När man behöver skriva

Jag höll din lilla, varma hand i min. Dina fingrar mot mina, höll dig tätt, tätt intill. Slogs av tanken att förlora dig. Att förlora dig nu när jag har upplevt dig. Hur skulle jag klara det? Att du är du och att du är här... det är allt. Det betyder allt. Jag skräms av världen och allt som kan ta dig ifrån mig. Som kan rycka dig bort från mig utan att reflektera över att kvar skulle jag finnas, utan dig. Som att jag skulle leva resten av mitt liv som en fjärdedel av det jag varit. Skulle inte känt mig halv, skulle känt det som att inget fanns kvar. För att du inte längre fanns kvar. 
 
Jag älskar dig så mycket Isabelle. Jag viskade det om och om igen när du låg i min famn och skulle sova förut, att du är här hos mig är det livet går ut på. Att du är min är det jag lever för. Du grät förut och jag sprang upp, du hade tappat nappen. Du fick den tillbaka och somnade trygg i din säng och jag tog din hand igen. Kände dina fingrar trycka runt mitt finger och fick torka mina tårar som trillade nerför mina kinder. Hur kan man ens älska så här mycket? Hur kan hjärtat känna så här mycket kärlek, hur vågar det det, när man inte vet hur man kommer att överleva om något någonsin händer?
 
Jag älskar dig Isabelle. Jag har fått uppleva dig, mitt lilla tokiga odjur, och jag skulle inte vilja ändra på något. Jag älskar, älskar, älskar dig.

Det blev visst ett väldigt långt inlägg

God morgon!
 
Isabelle tokälskar verkligen förskolan. En sån otrolig lättnad! När jag hämtade henne i fredags hade hon så kul att hon inte ens märkte när jag kom. De stod och förstörde (tänk att förstöra kan vara så förbannat kul) sandslott som en av pedagogerna byggde och det värmde så otroligt i hjärtat att höra från pedagogerna hur glad Isabelle är på förskolan och att de äldre barnen bråkar om vem som får cykla med Isabelle bak på cykeln (de hade efter att de tjatat på Isabelle en stund utan att någon fick med henne på cykeln vänt sig till Cecilia, pedagogen, och sagt "men Cecilia, hon svaaaarar oss ju inte ens!" :D). En liten tjej som heter Lova på en annan avdelning är väldigt ofta nära Isabelle när jag hämtar, leker i sandlådan eller vill hålla handen med henne och det är så galet gulligt. Det märks även att Isabelle blivit varm i kläderna med barnen på den egna avdelningen, att de har hittat varandra. Tänkte ju under inskolningen att de har verkligen noll utbyte av varandra när de är så här små, men det ser jag nu att det har de visst. Härligt att se! 
 
Sen blir jag helt vansinnigt trött på kommentaren "vänta ni bara, det vänder och så kommer hon vara jätteledsen när ni lämnar". Varför, varför, varför får man alltid såna kommentarer när något går bra med barn? Jag VET att det kan ändras, men varför oroa sig för det nu? Just nu går det bra och det är just nu som vi lever. Vad som händer i morgon vet varken du eller jag, det där är bara en negativ kommentar som jag blir så vansinnigt trött på. Samma som denna som jag får ibland: "Vad trött du ser ut!" HUR får det mig att bli piggare? Ha? Brukar svara "jaha, för det är jag inte det minsta", och hoppas sedan på att de skäms över att de frågade. Suck på folk alltså. 
 
Nejmenalltså helgen har varit kanon. Vi har ju haft målaren George hemma (som hjälpte oss med hela lägenheten) och det blev så fint!! Är så himla nöjd med våra val. Vi hade en riktigt tråkig vit tapet med ett svagt silvermönster på i princip hela huset. Så nu har vi målat ljusgrått i vardagsrummet, förutom väggen bakom soffan som blev svart (blev sjukt snyggt). I hallen som angränsar till vardagsrummet körde vi på samma ljusgrå förutom vid trappan och ena väggen i korridoren mot groventrén som vi tapetserade med en himla fin tapet. Isabelles sovrum på övervåningen hade en tapet som de tidigare ägarna satt till sin lilla tjej som var söt, men jag tyckte den var alldeles för rörig för att vara i ett sovrum, så där satte vi en ny tapet fast bara på väggen nedanför snedtaket och målade de andra väggarna i en rosa ton som återfinns i tapeten. ÄLSKAR den tapeten, hade först hittat en som jag inte kände hundra för så jag åkte och letade en gång till, och då visade Agneta som jobbar i tapetbutiken mig denna och jag bara "där är den". Så behövde jag inte leta mer :)
 
Rummet jämte Isabelles var de tidigare ägarnas sons rum med en tapet över Malmö FF:s arena, den har vi sparat. 
 
