Jag älskar snö

Snöööööö! Sluta, vad fint det är ute nu. 10 cm snö och iskallt så alla träden är alldeles vita. Jeeeez, jag älskar verkligen snö. 
 
När den föll i söndagskväll gick vi ut hela familjen vid 19, för det är sånt man gör när snön äntligen kommer till vår annars så snöfattiga del av landet. Jacob skottade, jag gjorde en snögubbe och Isabelle... tja. Hon stod och grät vid dörren och ville gå in 🙈 Lite, lite, fail på den, men jag får ändå ge henne att hon i 15 minuter tyckte det var kul, innan jag, även kallad mum-of-the-year drog ner biltakets all snö över kanten- rakt där Isabelle stod och skottade sin del av bilen i godan ro. Harregud. Ibland är jag glad att man inte behövde ta körkort för att bli mamma, stor risk att jag inte hade klarat uppkörningen nämligen. 
 
Idag gav vi oss ut i pulkabacken med Sandra, Ebbe, Jenny och Sigge. Himla kul! Tills alla barnen ville gå in igen. Men alltså jag fattar våra små pluttar. De får ta sig fram med möda med sina korta små ben som helt försvinner i snön, och när de faller faller de raklånga rakt ner med ansiktet i snön. Nästa år räknar jag kallt med att Isabelle älskar snö lika mycket som sin mamma dock :) 
Vi gick i alla fall in och drack varm choklad och åt ostmackor som sig bör en kall dag som denna. Isabelle och Ebbe härjade som vanligt, den ena gör nåt, gärna något busigt, och den andra gör likadant. Sigge, som inte börjat förskolan än följer spektaklet storögt och gillar inte alls när de blir för högljudda. Tänk, nu har vi fyra kids tillsammans, nästa år kommer vi ha sex kids när vi ses. Lagom fullt ös då eller?!? 
 
Isabelle är i en fantastisk ålder just nu. Håller fortfarande fast vid att det ta mig tusan bara blir roligare och roligare. Här hemma kommer det nya ord varje dag (det senaste är traktor, det benämner hon allt som är större än en biiiil) och hon busar och tokar mest hela tiden. Arga leken är en favorit, då hon stirrar helt vansinnigt gulligt på en under sin lugg innan hon brister ut i skratt, och hon verkligen älskar när hon ber om mera av något och man säger "orkar du verkligen mer?!" då nickar hon med sina lockar och ler otroligt stort. Funkade fin-fint även för att få i henne sina ärtor ikväll. Win-win, kallar jag den situationen. 
 
Nä, dra mig baklänges vad jag älskar detta barn. Jag tittar på henne och tänker att nåde världen om det händer henne något, jag skulle inte klara en minut på jorden utan henne vid min sida. Henne och bebisen i magen, som jag längtar så otroligt mycket efter nu. Vem är du? Hur ser du ut? Kommer du vara lik Isabelle? Så många frågor, runt 100 dagar kvar tills vi får svar <3
 
Världens i särklass bästa föräldrar var även här i eftermiddag och dels bannade oss för att vi är "stökiga" (skulle vilja gå tillbaka i tiden och se exakt hur pedantiska de var runt 30-snåret) (speciellt pappa, mamma gissar jag alltid har haft ett otroligt ordningssinne) (lite fail för det har ju även mina syrror... de tog väl allt, helt enkelt) (slut på paranteser) och hjälpte mig med det sista av julpyntet. Har inte fått tummen ur, så det var bara till att ringa in förstärkning i form av föräldrar. Så de kom hit och nu jäklar är det jul på Sivers väg. Så himla fint blev det! Ska se om jag får till några bilder att visa er... vet inte vad det är med graviditeter och kameror för mig, men tar ungefär noll bilder. Tråkigt!
 
Ha en fin kväll allihop!

Lille bebisen i magen

Var en sväng hos barnmorskan idag! Fick äntligen höra lillepojkshjärtljud som låg på stadiga 143 slag. Han är otroligt lugn i min mage, sparkar lite lugnt och beskedligt om kvällarna så jag har höga förhoppningar att här kommer en liten pajk som kommer vara snäll mot sina föräldrar. Men! Är ju bara i vecka 25 så mycket kan onekligen ändras innan han är här... :) 
 
