Ett ultraljud

I tisdags hade jag ett smärre gäng fjärilar i magen på morgonen vill jag lova. Klockan 8.45 var det nämligen dags för rutinultraljudet. Några fjärilar fladdrade för att vi så gärna ville veta att lille bebisen har det bra i magen och växer som den ska och allt sånt där och några fladdrade för att vi ju var helt på det klara med att det bara kan vara människor med övernaturligt mycket tålamod som kan vänta i 40 veckor UTAN ATT TA REDA PÅ KÖNET. 
 
Så ja, när hon frågade om vi ville veta vad det var för kön svarade vi ivrigt: "Ja, gärna!" 
 
Hon kollade det direkt. Sade att det stod utan rimliga tvivel, för där är snoppen. 
 
Jacob och jag tittar på varandra och vårt tvivel lyser nog i våra ögon. "Ja men titta här då!" säger hon och pekar på skärmen. "DÄR är den, ser ni?" Hon skrattade åt att vi såg ut att fatta noll och fortsatte med ett "nu går vi vidare med undersökningen så kan vi kolla mer på snoppen sen igen". 
 
Jaha, det är en pojke i magen! Jag har tänkt på små söta pojkbebisar de senaste veckorna, men inte kunde väl jag ha en i magen? Nej, det är omöjligt. Det är en Emilia i magen. Isabelle och Emilia, det hör ju alla hur fint det klingar. Men icke! På en sekund kastades vi tillbaka till denna eviga fight kring namn (det ska gudarna veta att innan vi kom överens om Isabelle så var vi tamigtusan inte överens om nåt). En liten pojke. En av varje. En liten pojke! Jag är en ärlig människa, så jag är ärlig nu. Tanken skrämde mig först. En syster och en bror. Vad för relation får dem? Jag känner till relationen mellan systrar, då det är vad jag har, kan en syster och en bror få samma band? Det känns inte så, men jag hoppas innerligt att jag har fel. 
 
Namndiskussionen har ännu inte urartat och vi är tro det eller ej överens om ett par namn. Jag har spanat på pojkkläder på nätet och insett att jag på intet liknande sätt kommer bli ruinerad som jag blivit när jag shoppat till Isabelle- få pojkkläder väcker samma behov som flickkläder gör. Jacob var snabb med att ta upp overallen jag köpte till Isabelle för 1200 kronor förra året med argumentet att "den kan ju nästa barn också ha". Synd att den är rosa botten med blommor på. MEN med allt snack om genus i dagsläget så kanske jag kommer hyllas som en utomordentlig mamma om vår grabb får ha på sig denna nästa vinter?
 
Det gör lite ont i mitt hjärta att Isabelles alla fantastiska kläder icke kommer att komma till användning nu. Samtidigt som det gläder mitt shopping-jag att jag nu kommer få köpa massor av nya kläder. Och jag har redan gjort klart för Jacob att nu blir det en tredje också för Isabelles kläder SKA användas igen. Han är inte med på det tåget riktigt, men trägen vinner som man brukar säga... och jag kan väl vara ganska så bestämd och envis om jag sätter den sidan till. 
 
21 mars är det beräknat, dra mig baklänges vad vi längtar!
 

Hej alla kompisar

Fick ett tips ikväll. Vem behöver Louise-Gurun när man har en mamma liksom?
 
Rådfrågade nämligen min kära mamma kring läggningarna av Isabelle då de tar så förbannat lång tid (jo, det gick ju super där den första veckan i huset, men under förra veckan var vi tillbaka på en timme igen...). Hon sa: Ge välling, sjung medan hon dricker välling, sedan säg godnatt och sov så gott och gå ut. Så jag gjorde det idag. Satte mig här utanför vid datorn och väntade på skrik och panik. Efter 15 minuter kunde jag inte hålla mig från att kika in fastän jag viiiiiiiiiisste hur förbannat dumt det var ifall hon inte somnat än, men hon hade ju inte gett ett ljud ifrån sig så jag behövde liksom kolla så hon levde. Då hittade jag henne så här: 
Den där kossan vid namn Koka är hennes bästa vän
 
Halleulja! Mamma sa att hon kanske störs av att vi är kvar i rummet, att hon vill somna själv. Kände dock när jag tog kortet att herregud min lilla fröken, håller du på att bryta dig loss från din mamma?!?
 
Räknar inte med att det kommer gå så här lätt någon mer kväll, men upplägget känns hon helt klart redo för. Vår stora lilla tjej <3
 
För övrigt har vi nu målat klart i sovrummet och har flyttat upp på övervåningen. Äntligen! Gillar inte att sova på markplan och känner mig hundra gånger tryggare på övervåningen konstigt nog. Ingen som kan spionera in genom fönstren och allt sånt där :) Vi valde en mörkgrön färg och den blev så himla bra! Har tyvärr inga bilder att visa, ska ordna detta inom kort. Men så himla mysig och behaglig färg, och vi gillar ju sedan gammalt att måla mörkt i sovrummet. Nästa vecka kommer målarna och målar på nedervåningen, ska också bli himla spännande! Funderar på att måla en svart vägg i vardagsrummet... man ska inte mesa med färg brukar jag tänka, för det blir ju alltid så förbannat bra när man vågar. Ska bara våga också!
 
