8 mars går till historien!

Igår åkte jag till min gamle vän Sandra. Inget nytt med det, fast ändå hade liksom allt förändrats. När Isabelle och jag kom innanför dörren såg jag till att hälsa länge och väl på Ebbe*. Som att ingenting hade förändrats. Men sen, när Sandra kom upp för trappan med ett litet, litet knyte i famnen fick jag kämpa med att hålla tillbaka tårarna. Där var han ju! Han som legat i magen och fått oss att fundera vem tusan det är där inne. Så liten, och så vansinnigt söt! Varken ailenaktig eller som en liten skrynklig fågelunge. Bara alldeles, alldeles... underbar. 
 
:)
 
Svante heter han. Vägde strax över 4 kg och var 51 cm lång. När han föddes då, igår när jag äntligen fick hålla honom i min famn fyllde han 9 dagar. Och han vägde tusan ingenting! Det var som att hålla ingenting i min famn, samtidigt som det kändes som att jag höll allt. Isabelle och Ebbe röjde på. De kastade ut allt pussel, allt som fanns i leksaksköket fick flyga och fara och sedan försökte de få med Aria i leken men hon har inte riktigt tagit sitt första krypsteg ännu så med henne var det lugna puckar. Sanna och jag fick lyssna till hur förlossningen gått och vi satt där och nickade och hummade som att vi var två gamla barnmorskerävar. Nu fattar man ju hela grejen! Man har gjort det själv och är ju pro på sätt och vis. Vi konstaterade i alla fall att vi önskar förlossningar likt Sandras med tvåan. Att Isabelle gjort sitt jobb och banat väg för nästa bebis liksom. (mest att kroppen fattar vad den ska göra, HALLÅ! missuppfatta inte senaste meningen nu tack)
 
8 mars går även till historien då Isabelle släppte taget och stod flera sekunder själv! Wohoooooo! Plötsligt släppte hon mitt finger och stod där med armarna vevandes över huvudet tillsammans med världens leende på läpparna. Så stolt hon var! Och jag med. Fick tårar i ögonen så klart, men det anade ni nog redan. 
 
Så nu kan vi börja betta kring:
 
Kommer flickebarnet eller FÅ TÄNDER först?!?!? Spänningen är tamigtusan olidlig. 
 
 
*Gurun har lärt oss det. Att för att inte göra den enorma förändringen allt för påtaglig för ettan ska man hälsa precis som vanligt på ettan först. Sedan på lillesyskonet, som ju ändå inte fattar nåt kring vem man hälsade på först och så