Ellerrrrrr?! Nej. :) Det fick bli en grå/blå färg därinne, ska bli Jacobs kontor. Så, det var vad George har fixat hemma, han blev klar igår, så helgen har gått åt till att greja. Jacob som är helt såld på vår trädgård och har inhandlat ett gäng riktigt tråkiga grejer till utsidan som han är lika exalterad över att få använda som ett litet barn på julafton har blåst av altanen med sin nya högtryckstvätt (HUR kan man bli glad över att lägga pengar på en högtryckstvätt?!?) och var så inne i att göra det att han glömde av att han hade Wille ute hos sig. My gad, dessa män. Tur Wille är ungefär hundra gånger mer uppfostrad än Isabelle och stannar på tomten oavsett man har koll eller ej. Herregud, den hunden går inte en meter utan oss, försöker ibland släppa ut honom själv på tomten för att jag tänker att det kommer han gilla, men icke. Då står han och glor på dörren och väntar på att vi ska komma ut också. Livet är inte kul om man är själv, enligt Wille. Igår fick vi ordning i vardagsrummet igen (halleulja) och Jacob satte upp lite lampor medan jag tog tag i det roligaste: Isabelles sovrum. Ska göra det så galet mysigt där inne :)
 
I övrigt har vi spenderat både fredags- och lördagskvällen med att spela Hjärter. Nya favoritspelet. I fredags var det Sandra och Simon som fick åka på att förlora. Hrm, inte mot mig tyvärr, utan Jacob. Jävla skitunge. Jag kan ha kommit... sist. I lördags kom mamma och pappa, och Sivers väg tog hem spelet igen! Ja, host, av Jacob igen. Satan i gatan vad vidrig han är när han vinner. Hans smilgropar syns aldrig så mycket som när han luktar sig till vinst. Jag kom inte sist! Men nästsist. Vad hände där?! Inte okej, det är allt jag har att säga om det.
 
Vi har haft en väldigt trevlig helg, där vi nog sa till varandra minst fem gånger att gud, vad vi älskar vårt hus. Vad vi älskar att bo där vi bor, ha nära till alla vi gillar och kunna fixa fredagsmys tillsammans med våra bästa vänner med fem minuters varsel. Så. Himla. Härligt!

Hej hej

Det är så många ord som Isabelle snappar upp och härmar nu va! Förstår att hon sover länge vid lunch och somnar tidigt om kvällen- hennes hjärna måste gå på högvarv. Sitta här, titta här, åka bil, alla kroppsdelarna (som hon SÅ KLART inte kunde visa att hon kunde för BVC-sköterskan, hon bara stirrade på oss som att hon tänkte "precis som att jag gör det på beställning framför någon jag inte känner?!"), skakar eller nickar på huvudet beroende på vad hon vill (och det vet hon FÖRBANNAT väl).
 
Förut idag dammsög jag och städade i groventrén. När vi var klara så dammsög jag även Isabelles små fossingar då de var väldigt grusiga efter att hon gått där inne och hjälpt till (på sitt eget lilla vis...) vilket hon tyckte var så kul att när jag några timmar senare drog med dammsugaren i hallen, rusade Isabelle till hallmattan och satte sig och höll upp sin lille fot och ville jag skulle dammsuga under den igen. Sötnos!
 
Riktigt bra söndag har vi haft här på Sivers väg. Produktiv! Jacob har rensat i garaget, jag har städat hela nedervåningen och vi började riva tapet i det som skall bli Isabelles sovrum. Längtar himla mycket tills jag får börja inreda där! Ska göra det så himla mysigt... har dock ingen aning om hur hon kommer hantera att sova i annat rum än oss. Varken vi eller hon störs ju av att vi sover som vi gör idag, med hennes spjälsäng inne hos oss, så därför är jag orolig att hon kommer tycka det kommer vara alldeles för tyst i sitt egna rum... men! vi får ju testa. Kan ju onekligen vara skönt för henne att ha eget rum när lillasyster/lillebror kommer och ska äta om nätterna. Och man vill ju inte flytta ut henne när bebis kommer så att hon känner att hon blir utskuffad för att någon liten och ny kommer... kommer nog att lösa sig prima på något vis!
 
Var på kalas hos mamma ikväll. Alla systrar, alla barn, Jacob och Lamine och pappa förstås var där, och vi hade en så himla härlig kväll. Blir så lycklig av min familj! Blir så lycklig av alla fina barn som leker järnet, verkligen leker och aldrig skulle vilja kolla TV eller iPad när de är tillsammans på det sättet. Älskar oss vuxna också som har barnasinnet kvar. Vi målade skattkartor och lekte benet och hunden (alla sitter i ring, en leker hund i mitten som blundar och ska sedan gissa vem som har hundbenet). Isabelle snappade upp leken och lade sig helt sonika i mitten oavsett om det var hennes tur eller ej och hjälpte till att skälla på oss alla. Så sött så jag ungefär... dog. Som vanligt. Gud vad man blir blödig för sina barn alltså. 
 
:)