När det inte går som man vill

Det här med barn. Det är ett mysterium. 
 
Isabelle var toktrött här hemma ikväll. Hon var go och glad som vanligt, men efter duschen så såg jag i hennes ögon att hon var rejält trött. På med pyjamas, göra välling och fråga om hon ville sova? Hon sprang till sin säng. "Denna läggningen kommer gå himla fort", tänkte jag och började göra planer för vad jag skulle greja med när hon somnat. Olagligt, jag vet! För som att ungjäklarna känner det på sig med sina små känselspröt för vad mammor och pappor tänker och planerar så skulle Isabelle motsätta sig mina planer. Big time. 
 
1 timme låg jag där inne och sjöng och buffade. Sedan blev jag tokförbannad för att jag själv blev trött och för all tid som bara gick åt att ligga där inne. Drog upp henne ur sängen och kan ha rutit något i stil med "okej, du vinner! Kom med upp då!" så gick jag med stampande steg ut i köket och städade där. Isabelle kom efter och började dansa till musiken och busa med diskmaskinen vilket gjorde mig ÄNNU argare, skulle hon vara glad nu när jag var så arg?! 
 
Sedan behövde hon gå på pottan. Och då ville jag i princip börja gråta och lägga huvudet i hennes knä och be om ursäkt att jag varit arg. Hon behövde gå på toa, vem kan somna då? Så där satt hon på pottan med sina lockar kring öronen och pekade på allt inne på toaletten för mig att tala om vad det var och mitt hjärta höll på att svämma över av kärlek till detta barn. Sedan skulle hon gå och lägga sig igen och ÄVEN att jag känt så mycket kärlek till lilleplutt där på toaletten och ifrågasatt hur jag NÅGONSIN kan bli arg på någon så liten och underbar kände jag tålamodet lämna mig efter ca treochenhalv minut. Hon skulle inte sova. Inte så att hon var arg eller nåt, hon låg där i sin säng, höll om sin kossa och tittade ut i världen. Och. Jag. Höll. På. Att. Bli. Galen. Buffade och buffade, ville börja gråta, väste några väl valda ord tills jag på mitt andra försök lyckades rymma ut ur rummet. Har jag nämnt att jag även var hungrig? Kastade mig på soffan för jag bara VÄNTADE på att hon skulle börja gråta när hon upptäckte att modern rymt från rummet, hörde henne ligga där inne med sitt mantra "Offa, Ia, Offa, Ia..." och sedan... no more. Jag åt mackor och hon sussade sött. Så nu sitter jag här. Det var inte ett sånt här inlägg jag planerat skriva och det var inte så här kvällen skulle bli. Men så är ju livet med småbarn precis så här. Helt och hållet oförutbestämbart. 
 
Hejdå.
Det är tur hon är söt annars hade jag nog sålt na

En vecka i huset

Tusan vad vi njuter av att bo i hus. Allt är så himla enkelt här! Häromdagen hängde regnet i luften på eftermiddagen men jag var sugen på att gå ut och gunga med Isabelle. För en vecka sedan skulle det innebära lite planering i form av att få på Isabelle allt, inte glömma något, bära ner för tre trappor, ta ut vagnen ur bilen för att sedan gå åtminstone 10 minuter till någon närliggande lekplats. Vi hade alltså inte gått ut om regnet hängde i luften. Nu: Fine om det börjar regna, då går vi bara in igen. På med kläder, ut genom dörren och gå en minut till gungorna och sandlådan. Hurra vad bra! Isabelle som älskar att varà ute med, så himla härligt att bara kunna ge sig ut hursomhelst. 
 
Veckan som har gått har innehållit pannkakslunch för en herrans massa ungar. Sandra var en klippa och tog Isabelle i söndags förmiddag så att jag och Jacob kunde greja, och lagom till lunchen dök Jenny upp med sina tre kids och Linda med sina två. Alla fick plats! Och mamma langade plättar och pannkakor på löpande band. Vi har nattat Isabelle i vagnen flera kvällar och bara rullat fram vagnen till huset och burit henne TYP EN METER in, jämfört med innan när det var några våningar upp... :) Jag har gått på kvällspromenad med min bästa vän och pratat om livet medan barnen somnade i vagnen. Mamma har hjälpt oss oändligt mycket med att komma i ordning och vi har det riktigt mysigt på nedervåningen redan. Köket är i stort sätt klart, vårt tillfälliga sovrum här nere på bottenplan tokmysigt och till och med groventrén fick mamma till så att den är mysig att vara i. Förstår inte hur den kvinnan lyckas, men önskar verkligen att jag hade ärvt den där genen rakt av. 
 
