En förlossningsberättelse

Det startade i lördags. 
 
Vaknade på morgonen och kunde klocka värkar. Pirrigt, nervöst och fnissigt. Och ont, helt klart ont. Det kändes som kraftig mensvärk som kom och gick. 40-50 sekunder av smärta, sedan ca 8 minuter till nästa omgång. Vid klockan 13 var jag nere på 4 minuter mellan värkarna och det började gå upp för oss- idag blir vi nog föräldrar. 
 
Så vi packade in oss i lille bilen och drog ner till Varberg. Värkarna fortsatte att härja i min kropp, och jag höll tummarna stenhårt att det nu faktiskt var på gång och inte något lurendrejeri. Känslan som jag ju haft de senaste veckorna- att meningen måste vara att jag för alltid skulle vara gravid- gjorde det svårt att faktiskt lita till att en bebis faktiskt skulle kunna vara på G. 
 
Fast mycket riktigt, efter CTG visade det sig att det var lurendrejeri. Eller, något var på gång för jag var lite öppen men inte tillräckligt för att bli inlagda. Den besvikelsen! Bet mig hårt i läppen för att inte låta tårarna falla. Fick med oss alvedon och sömntablett hem. Värkarna tilltog hela tiden i styrka och när jag låg i soffan framåt 22 på kvällen bröt jag ihop. 
Ska det kännas så här utan att jag får hjälp? frågade jag stackars Jacob som så klart inte hade något svar på den frågan. 22.30 tog jag en ny omgång värktabletter och sömnpillret och Jacob bullade upp för mig i sängen. Slumrade från och till men mensvärken från hell bara tilltog och lät mig inte sova knappt något alls. Vid 03 gav jag upp och ringde förlossningskoordinatorn här i Göteborg. Dra åt skogen, Varberg, tänkte jag; jag behöver hjälp typ exakt NU! 
 
Kan inte kontrollera att jag gråter när jag pratar med kvinnan på andra sidan luren, undrandes vad jag ska ta mig till. Snart säger hon att vi är välkomna till Mölndals förlossning, och jag blir lättad och rädd på samma gång. Tänk om jag är sjukt mesig för smärta och vi blir hemskickade ännu en gång? På något konstigt vis befinner vi oss inte i Mölndal förrän klockan slår 05, fastän det bara är en bilfärd på 16 minuter hemifrån. Kan säga att all tid under värkarbete/förlossning är sjukt oklar. 
 
In för CTG igen, och den lättnaden när barnmorskan bara; jaha, idag blir det bebis! 
Blir vi inte hemskickade? undrade jag med ynklig röst. Hon skakade på huvudet och log. Man skickar inte hem folk två gånger, och du är öppen 4 cm. 
 
På darriga ben blev vi visade till förlossningsrummet. Händer det verkligen nu? Ska vi bli föräldrar? Förstummade tittar Jacob och jag på varandra. Är det verkligen sant? Det fina ögonblicket med blickar som möts med mera med mera grusades antagligen ganska snart av en värk, och in kommer barnmorskan med beskedet att de ska ta hål på mina hinnor för att kunna sätta EKG på bebisens huvud, för hon sover ovanligt mycket, trots mitt intag av sockrig saft. Kan ha med sömntabletten att göra, försäkrade hon, men för att ta det säkra före det osäkra vill de sätta EKG. Gött, tänker jag, för när de tar hinnorna går ju vattnet. Lustigt det där att man kan tänka gött, för man förstår ju samtidigt att det i och med vattenavgång kanske drar igång ordentligt. Och det var precis vad det gjorde. Vattnet gick och värkarna blev tätare. Och starkare. Men in kommer nästa skift med barnmorskor och där var hon: Frida, kvinnan i mitt liv de närmaste timmarna och min räddare i nöden. Vilken jäkla kvinna! Hon och läkarstudent Tania visar lustgasen (halleulja!) och stödet som de ger under kommande timmar... obeskrivligt. De två, Jacob och Lisbeth som blev mitt crew gjorde min förlossning till en grym upplevelse (ordet grym har aldrig passat bättre in i en mening med sina dubbla betydelser, om jag säger så). 
 
Nu flyter timmarna ihop än mer. Jag sniffar lustgas. Jacob servar med saft (drack kopiösa mängder saft) och kalla handdukar och han känner sig hjälplösast på hela jorden, men för mig betyder det allt att han finns vid min sida. Hade inte klarat det ens en timme utan honom, det är ett faktum. Nu, under värkarbetet, testar jag att studsa på pilatesbollen i takt till Something I need av One republic (sjukt bra gung i denna låten, gastade jag till Jacob), stod och vaggade med höfterna över den där gåstolen till Florence and the machine - Dog days are over medan jag lustgasade mig som aldrig förr och värkarna fullkomligt tog över min kropp. Testade någon stol som kallades ponnyn också, men en värk senare på den och jag slet bort masken med gasen och röt till Jacob; ta bort ponnyjäveln! (i övrigt var jag väldigt trevlig och beskedlig mot Jacob) (tror jag). 
 
