😇

Not so toothless any more (hurra!)

Livet var inte lätt ikväll

Jag syndar ikväll. Var på Hemköp förut och fick ett sånt vansinnigt sug efter leverpastej. Vad fan! Vet ju med mig själv att när jag får ett sug finns det inte en chans på jorden att det jag cravar efter inte följer med hem. Himla synd att det skulle vara leverpastej just bara. Vill inte äta döda grisar, vill verkligen inte! Men leverpastej är så förbannat gott. Så satans dålig ursäkt till att äta det, jag vet! Men okej. Jag äter mackorna nu. Jacob är någonstans i Skåne så det är bara jag och Isabelle hemma. Råkade även slänga ner en Ben&Jerrys Peanut buttercup i korgen förut... my gad, mackor och glass till middag. Jag älskar att vara själv hemma. 
 
Isabelle hade inte en av sina bättre eftermiddagar idag. Lilla flickebarnet sov bara en halvtimme under dagen vilket precis ALLA utom Isabelle kunde räkna ut med lillfingret inte räcker när man knappt är ett år fyllda. Kan förklara vår tid tillsammans från klockan 17 som skrik och panik. Mysigt, härligt och fullständigt jag-vill-slita-mitt-hår-och-dö ungefär. Hon ville inte äta, eller JO DET VILL JAG GE MIG MATEN, hon ville inte sitta i knät, eller JO DET VILL JAG TA UPP MIG IGEN, hon ville inte leka med sina leksaker, eller JO DET VILL JAG MEN DE FUNKAR INTE SÅ SOM JAG VILL!!! Ni fattar. Världen var liksom emot Isabelle denna eftermiddag. 
 
Redan klockan 18.15 låg vi i sängen och läste bok. Sedan fick hon en flaska som hon knappt hann dricka upp innan hon hade somnat. Lilla mini. När din mamma försöker natta dig under dagen- sov bara. Vi vet bäst*. Så det så. 
 
Dagen var mysig. Vi promenerade till Wint vid 13 för möte om årets sommarfest som jag och mammalediga Elin ska fixa. Isabelle och hennes Signe (6 veckor yngre) lekte och kröp efter varandra. Klappades på tok för hårt och råkade putta varandra några gånger. Spännande det där med att ha noll fingertoppskänsla för hur man beter sig :) Sedan hängde Isabelle mer med Alexandra på jobbet än med mig. Så himla nice att se henne vara så trygg med andra! På hemvägen från Wint lyssnade jag klart på p3-dokumentären om barnamorden i Arboga. Riktigt bra podd att lyssna på när man ska sova själv! 👍🏼 Ett är i alla fall säkert: Jag kommer inte öppna dörren för några tyskor. 
 
Alrighty, vi hörs!
 
 
 
*Och kommer så att göra hela livet. Så ifrågasätt aldrig min allsmäktighet, okej? Mammor har alltid rätt, det är sen gammalt.

Bloggen fyller tio år

10 år har jag skrivit av mig här inne nu. TIO år! Galet. Och häftigt. Finns en del att gå tillbaka till, om man säger så. Jag minns inte varför jag började en gång i tiden. Minns dock att Jenny Fransson hette jennyfrans på typ Lunarstorm och att jag tyckte det var lite coolt. Så det fick bli sarahjoh. Hehe, mycket uppfinningsrikt. Men passande ändå! Har lyckats hålla mig från att stänga ner bloggen helt och hållet, för tro mig, det har varit nära ett par gånger. Har lyckats hålla mig till denna bloggen, så många som har bytt plattformar och namn på sina bloggar, men denna har bestått. Sedan har jag haft bloggar vid sidan om, bloggar där jag kunnat skriva helt och hållet från hjärtat, men det har alltid slutat med att jag inte går in där längre. Detta har blivit min dagbok. Det har blivit här jag skrivit ner min vardag i tio år. 
 
Det finns ledsna inlägg. Det finns glada inlägg. Tokiga inlägg. Det finns inlägg som fortfarande gör att jag gråter för att jag så starkt känner det jag kände då. Finns inlägg om Wille och om hur livet var när jag hade honom, om smärtan när jag lämnade honom bakom mig. (läs mer HÄR, HÄR och HÄR) Känslan av svek, så mycket kärlek som ändå kändes så falsk då jag valde att inte ha honom vid min sida mer. Finns inlägg om ånger. Finns inlägg om obeskrivlig lycka. Och det finns inlägg som betyder allt. Också finns det kategorier som för alltid får mig att minnas varenda detalj av helgrymma upplevelser :)
 
Får nog klappa mig själv på axeln tror jag. Tio år av mina ord här på bloggen. Heja!