Kom nu lillebror!

Jag ser ljuset i tunneln! 🙌🏼  En vecka sedan den här jäkla influensan körde över mig, och imorse var första gången jag vaknade med lite energi. Den känslan kompisar!
 
Isabelle är snuvig och sur. Vi klättrar båda på väggarna här hemma och Isabelle bryter ihop för precis allting. Hon bryter ihop om hon inte når Koka från där hon sitter, hon bryter ihop när det är matdags, ja hon bryter till och med ihop för att hon vaknar på morgonen. Ett mycket glädjefyllt barn att hänga med just nu som du hör! Men får ge henne detta, hon är hängig som tusan och inte alls sig själv. Håller tummarna att hon med är på bättringsvägen. 
 
Jag gick tillbaka i arkivet till februari 2016. Fick lite lätt dåligt samvete, varenda inlägg handlade om bebisen i magen, a.k.a. Isabelle-pelle. Kul att läsa hur jag uppfattade allt då mot hur det är idag (hinner inte reflektera för att jag springer hals över huvud efter en två-åring typ). Idag går vi in i vecka 37 (sjukt!) och varje dag våndas jag över att vi inte fixat någonting. Inga kläder tvättade. Ingen väska packad. Ingen säng bäddad och inget som man kan tänkas behövas är inhandlat. Men hey! Tror bebis skulle överleva utan allt ovan om den skulle behaga dyka upp nu, den har ju ändå sin mamma och pappa och syster (grattis till dig, bebis 😅 ).
 
Allt flyter i alla fall på smärtfritt. Jag tror lille bebisen är väldigt trött på min hosta dock, har flera gånger tänkt att nu väljer han nog att komma ut för här kan man tusan inte va. Hostar och hostar och hostar. Han är verkligen som livligast om kvällarna, eller precis när jag lägger mig ner. Skulle nog vilja säga att han är ganska lugn, han väcker mig absolut inte med några sparkar om natten utan det är mest kvällstid han gör sig påmind. 
 
Vi är så himla nyfikna på hur han ser ut nu. Han är så nära, och ändå har man ingen aning! Jag ser INTE fram emot förlossningen längre, här har jag gått omkring och tänkt lyckliga tankar om att de lägger upp honom på bröstet tills mörka tankar om värkarbete och ring of fire gjorde sig påminda och jag bara, nähärå, den här ungen ska INTE ut. Shysst av mitt minne att ta upp detta nu kan jag tycka (not), får försöka tänka förbi det till att vi får åka hem med vår bebis, första mötet med Isabelle och att jag sedan inte är gravid mer. Längtar <3
Några bilder på en nykläckt liten fågelunge förra gången vi befann oss på BB
 
Den som längtar mest näst efter oss på Sivers väg är Oliver. Han har sedan han fick reda på att det väntar en liten pojke i magen kallat bebisen för sin bebis. Varje gång jag kommer ska han klappa på magen och otåligt fråga "när kommer min bebis egentligen?!". Senast tyckte han att Bella klappade liiiiite för hårt på magen varpå han sliter bort hennes hand och bara "försiktigt med min bebis!". Han är redo för en pojkkusin kan man säga, efter att på sina sidor i familjen ha 6 tjejkusiner och två systrar. Jag förstår honom!! :)
Kom också på att jag ju häromdagen tvingade Jacob bära ner påsen med alla 50-62 kläder från Isabelle plus de kläder vi fått efter Oliver. Satt mellan hostattacker och sorterade det som ska användas nu och som skall tvättas och kunde konstatera att om vi skulle fått en flicka hade jag inte behövt köpa nåt. Så mycket fint från Isabelle!! Lyckades sortera ut nån vit body som -kors i taket!- saknade både volang eller annat flickigt plus ett par mörkblå byxor som hade en väldigt diskret volang till lillebror. Alltså, hur lyckades jag köpa så dunderflickliga kläder?! Till och med de vita bodysarna hade liksom små söta mönster som gjorde att de inte var nåt för lillebror. Där och då önskade jag att jag köpte tänket med att det inte spelar någon roll vad en flicka och en pojke har på sig- men det funkar helt enkelt inte för mig. Vill att lillebror ska vara cool i sin egen stil, inte full med spets och blommor :) 
 
Jaja. Inte värre än att jag ännu en gång blir ruinerad av att köpa barnkläder. Synd att det ska vara så förbannat kul att shoppa till de små bara... 😇

