Slutet är nära

Här sitter jag i soffan med lite lagom spända bröst. Amningen har kommit till sitt slut, och det är inte för inte det får mig att fundera lite kring det hela. Först och främst- det känns så himla dubbelt. Det känns sorgligt fast asgött. Det känns som rätt grej att göra samtidigt som det känns som att jag förvägrar Sam något som är bra för honom. Det känns tidigt men också som att vi båda är sjukt klara med detta nu. Sam vill inte ens ha bröstet om dagarna längre. Har inte tid att fokusera på det, och på natten handlar det bara om att snutta. SNUTTA! Det är inte okej, avskyr snuttandet på bröstet lika mycket som jag avskyr känslan av att mjölken rinner till och jag har glömt att lägga i amningsinlägg i BHn. 
 
Men tänk om detta är sista gången jag upplever amning? Aa, men so be it dårå. I så fall tackar jag mina bröst för väl utförd uppgift, för satan vad det har funkat bra för mig. Bröststockning deluxe där efter födseln men fine, jag köper det för sen har det båda gångerna bara flutit på helt fantastiskt bra. Sjukt smidigt har det varit med, men den senaste månaden har jag liksom vaknat upp ur min amningsbubbla som handlat om att langa-tutte-vart-som-helst till att vilja gå undan och amma istället för att flasha boobsen hur som helst. Sen att Sam tidigt visade att han inte gillar att käka om det inte är lugnt runtomkring, ALLRA helst i sängen eller soffan här hemma (hehe, har ju funkat sådär så som vi flänger omkring) så blir det nog bra att sluta nu. Väldigt bra. Det är ett bra beslut. 
 
DESSUTOM! Herregud, sist men verkligen inte minst är att Sam slår alla rekord i familjen Johansson när det kommer till att skaffa sig tänder! Tanden i underkäken är på väg upp, och det ett halvår tidigare än vad Isabelle ens hade skuggan av en tand som ville spricka upp. Och är det något jag INTE tänker riskera så är det att bli huggen i bröstet av liten baby utan kontroll över sina tänder, det är ett som är säkert. Så inatt blir första natten då vi ska börja vänja honom av vid att amma om natten. Önska oss lycka till om/när hopplösheten slår till och man sömndrucken sitter där vid hans säng och bara "OKEJDÅ en gång till bara för att jag verkligen MÅSTE få sova bara en liten, liten stund till". Jacob kör första passet (känner på mig att ungjäkeln kommer sova som aldrig förr när han får känn på att det inte är hans mamma han stör...) sen får jag ta över någon gång inatt då Jacob ju har jobb imorgon, men situationen är för ohållbar för att vänta till helgen. Så, heja oss. Nu jäklar kör vi.
Sam

Från en mamma till en annan

Livet. Två inlägg här nedan som är skrivna i förra veckan i iPhonens anteckningar för att jag inte hittar tiden att sätta mig framför datorn. Det går i ett kan man säga! Dagarna rusar iväg, när Isabelle är på förskolan försöker man trycka in alla tråkiga måsten som att städa, handla mat och fixa med grejer, samtidigt som det är helt vansinnigt mysigt att bara hänga med Sam. Han somnar oftast när jag lämnat henne på förskolan och sover 2-2,5 timme vilket ger massor med tid att greja. Så när han väl vaknar är det mys som gäller, och jag skulle vilja säga att han också gillar att vara själv en liten stund. Sen när vi hämtar Isabelle skiner de båda upp när de får syn på varandra, så all is good. 
 
Just nu ligger han och bökar inne i spjälsängen. Vanligtvis somnar han vid bröstet, men det är dags att vänja honom av vid det... han har fått en flaska välling/ersättning men ligger där inne och pratar och skrattar för sig själv. Busar med kudden, skulle jag gissa. Vi nattade Isabelle i vagnen ikväll, hon älskar att somna i vagnen och vi gillar att promenera så det är win-win. Sam, vår lille vrålapa, som vi alltid fått gardera med att ha med bärselen ut på promenaden för att det inte är en fråga OM utan NÄR han inte kommer vilja sitta i vagnen mer, har gjort en helvänding. Nu sitter han och tittar, håller om sin apa och somnar när han blir trött. Passa sig noga för att fälla ner honom från sittandes för tidigt, då vaknar han garanterat och är svinsur, som för att säga att JAG HAR INTE ALLS SOMNAT! Sätt upp mig igen, puny humans. 
 
------------------------- ehrm, livet kom visst emellan------------------------------
 
Älskar att jag började skriva på detta inlägget i torsdagskväll... nu är det söndag och vi har inte alls nattat Isabelle i vagnen utan på hennes rum. Jacob läste böcker för henne som vi lånade på biblioteket idag och Sam satt med mig i soffan och drack välling/ersättning. Han är fortfarande vaken btw! Ingen brådska med att få honom i säng, måste minimera risken för att han vaknar 01,30 och är klarvaken... skaffa barn sa de, det blir roligt sa de... 😅
 