När man är så otroligt trött som jag är just nu går tankarna mest; hur tusan ska jag orka med två barn? Samtidigt som jag vet att jag kände exakt samma när jag väntade Isabelle- hur tusan ska jag orka med ett barn när jag inte orkar någonting?! Men när bebis är ute och kroppen återgår till det vanliga och orken kommer tillbaka... då jäklar. Längtar så himla mycket efter bebis! Tänk att vi ska få en liten 50 centimetare att linda in i filtar och snuffsa på. Kan knappt tro det är sant. Tror Isabelle är taggad med. Tror hon förstår att något är i göringen för hon kan klappa på magen och ler alltid stort när jag frågar om hon ska bli storasyster. Hon har börjat visa intresse för andra bebisar som hon tidigare tyckt varit dödstråkiga, men nu kan hon lägga sig på mage framför bebisen på golvet och klappa och skratta. Härligt att se! Och otroligt skönt att hon inte har några problem med att Jacob och jag håller andra barn, det får gärna inte ändras innan vi får hem lillebror :) 
 
Bjuder på en bild på magen, notera även att jag blivit ljus i håret. Väldigt ovant, kan inte bestämma mig vad jag tycker om det hela. Både jag och frisören blev nog förvånade att det kunde bli så ljust på en sittning.
 
Okej, över och ut. Nu ska jag äta en lussekatt och klappa mig själv på axeln för att jag sitter och ringer uppstartssamtal till kunder FASTÄN att prata i telefon inte är min cup of tea om man säger så. 

Ett ultraljud

I tisdags hade jag ett smärre gäng fjärilar i magen på morgonen vill jag lova. Klockan 8.45 var det nämligen dags för rutinultraljudet. Några fjärilar fladdrade för att vi så gärna ville veta att lille bebisen har det bra i magen och växer som den ska och allt sånt där och några fladdrade för att vi ju var helt på det klara med att det bara kan vara människor med övernaturligt mycket tålamod som kan vänta i 40 veckor UTAN ATT TA REDA PÅ KÖNET. 
 
Så ja, när hon frågade om vi ville veta vad det var för kön svarade vi ivrigt: "Ja, gärna!" 
 
Hon kollade det direkt. Sade att det stod utan rimliga tvivel, för där är snoppen. 
 
Jacob och jag tittar på varandra och vårt tvivel lyser nog i våra ögon. "Ja men titta här då!" säger hon och pekar på skärmen. "DÄR är den, ser ni?" Hon skrattade åt att vi såg ut att fatta noll och fortsatte med ett "nu går vi vidare med undersökningen så kan vi kolla mer på snoppen sen igen". 
 
Jaha, det är en pojke i magen! Jag har tänkt på små söta pojkbebisar de senaste veckorna, men inte kunde väl jag ha en i magen? Nej, det är omöjligt. Det är en Emilia i magen. Isabelle och Emilia, det hör ju alla hur fint det klingar. Men icke! På en sekund kastades vi tillbaka till denna eviga fight kring namn (det ska gudarna veta att innan vi kom överens om Isabelle så var vi tamigtusan inte överens om nåt). En liten pojke. En av varje. En liten pojke! Jag är en ärlig människa, så jag är ärlig nu. Tanken skrämde mig först. En syster och en bror. Vad för relation får dem? Jag känner till relationen mellan systrar, då det är vad jag har, kan en syster och en bror få samma band? Det känns inte så, men jag hoppas innerligt att jag har fel. 
 
Namndiskussionen har ännu inte urartat och vi är tro det eller ej överens om ett par namn. Jag har spanat på pojkkläder på nätet och insett att jag på intet liknande sätt kommer bli ruinerad som jag blivit när jag shoppat till Isabelle- få pojkkläder väcker samma behov som flickkläder gör. Jacob var snabb med att ta upp overallen jag köpte till Isabelle för 1200 kronor förra året med argumentet att "den kan ju nästa barn också ha". Synd att den är rosa botten med blommor på. MEN med allt snack om genus i dagsläget så kanske jag kommer hyllas som en utomordentlig mamma om vår grabb får ha på sig denna nästa vinter?
 
Det gör lite ont i mitt hjärta att Isabelles alla fantastiska kläder icke kommer att komma till användning nu. Samtidigt som det gläder mitt shopping-jag att jag nu kommer få köpa massor av nya kläder. Och jag har redan gjort klart för Jacob att nu blir det en tredje också för Isabelles kläder SKA användas igen. Han är inte med på det tåget riktigt, men trägen vinner som man brukar säga... och jag kan väl vara ganska så bestämd och envis om jag sätter den sidan till. 
 
21 mars är det beräknat, dra mig baklänges vad vi längtar!