Här någonstans frågar jag Frida om jag "slipper den där jävla epiduralen", hon bara skrattade. Brukar vara tvärtom när det kommer till den men mitt sjukt spruträdda sinne ville absolut slippa skiten. Vilket jag också gjorde. 
 
Och så fortsatte det centimeter för centimeter. Mitt crew av barnmorskor kallade mig lokomotivet, och plötsligt vid klockan 11-12 någonting var jag öppen 10 cm. Här var kroppen lite schysst mot mig och jag fick ett gäng värkar som jag nöjt beskrev som "sköna". Inte så onda, alltså, men antagligen helt jävla sjuka om man hade fått uppleva bara dem igen. 
 
Sen var det äntligen dags att börja krysta. Tycker helt klart att krystvärkarna kändes bättre än de vanliga värkarna. Ja, förutom just precis när lille bebis skulle ut då. Fy i satan och Jesus och alla fåren vad det gjorde ont. Lisbeth klappade till mig när paniken höll på att ta överhanden och vi körde på i den mest ogynnsamma ställning jag hoppas jag aldrig någonsin kommer befinna mig i igen. "Vad mycket hår hon har!" utbrister barnmorskorna när huvudet är på väg, i mitt huvud tänker jag att JAG SKITER I VILKET BARA NI FÅR UT UNGEN TYP NUUUU! Och sen plötsligt (tja, plötsligt och plötsligt, klockan 13.50) ger jag mig fan på att ungen ska ut med nästa värk, och den känslan när rummet fylls av hennes gråt... helt obeskrivlig. Helt fantastiskt obeskrivlig. Jag grät och skrattade om vartannat, tittade upp på Jacob som var helt tagen av situationen och som kämpade stenhårt för att inte bryta ihop, för där var hon ju!! Vår dotter! Det finaste som vi någonsin sett, det finaste två människor kan skapa. Vår lilla tjej, helt och hållet perfekt med sina 3 305 gram och 48 cm. 
 
 
Helt otroligt också att smärtan liksom försvann tillsammans med tid och rum när jag fick upp henne på bröstet. Den lilla kroppen mot min, allt som hon är, att hon mådde bra, att jag hade överlevt och att hon äntligen var här efter nio månaders olidlig väntan. Obeskrivligt. Helt obeskrivligt. Så galet mycket kärlek. 
 
 
Nu är hon två dagar och nio timmar och hon ligger och sover på mitt bröst medan jag skriver detta. Min lilla dotter sover på mitt bröst och det jag känner är så otroligt mycket kärlek. Tänk att det var hon som låg i min mage, att det var så här hon såg ut. Så självklart men ändå så ofattbart att greppa. Lilla hjärtat, det är svårt att beskriva kärlek med ord. Det enda ord jag kan komma på att beskriva det jag känner är livet. Detta är livet. Du är livet, Isabelle, och min kärlek till dig är fullkomligt gränslös. Idag, imorgon, i allt du tar dig för och i alla misstag och motgångar du kommer möta. Du är hälften mig och hälften din pappa, och för dig kommer vi göra allt. Du sover på mitt bröst nu, och allt jag vill att du ska veta är; jag älskar dig. Mest av allt på hela denna jord. 
 

En graviditet

Tänk. Här har vi gått sedan den 27 juli och räknat ner till detta datum. 31 mars. Så himla länge har det känts så långt bort. Veckorna har både försvunnit i rasande fart- och gått långsamt som tusan. Vi har gått och drömt om den här dagen, fantiserat om bebisen i magen och längtat och väntat och nu är den här. 31 mars. 
 
Tänkte att nu när hela graviditeten på ett sätt har passerat, är det dags att sammanfatta den. Bra syssla för mig också, för jag har noll känningar och är vansinnigt trött efter en urkass natt där magen (även kallad badbollen) bara var i vägen precis hela tiden. Så, en sammanfattning är på sin plats!
 
VECKA 1-12:
Det började med högst oklara graviditetstest. Var det ett plus, var det inte det? Visst ser vi ett sträck? Eller är det inbillning?! Dagarna släpade sig fram, skulle ju göra testen på morgonen men det var först när jag testade på Agnes födelsedag den 27 juli som plusset trädde fram nästintill direkt. Det var sant ändå! Vi ska bli föräldrar!
 