Jag har börjat jobba med. Här gör vi allt på samma vecka, pang på liksom. Men jättekul att börja jobba! Kändes så skumt att gå in på kontoret och få känslan av att komma hem på sätt och vis, som att det var i fredags jag lämnade för att gå på helg och inte 1,5 års mammaledighet. Isabelle fick dock feber i onsdags så vi fick dela upp dagen mellan oss, och idag var Jenny så himla snäll och tog Isabelle så jag kunde vara med en stund på jobbet. I måndags förresten när jag skulle hämta Isabelle så satt hon och gungade. Linda och Ida hade inget för sig så de var med, och Isabelle blev jätteglad av att se oss men var inte redo att lämna gungan. Fine, tänkte vi och gungade i säkert tio minuter tills vi kände att nu är det dags att åka hemåt. Men JÄVLAR vad Isabelle inte var redo att åka hem! Hon gallskrek och försökte vrida sig ur mitt grepp och jag kände det som att jag höll på att kidnappa ett barn från förskolan. Jesus vilken vilja den där fröken har. Lite lagom svettig mamma som lämnade dagis den dagen vill jag lova. 
 
Ikväll tog vi oss en cykeltur genom Fjärås.
 
Kan konstatera att det är sjukt jobbigt att cykla utan luft i däcken, var lagom svettig när jag kom till familjen Chettat som äger en cykelpump. Isabelle gillade nya cykelsitsen så nu jäklar ska vi cykla omkring innan lillebebisen kommer :) Ah, jäklar, på tal om lillebebisen var vi ju på ultraljud i tisdags! Förlåt mig älskade bebis i magen, det är tydligen såhär det är att vara nummer två. Men inte desto mindre fantastiskt att få se dig sparka omkring i magen och faktiskt få se ditt lilla hjärta som slog där inne. Tårarna vägrade sluta rinna för där var du på en skärm, 7,5 cm lång men redan med armar och ben, ryggrad och hjärna. En liten, liten minimänniska. Tror även din pappa fick torka en tår... det blev så verkligt, vi ska bli fyra och vi längtar ihjäl oss efter dig!
 

En flytt till ett hus

Alltså, jag vet inte vart jag ska börja. Sicken jäkla vecka, så mycket lyckorus genom kroppen och så mycket tillfredställelse så det är inte riktigt klokt. Jacob och jag går runt som på små moln och Isabelle är tokglad över att ha hur mycket yta och tomt som helst att leka på. 
 
I fredags kan vi ha gjort den sämsta packningen i mannaminne. Jag kom till lägenheten 20.30 och vi insåg att jo, vi har en del grejer. Så vi kastade helt enkelt ner allt vi hade i flyttlådor med mantrat att "vi rensar när vi packar upp, vi rensar när vi packar upp". Kanske inte önskvärt, MEN nu fick det bli så. Klockan 08 dagen efter kom flyttkillarna vi hyrt in och vår gratis arbetskraft- familjen. Lamine, Victor och Totte hjälpte oss att bära och Sören stod nere och vaktade lastbilen. Jag... sprang omkring och var tankspridd. Hade en uppgift egentligen och det var att tömma kyl och frys men det glömde jag. My gad, gravidhjärnan är inte nådig denna gången. 
 
Jacob styrde upp oss alla och strax efter 11 landade Lamine och jag tillsammans med flyttgubbarna i Fjärås. Packade ur släpet tills övriga kom med det sista från vinden. Obligatoriska pizzan intogs på kartonger i köket och Agnes & Ida kom hit och gjorde så himla fint i Isabelles lekrum så när Isabelle väl kom hit med mormor och morfar var det redo för lek. Fina ungar <3
 
På kvällen fixade Jenny middag till oss alla, så tacksam för all hjälp vi fick! Min familj, Jacobs familj... vet inte riktigt vad vi hade gjort utan er. När vi gick hem där på kvällen (äntligen kan vi gå hem!!) kunde vi knappt ta in dagen. Att vi äntligen fått flytta in och att allt bara känns så förbannat rätt. Vi kollade ett avsnitt av Suits på en soffkudde i vardagsrummet innan vi kröp ner under nytvättade täcken i tystnaden som råder här. Inga spårvagnar, inga brötiga människor, inga bilar, ingenting. Isabelle sov som en prinsessa och vi med. Har sagt det innan men säger det igen- livet <3