När musten går ur en

Sam. TamTerror. När blir det paus? 8,5 månad är ingen kul fas. Inte kul alls. Det är en inte så nöjd bebis vi har hemma nuförtiden. Han kan inte sättas ner på golvet och att man då tar ett steg ifrån honom, då bryter han ihop. Man kan inte lite snabbt lämna rummet för att till exempel kissa på en liten millisekund, då bryter han ihop. Man kan inte lämna honom i hans matstol för att hämta hans vattensflaska som står NÅGRA METER BORT PÅ DISKBÄNKEN- då bryter han ihop. Han är lite lätt mammig om man säger så. Googlar man ett barn som är 8,5 månad så stämmer precis allt man läser in på Sam. Plötslig ändring av sömnen, glad bebis till ängslig bebis och JAG FATTAR. Han har lärt sig ta sig framåt, han har lärt sig ställa sig upp, förut vid middagsbordet lärde han sig klappa händerna vilket han själv blev så exalterad över att han först började gråta och sedan gapflabba (ni hör, han är inte helt stabil) och som han sedan har väckt sig själv med genom att göra även i sängen.
Alltså precis, precis när jag fått mitt hjärta krossat i och med dusch av liten Isabelle som har svinkoppor över hela nedre delen av magen och benen och som har så fruktansvärt ont när jag måste tvätta de små asen med tvål och vatten, och som sedan absolut inte vill att jag ska fortsätta pilla när jag måste sätta förband på skiten också. Precis när allt det var klart, Isabelle som snyftade mot min axel, mitt hjärta som värkte i bröstet över hur ont hon har, penicillinet var taget och hon var redo för natten i pyjamasen. Då, när Jacob tog henne för att natta och läsa bok och jag skulle för första gången denna dag lägga mig en liten, liten stund på soffan. Då kände Terroristen på sig att mamma skulle andas ut och vaknar just genom att klappa sina händer. AÖOIRGJAÖOIRJGIAJRGAJGRÖOIAJRGIÖJARIGJÖAGH!!! Så då fick jag sitta och försöka natta honom. Han, som med sina dryga miljonen myror i blöjan ska sno runt, klappa händer, öva på att stå på alla fyra och allt annat som man bara inte gör när man ska sova. Giv. Mig. Styrka. Klockan är nu 20.40 och Jacob tog över Sam när Isabelle somnat då jag var i upplösningstillstånd ungefär.
 
Men nu. Nu snart ska jag scrolla Instagram och inte göra något mer alls denna dag. Har burit omkring på min fina lilla dotter som har haft så ont att hon inte kunnat gå på grund av svinkoppor i knävecken, men idag har hon varit hur glad och go som helst ändå. Det fick bli en tripp till doktorn för antibiotika då originalkoppan nu når den härliga längden av 5 cm och är 3 cm bred. Helt vidrigt är det med svinkoppor! Kan nästintill se de här köttätande bakterierna äta upp hennes hud, de växer i storlek på bara några timmar. Men nu har hon fått två doser av penicillinet så jag hoppas innerligt att det biter snabbt som attan. När hon haft svinkoppor innan har hon fått en någonstans i ansiktet, nu har hon säkert 20 stycken. Och tänk er öppna sår som man måste tvätta med tvål och vatten, sedan klappa torrt för att smörja in med Alsolsprit och antibakteriell salva... hon är verkligen min kämpe.
 
Liten rolig grej bland allt gnäll och elände: Jag fick henne att ta sina 4 ml penicillin genom att muta med att hon direkt efteråt skulle få choklad. Hon dricker upp, ryser till och käkar glatt upp chokladbiten. En liten stund senare ska hon dra sin stol till micron där chokladen ligger, jag säger: "Du får inte ta mer choklad, Isabelle", varpå hon tittar på mig och jag suckar och bereder mig på fight. "Inte?" säger hon och stannar med stolen mitt på golvet. "Inte", svarar jag och hon säger: "Åtej mamma", tar min hand och följer med till tvättstugan där vi lade in den nya tvätten i torktumlaren som hon även fick sätta igång. Plötsligt händer det. Plötsligt jävlarimig händer det :D