Tiden fram till vecka 12 gick långsammast av alla veckor under graviditeten. Det är en slags milstolpe, den magiska vecka 12. Efter den veckan klarar sig de flesta foster i magen, och man kan äntligen få berätta för allt och envar att MAN ÄR GRAVID! Nu var vi hysteriskt dåliga på att hålla oss från att berätta för våra nära och kära, men jag höll ut på jobbet till vecka 12 med att berätta, trots att jag var helt galet trött och många dagar fick gå hem vid 16 för att sova två timmar och sedan jobba på hemifrån. Mådde illa också, men spydde bara på morgonen. Saker som icke uppskattades och som garanterat fick mig att spy: Öppna kylskåpet. Känna doften av sopor. Dricka vatten (eller någonting alls) på morgonen. Skumt.
 
Cravings: Pågenlimpa. Eller vilket bröd som helst, egentligen. Var helt katastrofhungrig bara efter några timmar efter jag ätit, resulterade i hysteriska intag av mackor. 
 
Vi fick göra ett tidigt ultraljud när bebisen var ca 6 cm, och den känslan när vi såg plutten på skärmen med sitt tickande hjärta... svår att beskriva :) Men det blev på riktigt då. Verkligen på riktigt <3
 
VECKA 13-20:
Vid vecka 16 började jag känna mig som människa igen. Tröttheten började släppa, illamåendet likaså. Det syntes på inga sätt att jag var gravid, men jag kände mig som ett monster. Inte speciellt i kroppen, men minns att jag aldrig kände mig fin, liksom. Vi började renovera på allvar här hemma, tömde extrarummet och började riva tapet, Jacob rev väggen i köket, fönster byttes och mycket var på G.
 
Jag jobbade på som vanligt, funderandes på vem som väntar i magen egentligen. Mitt humör skulle jag beskriva som mitt allra bästa jag någonsin. Glad, harmonisk och härlig, och TUR var väl det, att mina och Jacobs farhågor att jag skulle bli ett hormonellt monster inte infriades :) Kring vecka 18 började jag känna bebisen, det kändes som att något drog väldigt lätt på insidan av min mage och snart insåg jag att jag hade bebisen att hålla ansvarig för den känslan.
 
Cravings: Gröna äpplen. Valde till och med att käka äpplen framför chokladkaka på jobbet, mer om det här. Bättre craving än pågenlimpa, det får jag ändå ge mig! 
 
I vecka 20 var vi på ultraljud igen. Rutinultraljud, och barnmorskan kollade och mätte precis allt på vår bebis. Vår lilla tjejbebis, om man vågar lita på det. Barnmorskan kastade oss tillbaka några dagar i graviditeten, något Jacob vägrat ta till sig. Du förstår, innan rutinultraljudet hade vi ett preliminärt datum till 27 mars. Efter ultraljudet fick vi den 31 mars. Jag ändrade i min gravidapp, men Jacob har fortfarande inte ändrat i sin. Så varje vecka sedan dess har han skickat mig bilder på infon som HANS app visar, en vecka före mig alltså. Knäppis :) 
 
Får skylla mina tråkiga mobilbilder ovan på att vi bodde i kaos. Hemma kunde jag icke ta bilder för i vecka 21...
 
VECKA 21-29:
Vecka 22 respektive 27
 
...flyttade vi in i köket. My gad. Tur jag inte visste då att vårt temporära lilla boende på 15 kvm skulle hålla i sig i fem veckor, för då kanske jag hade brutit ihop. Nu gjorde jag inte det, någon smärre breakdown MÅ ha hänt, men inget allvarligt. :)
 
Här ungefär började tiden bara rusa iväg. Mellan vecka 20-30 gick tiden som absolut fortast. Veckorna swishade förbi, jag kände mig fantastiskt fin med min lilla gravidmage som började synas alltmer och Jacob fick äntligen känna bebisen. Sicken grej! Och varje gång Jacob pussade och pratade med magen höll mina hormoner fullkomligt på att flippa ur och jag fick (och får fortfarande) bita mig hårt i läppen för att inte börja gråta. 
 
I vecka 22 började magen verkligen växa. Minns att jag tyckte den kändes "spänd till max"... jomenvisst. Hade jag haft en spåkula och fått se magen i vecka 40 hade jag antagligen inte trott att det var sant. Bebisen fick mer och mer ett bestämt rörelsemönster: Väldigt aktiv om kvällarna, lugn så snart Jacob skulle känna. 
 
Kring vecka 27 gick Jacobs 30-årsfest av stapeln och satan i gatan vad lyckat det blev. Gravidot höll igång 08-05 den lördagen, men att Jacob blev så förvånad gjorde allt sjukt värt. Bästa festen!
 