Helgen bjöd på kräftskiva i fredags. Eller, var ju vi som bjöd och tre kompisar till Jacob (och mig, för all del!) med respektive kom hit. Så kul kväll! Älskar Jacobs kompisar, det är verkligen skratt från start till slut. Isabelle var inte med, jag råkar nämligen ha en så vansinnigt underbar syster som jag "råkade" hälsa på på fredags förmiddagen. Wille skulle åka hem i fredags nämligen så jag ville sanera huset från hundhår (det är fan inte klokt hur mycket den hunden fäller) så Jenny sa att Isabelle (som ändå inte ville följa med hem) kunde stanna hos dem till lunch då de skulle åka till Kungsbacka. Ok! sa jag och gick hem och tokstädade medan Sam sov i vagnen och Wille stod och pep utanför dörren eftersom han inte är som andra hundar som hade njutit av att gå lösa på tomten, han ska liksom vara MED och PRECIS BAKOM en själv hela tiden. Så är jag inne vill han vara inne, end of story.
Jenny ringde efter en stund och berättade att barnen hade smidit planer att Isabelle minsann skulle följa med dem till Kungsbacka och mormor och morfar och sedan skulle hon sova över hos Ollie och Bella. Punkt slut och packa väskan nu mamma. Alltså hur härligt att få ett sånt samtal? Det finns liksom människor på denna jord som älskar vår lilla unge lika mycket som vi gör och det värmer så otroligt mycket i hjärtat. Jenny skickade en film där Isabelle mycket bestämt sitter i deras soffa och deklarerar "Inte åka MammaTam, jag stanna här. Hejdå MammaTam!" Så så var det med den saken. Isabelle hängde med familjen Chettat och fick sova över, och på morgonen när hon skulle lämnas av innan Olivers fotbollsträning ringde Jenny igen och bara "Isabelle säger att hon vill följa med på Olivers fotboll så tja... vi är där nu". Kan vi ta en minut och snacka om Jempa? Ärligt talat vilken SUPERMOM hon är! Hon har tre kids själv, skulle aldrig i livet säga nej om någon annan skulle behöva hjälp, ställer alltid upp och när vi ses och jag kommer springandes med gråten i halsen tio minuter sen och har glömt hälften av allt jag egentligen skulle ha med mig har hon med sina tre kids lyckats laga lunch (till oss allihopa naturligtvis), baka en kaka till fikat OCH ha med sig extrakläder så att det räcker även till Isabelle. HUR ÄR DET MÖJLIGT? Tror hon är en alien. En otroligt fin och uppskattad alien, som nu dessutom tränar som en tok och är vrålsnygg. Jag är mäkta imponerad, och stolt över att hon, den där superkvinnan, är min syster <3 
 
Nä! Nu kanske det är dags ändå att natta den där lille terroristen. Godnatt kompisar! (UPDATE: medan jag läste igenom detta inlägg kom Jacob upp för trappan med en sovande Sam i famnen. Vi kan tala om vilken man jag valt till mina barn i ett annat inlägg 🙌🏼♥️)

Hipp hipp hurra på 1-årsdan!

16 september. För exakt ett år sedan vaknade vi denna morgon och flyttlasset lämnade Ekedalsgatan med sikte mot Sivers väg. Ett år sedan. Det betyder att vi igår för ett år sedan, helt vansinnigt pirriga, åkte till Svensk fastighetsförmedling i Kungsbacka för att skriva de sista pappren och få nycklarna till vårt hus. Minns så väl att jag inte kunde bärga mig tills signerandet av alla papper och hiskeliga lån var avklarade så vi för första gången kunde åka hit, till vårt hus. Känslan att komma hit… my gad. Vi gick från rum till rum och mumlade lågt att det här är vårt nu, det var så svårt att ta in samtidigt som det kändes så jäkla självklart.
 
Så inatt för ett år sedan sov vi vår första natt i huset. Vi gjorde i ordning i gästrummet och sov allihopa där inne, sängen som vi skulle ha i vårt sovrum på övervåningen hade inte levererats ännu och det stod flyttkartonger överallt, men satan i gatan vad lyckliga vi var. Och fortfarande är! Jag kan fortfarande när jag är på väg hemåt med vagnen och närmar mig vårt hus nypa mig i armen och tänka; det här är verkligen vårt hus. Det är vi som bor här! För jag tror att när man tar saker för givet så blir man inte bara otacksam, livet måste bli väldigt tråkigt. Så jag har njutit varenda jäkla dag som vi hittills har bott på Sivers väg. Vår första jul, allt sökande på nätet hur man ska sköta alla olika buskar i våras, att det visade sig att Jacob är en trädgårdstomte av rang, att Isabelle kunnat springa barfota i gräset, alla middagar ute på altanen i kvällssolen med vänner och familj, växthuset och tomatplantorna jag älskat ungefär lika mycket som Isabelle och Sam (😇), närheten till mina systrar och kusinerna och bara de små sakerna som att inte behöva kånka en vagn eller matkassar tre våningar upp, nu har vi en uppfart liksom.
Jag är helt vansinnigt tacksam för allt det där, jag är tacksam för att vår lägenhet i Majorna gjorde det möjligt för oss att köpa detta huset och så klart även Jacobs stenhårda jobb med sitt företag och de pengarna han hade möjlighet att lägga in. För tänk ändå! För ett år sedan bodde vi i lägenheten. Känns som en annan livstid, kan knappt minnas hur det var. Vi är så mycket här och nu, det här är vårt hem och vi trivs så förbannat bra.
 
Men så klart störst av allt: det var hit vi åkte den 24 mars med vår nya familjemedlem, då när vi tre blev fyra. Det var på denna övervåningen som jag hanterade värkar den 22 mars och det var i vardagsrummet där nere som Isabelle för första gången fick krama på sin lillebror. Veeeeeet att jag sagt det för många gånger men… livet 🙌🏼