Uppdatering på hjärtfronten

Isabelle skötte sig helt exemplariskt på Östra i förra veckan. Först lyssnade doktorn på hjärtat, och mycket riktigt hörde han tydligt blåsljudet. Så det fick bli ultraljud, fast denna gång utan alla elektroder som hon tidigare har fått på sin lilla bröstkorg. Denna gången fick jag sätta mig tillrätta (hrm, hade varit enklare utan en mage i vecka 35 😅) i läkarstolen, och ha Isabelle i knät medan läkaren kollade på hjärtat ur fler vinklar än vad man trodde var möjligt. Han satte på TV:n så Isabelle satt som ett litet ljus och sa inte ett knyst om apparaten doktorn höll på med i en halvtimme runt hennes hjärta. Jag satt som på nålar och väntade på domen. Ville ju inte tänka negativa tankar innan, men de var svårare att slå ifrån sig i tystnaden där på rummet medan jag väntade på att undersökningen skulle vara klar. 
 
Till slut målade doktorn upp en bild av ett hjärta och förklarade läget. Isabelle har kvar sitt hål mellan kamrarna, vad som är viktigt att kolla då är hur blodflödet ser ut genom hålet. Det får inte vara för stort så att mycket blod passerar där genom, och på Isabelle var det så litet att flödet av blod såg bra ut. Toppen! 
 
Sen var det en grej till som jag inte visste sedan tidigare, och det är att en artär finns kvar mellan kroppspulsådern och hjärtat, som vanligtvis brukar försvinna några dagar efter födseln, men på Isabelle finns den artären kvar. Även där mättes blodflödet och även där såg det bra ut. Så återkontroll först om två år! 
 
Highfiveade med Isabelle när vi gick därifrån. Bra jobbat lilltjejen, och halleulja att det inte var några konstigheter med hjärtat <3 

Hej från sjukstugan

Jahopp, då är det sjukstuga här hemma igen. Jag har hostat och haft ont i halsen under ca tre veckor, det hade blivit bättre men så baaaaam! I torsdags när jag vaknade hade jag ont i hela kroppen och hostan hade accelererat gånger tusen. Igen. Halsontet med. Åkte till IKEA med Sandra och funderade på om det var bebis på G då jag kände mig så konstig, det visade sig senare på kvällen när febern även dök upp att det inte var bebis jag gick och väntade på utan influensa. 
 
Ve och fasa. Idag är det söndag och jag är fortfarande helt jäkla utslagen. Har inte kunnat lyfta ett finger, än mindre ens gå upp för trapporna här hemma utan att behöva lägga mig i fosterställning och hosta lungorna ur kroppen. Febern kommer och går och jag är helt färdig i kroppen trots att jag inte gör någonting alls. Så tråkigt!! Hatar att vara sjuk, vill ju vara på tur och hitta på kul saker med familjen, inte ligga i soffan och undra om jag kommer överleva detta eller ej. 
 
Isabelle blev krasslig igår. Boom bang sa det så hade hon 39,1 i feber. En timme senare hade hon 40,2. Har aldrig sett en så medtagen liten tjej! Hon somnade till och med i soffan framför en film vilket aldrig har hänt tidigare, hon håller sig vaken om hennes liv så hänger på det i vanliga fall, men igår stängde hon sina glansiga ögon och somnade gott. Så inatt har jag haft ett 40 gradigt element som har tryckt sig mot mig hela natten. Från början blev hon vansinnig varje gång jag vände henne ryggen (såklart den sidan som är mest bekväm att ligga på med stora magen) tills jag röt till att jag är ju här oavsett vilken sida jag ligger på! Då tystnade hon och började pilla i mitt hår tills hon somnade om. Älskade plutt. 
 
Så denna söndag går även den åt till att kurera sig och försöka bli bättre. Känns som att någon installerat rakblad i halsen på mig så jag vaknar varje gång jag ska svälja och vill i princip gråta varje gång jag ska svälja när jag är vaken, och hostan ska vi inte tala om... läste att man är mer mottaglig för sjukdomar när man är gravid. Say whaat?! Trodde det var tvärtom! Att man skulle förskonas för att kroppen redan går igenom way to much to handle. Men icke. Tack för den, liksom. 
 
Isabelle somnade innan Jacob hunnit läsa klart boken så nu ska jag också sova en stund. Håll tummarna för att detta vänder för oss båda (och inte drabbar Jacob) och att mitt inte utvecklas till lunginflammation... 
 
Ha de!