När en operation går galet

Det började med en blindtarmsoperation.

 

Det känns på något sätt som en standardoperation, man hör att det händer många. En bit av tarmen som inte behövs, ett ingrepp som görs ofta. Men när smärtan inte går över och man är fem år gammal och inte kan formulera att smärtan man känner måste vara orimlig, när det först blir tokinfekterat och var pumpar ut ur stygnen, för att bli inlagda igen och vänta på att magen ska börja fungera som den ska igen till att jag får ett samtal att Oliver efter sin andra operation på två veckor vaknar upp på intensiven.

 

Där och då, i tystnaden som uppstod mellan mig och min syster, började tankarna snurra och tårarna falla. Redan när jag pratade med Jenny och hon sa att det gått tre timmar från det att Oliver sövdes och operationen påbörjades och jag hörde mina egna svaga ord att allt så klart har gått bra fastän jag knappt trodde på dem själv så förstod man någonstans att saker och ting kan gå fel. Något så vanligt som en blindtarmsoperation kan sluta i det här. Att vår Oliver skickas upp med slangar över hela kroppen och en blodpåse på magen, följd av sex sköterskor till intensiven var inget någon av oss kunde förutspå, ens våga snudda vid tanken på.

 

Men det var vad som hände och man får ett sådant fruktansvärt uppvaknande i hur fort det kan gå fel. Fastän man alltid i bakhuvudet vet att saker och ting kan hända, barn kan bli sjuka och nära kan gå bort, så är man inte förberedd. Man lever på i livet tills det oförberett och utan förvarning trycks på paus.

 

Det är två dagar sedan Oliver fick 15 cm av sin tunntarm bortopererad och hela bukhålan städad då stygnen efter blindtarmsoperationen gått upp och maginnehåll sakta men säkert sipprat ut i magen. Det är hittills två veckor av smärta, morfin och antibiotika, men nu kommer det bli bra. Det bara måste bli bra. Så klart det kommer bli bra.

 

Vid middagen förut idag pratade vi om julen med Isabelle och Jacob frågade vad hon önskar i julklapp. Oliver, svarade hon. Vill du att Oliver ska komma hem? frågade Jacob. Mm, sa hon. Jepp, våra ögon tårades och vi pussade på vår fina unge och hoppas allihopa på att Oliver snart är tillbaka hemma igen.

 

Krama om era små där hemma riktigt hårt ikväll!

 

Alfons huset

Igår åkte vi till Alfons Åberghuset! Ett himla trevligt hus, om du frågar mig och Isabelle. Våra kära vapendragare, familjen Chettat, var så klart med och dagen till ära demonstrerade ännu en gång hur olika jag och min kära syster är. Så här:
 
Vi skulle åka 9.30 hade vi bestämt. Okej, nu jävlar ska jag planera! tänkte jag och packade skötväskan och lade fram kläder till båda barnen kvällen innan. Bra Sarah, bra start. På morgonen gav jag Sam frukost för han vaknade först, tog på honom hans kläder och var i fas när Isabelle vaknade vid 8. Vi käkade frukost tillsammans, hade det mysigt och hejsan hoppsan, nu är klockan plötsligt nästan 9? Pulsen börjar stiga. Sminka mig, ta på kläder, HITTA MINA KLÄDER SOM SÅ KLART FÖRSVUNNIT, borsta tänderna på Isabelle, tvätta av Isabelle, på med kläder, kamma håret. Pust, stön och herrejävlar nu är klockan 9.30 och vi är inte klara. Svetten lackar, jag får in båda barnen i bilen och vi drar iväg prick klockan 9.45, med hjärtat hamrandes i 180 och minst två ledsna barn i baksätet.
Jenny, som haft hövligheten (och vetskapen om att hon har en syster som absolut under inga omständigheter kan komma iväg i tid) nog ringer 9.50. Vi snackar lite och här kommer sanningen framkrypande. Här kommer skillnaden mellan oss systrar. För medan jag sprang runt som en yr jävla höna här hemma och lyckades PRECIS få med mig Sams mat men tamigtusan INGET ANNAT ÄTBART så har min syster, förutom roddat sina 3 (TRE!) barn kommit iväg prick och exakt 9.30 TILLSAMMANS med en tacopaj som hon slängt ihop lite snabbt på morgonen, packat dricka till alla våra barn SAMT kakor och bullar till efterrätt och där sitter jag och bara HUUUUUUUUUR LYCKAS DU?!?! Vem är du? En tacopaj?!?!? Som dessutom var svingod?!!?! Sluta. Bara sluta. Det är inte mänskligt att hinna så många saker på en morgon. 
 
Hon glömde åtminstone jackan till Kenza. HAHA! DU ÄR MÄNSKLIG! Ville jag skrika och peka med ett jättelångt finger mot henne men jag höll mig i skinnet och var helt galet stolt över att jag hade en extra vindfleece i bilen. 
 
Johoråja, man ska inte komma här och komma här och säga att jag inte har koll på livet, nej nej...
Så bra dag! Tre föreställningar hann vi se, och min lilla modiga tjej skulle så klart kramas med skådespelaren efter showen. Hon älskar det, ska alltid gå fram och vara ursöt när hon står lite försynt tills personen får syn på henne och sträcker ut armarna, då ruuuusar hon in i personens famn. Min fina lilla unge.  
 
Det visade sig dock att man inte fick ha med sig medhavd mat i huset (och damn vad Jempis hade fixat med mat till oss), så vi gick ut och satte oss på en bänk i Trädgårdsföreningen. Blev ju bra det med. Sam fick hänga i selen men lyckades inte somna, han är för nyfiken den pajken. Skötte sig gjorde han hela dagen i alla fall, han älskar precis som sin storasyster (och hrm, sin mamma) att vara på tur. 
 
Så var det med det! 

Kusiner ute på Tjolöholm

Det var den 12 oktober. Mellan dagar av regn kom en dag med strålande sol. Linda och tjejerna och jag med mina små åkte ut till Tjolöholm, soliga dagar måste tas tillvara på för tusan! Har inte fått redigerat bilderna förrän ikväll för att de har varit så förbannat svårredigerade. Har inte hittat hur jag vill ha dem, det var lurigare än vad jag trodde att fota i skogen när det var solsken. Veckan efter denna fotograferingen fotade jag min kusins barn, då var det molnligt och de bilderna var mycket mer lättarbetade. Då har jag lärt mig det! :)
 
Varnig för fotobombning deluxe...
...jomensåatte... det var ett gäng bilder det ja 😇 Himla härlig dag och tusan vad glad jag är att jag har mina syrror <3