Verkligen knappt exalterad. Verkligen

I söndags (den 26 mars, viktigt!) satt jag och gav Isabelle gröt till frulle. Hon sitter och snackar lite mellan tuggorna när jag gör den stora upptäckten. Det är liksom en liten skymning i hennes tandkött. "JAAAAAAAACOB", vrålar jag medan jag febrilt kollar i hennes mun och icke så tålmodigt väntar på att hon ska svälja ner sin gröt med blåbärspuré. Jacob kommer galloperandes och jag pekar på Isabelle. "EN TAND!" utropar jag med alldeles för gäll stämma och hoppar upp och ner på stolen. Isabelle tittar på mig som att jag tappat det, och hon måste verkligen undrat hur det stod till med hennes föräldrar när även Jacob började klappa händerna och le som en galning. I söndags var det en liten grop som skvallrade om en tand, och idag bet hon mig! Har nog aldrig blivit så glad över att ha blivit biten tidigare, lille tanden är nu stadigt på väg uppåt och är helt och totalt sylvass. 
 
Harregud, mitt samtal till tandläkaren i förra veckan för att fråga om vi skulle komma enligt kallelsen trots att lille flickebarnet ej fått tänder ännu var helt i onödan. För vår unge har en tand, wohoohwoowowh. Eller, tand och tand. Snarare ett litet, litet pytte isberg som liksom bara visar toppen ovanför vattenytan MEN ÄNDÅ! Hon har en tand på G, så det så. 
 
Jorå. Lite lagom stolt mamma.

😇

Not so toothless any more (hurra!)