Allt är förresten pro hus så här långt. Njuter varje gång jag kommer hem och slipper stan och alla våra trappor. Isabelle älskar sitt lekrum och trädgården och att vi kan gunga i området. Hon älskar förskolan (i måndags när Jacob lämnade rusade hon in och började leka) och hon älskar att leka med sina kusiner i tid och otid. Fjäråslivet treats us good kan man lugnt säga... 
 
Har så mycket jag vill skriva om men är så förbannat trött om kvällarna. Magen har fullkomligt exploderat och nu ser man att jag är gravid. Är helt hundra på att jag i fredags kände bebisen för första gången, och har känt lillen några gånger sedan dess. Så himla härligt! Den spänner och bråkar om kvällarna dock när jag glömt att ta det lugnt på dagen... men vad gör väl det när vi har tre säsonger kvar av Suits 😇
 
Nä, över och ut!

En vecka i huset

Tusan vad vi njuter av att bo i hus. Allt är så himla enkelt här! Häromdagen hängde regnet i luften på eftermiddagen men jag var sugen på att gå ut och gunga med Isabelle. För en vecka sedan skulle det innebära lite planering i form av att få på Isabelle allt, inte glömma något, bära ner för tre trappor, ta ut vagnen ur bilen för att sedan gå åtminstone 10 minuter till någon närliggande lekplats. Vi hade alltså inte gått ut om regnet hängde i luften. Nu: Fine om det börjar regna, då går vi bara in igen. På med kläder, ut genom dörren och gå en minut till gungorna och sandlådan. Hurra vad bra! Isabelle som älskar att varà ute med, så himla härligt att bara kunna ge sig ut hursomhelst. 
 
Veckan som har gått har innehållit pannkakslunch för en herrans massa ungar. Sandra var en klippa och tog Isabelle i söndags förmiddag så att jag och Jacob kunde greja, och lagom till lunchen dök Jenny upp med sina tre kids och Linda med sina två. Alla fick plats! Och mamma langade plättar och pannkakor på löpande band. Vi har nattat Isabelle i vagnen flera kvällar och bara rullat fram vagnen till huset och burit henne TYP EN METER in, jämfört med innan när det var några våningar upp... :) Jag har gått på kvällspromenad med min bästa vän och pratat om livet medan barnen somnade i vagnen. Mamma har hjälpt oss oändligt mycket med att komma i ordning och vi har det riktigt mysigt på nedervåningen redan. Köket är i stort sätt klart, vårt tillfälliga sovrum här nere på bottenplan tokmysigt och till och med groventrén fick mamma till så att den är mysig att vara i. Förstår inte hur den kvinnan lyckas, men önskar verkligen att jag hade ärvt den där genen rakt av. 
 
Jag har börjat jobba med. Här gör vi allt på samma vecka, pang på liksom. Men jättekul att börja jobba! Kändes så skumt att gå in på kontoret och få känslan av att komma hem på sätt och vis, som att det var i fredags jag lämnade för att gå på helg och inte 1,5 års mammaledighet. Isabelle fick dock feber i onsdags så vi fick dela upp dagen mellan oss, och idag var Jenny så himla snäll och tog Isabelle så jag kunde vara med en stund på jobbet. I måndags förresten när jag skulle hämta Isabelle så satt hon och gungade. Linda och Ida hade inget för sig så de var med, och Isabelle blev jätteglad av att se oss men var inte redo att lämna gungan. Fine, tänkte vi och gungade i säkert tio minuter tills vi kände att nu är det dags att åka hemåt. Men JÄVLAR vad Isabelle inte var redo att åka hem! Hon gallskrek och försökte vrida sig ur mitt grepp och jag kände det som att jag höll på att kidnappa ett barn från förskolan. Jesus vilken vilja den där fröken har. Lite lagom svettig mamma som lämnade dagis den dagen vill jag lova. 
 
Ikväll tog vi oss en cykeltur genom Fjärås.
 
Kan konstatera att det är sjukt jobbigt att cykla utan luft i däcken, var lagom svettig när jag kom till familjen Chettat som äger en cykelpump. Isabelle gillade nya cykelsitsen så nu jäklar ska vi cykla omkring innan lillebebisen kommer :) Ah, jäklar, på tal om lillebebisen var vi ju på ultraljud i tisdags! Förlåt mig älskade bebis i magen, det är tydligen såhär det är att vara nummer två. Men inte desto mindre fantastiskt att få se dig sparka omkring i magen och faktiskt få se ditt lilla hjärta som slog där inne. Tårarna vägrade sluta rinna för där var du på en skärm, 7,5 cm lång men redan med armar och ben, ryggrad och hjärna. En liten, liten minimänniska. Tror även din pappa fick torka en tår... det blev så verkligt, vi ska bli fyra och vi längtar ihjäl oss efter dig!