När det som inte får hända händer

Isabelle somnade precis för sin middagsvila. Hon såg helt vansinnigt fridfull ut där hon somnade, hade inte en aning om vad som händer runtomkring henne. Hon har ingen aning om att hennes pappa ringde och grät i telefonen precis innan hon fick sin flaska med ersättning. Hon har ingen aning om beskedet som fullkomligt krampar åt våra inre, som får oss att undra hur vi kunde tro att livet för alltid skulle lunka på så som det är just nu. Så som det var igår. 
 
"Mamma har fått en stroke."
 
Det var orden Jacob sa när han ringde. Jag hörde det först inte genom hans tårar, hörde inte vad han sa. Till slut sjönk innebörden av de hackiga ord Jacob förmedlade in och min hjärna vände helt kring hur den skulle tackla situationen. Stroke. Ta inte ut något i förskott. Få Jacob att lugna sig. Var stark. Gråt inte. 
 
Men jag grät. Lyssnade till när Jacob berättade om vad som hänt, höll fast vid att inte ta ut något i förskott. Vi vet inte ännu vad som har hänt eller vad det kommer få för följder. Vad vi vet är att Barbro är på sjukhuset nu och att hon får hjälp. Vi vet att det bara måste gå bra, för visst måste det det? Isabelle ska inte förlora sin farmor och Jacob ska inte förlora sin mamma. Det går inte ihop. Det är inte så det ska gå till.
 
Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag vet inte hur man hanterar sånt här. Jag kan inte hantera såna här känslor. Har helt stängt av och fortsätter som vanligt. Känner ingenting. Tillåter mig inte känna någonting. Stänger igen alla inre dörrar till ställen som möjligtvis kan göra ont, blir en maskin. Förutom när jag pratade med mamma och pappa, då fick jag bita mig i läppen för att inte låta tårarna svämma över. Bara tanken på att det skulle hända dem något liknande får mig att känna udden av det som hänt, får mig att börja rasa ihop och jag får inte rasa nu. Vi vet ingenting. Hon kommer bli bra. Det kommer gå bra.