Förvånansvärt tacksam för våra trappor

Ska berätta en liten grej. 
 
Gå i trappor verkar vara the shit. Jag menar, här har jag sedan Isabelle äntrade denna värld burit henne först och sedan vagnen upp och ner för trapporna här i huset. Burit, svurit och då och då tyckt att det varit okej. Lite blandat.
 
Men idag fick jag resultatet av mitt eviga kånkande i trapphuset. Lekte nämligen med Oliver förut (3,5 år, vi sprang ikapp. Eller, han cyklade och jag sprang med Isabelle hejandes på i vagnen ((hon älskar när det går fort)) och jag kände mig lätt! Att jag liksom ville springa mer) så när Jacob av en slump på vägen hem i bilen deklarerade att han ska ut och springa idag kände jag att det ska bannemig jag med. Vi började ju tävla en gång för några hundra år sedan vem som kunde springa vår Slottskogenrunda snabbast. Rundan är: Upp för Pliktabacken, bort till säldammen, upp för även den helvetesbacken och förbi hundhagen och hem igen. 3,3 km. Perfekt för våra otränade kroppar som råkar avsky det här med att springa. 
 
Nåja, jag gav mig ut först av oss idag och herreminlillagud, jag slog alla tidigare springningar (det vill säga det jag sprang innan graviditet för ungefär en hel livstid sedan) och kom hem på 18:50 vilket gav ett snitt på 5:42 min/km. Sjukt nöjd!!! Senast jag och Jacob rörde våra otränade kroppar längst den rundan var vårt mål att ens komma ner på något på 5 (ni fattar, vi springer inte mycket). 
 
Hurraaaaaa! Heja mig. Nu har vi bestämt oss för att börja springa. Som man alltid gör, ni vet. Men vad fan. Kanske att vi faktiskt klarar det denna gången? Har hört att det finns folk som faktiskt gillar att springa. 
Par som mest gillar mat