När en operation går galet

Det började med en blindtarmsoperation.

 

Det känns på något sätt som en standardoperation, man hör att det händer många. En bit av tarmen som inte behövs, ett ingrepp som görs ofta. Men när smärtan inte går över och man är fem år gammal och inte kan formulera att smärtan man känner måste vara orimlig, när det först blir tokinfekterat och var pumpar ut ur stygnen, för att bli inlagda igen och vänta på att magen ska börja fungera som den ska igen till att jag får ett samtal att Oliver efter sin andra operation på två veckor vaknar upp på intensiven.

 

Där och då, i tystnaden som uppstod mellan mig och min syster, började tankarna snurra och tårarna falla. Redan när jag pratade med Jenny och hon sa att det gått tre timmar från det att Oliver sövdes och operationen påbörjades och jag hörde mina egna svaga ord att allt så klart har gått bra fastän jag knappt trodde på dem själv så förstod man någonstans att saker och ting kan gå fel. Något så vanligt som en blindtarmsoperation kan sluta i det här. Att vår Oliver skickas upp med slangar över hela kroppen och en blodpåse på magen, följd av sex sköterskor till intensiven var inget någon av oss kunde förutspå, ens våga snudda vid tanken på.

 

Men det var vad som hände och man får ett sådant fruktansvärt uppvaknande i hur fort det kan gå fel. Fastän man alltid i bakhuvudet vet att saker och ting kan hända, barn kan bli sjuka och nära kan gå bort, så är man inte förberedd. Man lever på i livet tills det oförberett och utan förvarning trycks på paus.

 

Det är två dagar sedan Oliver fick 15 cm av sin tunntarm bortopererad och hela bukhålan städad då stygnen efter blindtarmsoperationen gått upp och maginnehåll sakta men säkert sipprat ut i magen. Det är hittills två veckor av smärta, morfin och antibiotika, men nu kommer det bli bra. Det bara måste bli bra. Så klart det kommer bli bra.

 

Vid middagen förut idag pratade vi om julen med Isabelle och Jacob frågade vad hon önskar i julklapp. Oliver, svarade hon. Vill du att Oliver ska komma hem? frågade Jacob. Mm, sa hon. Jepp, våra ögon tårades och vi pussade på vår fina unge och hoppas allihopa på att Oliver snart är tillbaka hemma igen.

 

Krama om era små där hemma riktigt hårt ikväll!