Under denna perioden tänkte jag mycket på själva förlossningen. Kände starkt att nej, det här kanske jag inte vill vara med om ändå. Kände mig rädd för att inte veta vad som väntar, hur smärtan kommer att kännas och hur jag kommer att kunna hantera den. Var rädd för att jag skulle spåra ur under själva förlossningen. Någonstans här ville jag inte längre prata förlossningar överhuvudtaget. Började med mitt mantra varje kväll; min kropp är byggd för att föda barn. Och ja, det och att jag nu är vansinnigt trött på att vara gravid har gjort att jag nu i vecka 40 känner; bring it on. Bebisen ska ut om det så är det sista jag gör. 
 
VECKA 30-40
Nu jäklar är vi på upploppet. Här pendlar tiden mellan att gå otroligt snabbt och fullkomligt snigla sig fram. Ena veckan panik över att veckorna rusar iväg och att tiden på jobbet plötsligt blivit skrämmande nära sitt slut. Att gå in i januari kändes också helt overkligt, plötsligt var vi i rätt år. Rätt år för att bli föräldrar! Överväldigande, skrämmande och helt jäkla fantastiskt. 
 
Jacob tog med mig till Falkenbergs Strandbad och jag struttade omkring med min mage i vädret. Jag älskar min mage! Ja, inte just idag för inatt var det tamigtusan besvärligt att sova, men mestadels har jag njutit till max av magen och alla sparkar. 
 
En lördag i februari trodde jag att jag skulle på filtparty hos Sandra, visade sig att mina vänner styrt upp en babyshower. Allt jag kan säga är... wow. Blev så rörd, överraskad och gråtig, så klart. Vilken grej! Vilka vänner! Och bebis i magen fick så mycket fint, mycket som nu ligger tvättat och fint nerpackat i BB-väskan :) Wille bodde här hela februari, och han höll mig igång vill jag lova. Efter hans hemgång har jag tagit det alldeles för lugnt (ofrivilligt dock- när jag promenerar känns det som att hon är på väg ut och sammandragningar avlöser varandra), men är sjukt nöjd att jag kunde hålla igång såpass som jag gjorde när han var här i alla fall. Sen var vi sjukt bra på att mysa i soffan, Wille och jag. Älskade, älskade hund. 
 
Boandet kom igång på allvar här mot slutet. Plötsligt skulle här virkas babymobil och sys påslakan. Köptes (ursöta) kläder fastän jag lovat mig själv att inte handla en pryl till. Men nu är det ju så nära att jag kan lämna tillbaka OM det skulle råka komma ut en liten kille. Gäller att hitta sina ursäkter till att få shoppa, som jag brukar säga.
 
Så för att sammanfatta den här graviditeten: Den har varit awesome. Jag har för det mesta mått som en prinsessa, har inte känt att jag missat någonting alls. Har spenderat spelkvällar och middagar hos vänner tills klockan slagit 03. Har varit pigg och glad och helt otrolig i humöret (halleulja!). Inte haft många krämpor alls, och bebis verkar ju helt klart trivas som fisken i vattnet där inne i magen. Tänker från och med idag börja hota med grejer OM hon skulle bestämma sig för att ligga kvar till den 15 april, som är deadline för bebisen. Då är tiden ute så att säga, vare sig hon vill eller inte. Men gud nåde dig bebis om du stannar till den 15 april. Det är allt jag säger! :)
 
Bebisens hjärtljud under graviditeten: Pendlat mellan 140-160
Viktuppgång: Idag hos barnmorskan visade vågen på 13 kg upp. Fy tusan. 
SF-mått: Tusan, glömde fråga om dagens! Men gissar på typ 36. Ska kolla upp!
 
Okej, end of sammanfattning. Puh. Håller du tummarna för att det inom de närmsta dagarna kommer upp ett förlossningsinlägg? Ja, bra. Då säger vi så :)
Snart blir vi föräldrar älskling... kunde inte valt en bättre pappa än dig till vårt barn. Det är ett faktum! Älskar dig till månen och stjärnorna och tillbaka, för alltid. 

Dagen före dagen D

Sänare,
 
Ingen bebis här inte. Inga känningar efter bebis heller. Imorgon är dagen D, men inom mig känns det fortfarande som att tanken är att jag ska vara gravid för alltid. Det kan bara inte resultera i en bebis det här. Eller kan det det?! 
 
Jag dricker två enlitersflaskor med vatten om dagen. Det har inte hänt ännu, men jag tror att om min flaska som jag har i kylen INTE står i kylen eller INTE har tillräckligt med vatten i sig så hade jag typ börjat gråta. Kallt vatten är ta mig tusan det bästa som finns, går och hinkar i mig mest hela tiden och har så gjort de senaste veckorna. 
 
Idag kom hela familjen Johansson in hit och vi promenerade till Slottsskogen. Barnen lekte på Plikta, jag letade ställen att slå mig ner på. Kan inte stå längre stunder, mina stackars fötter orkar inte längre med mina extra kilon. I övrigt hoppade jag på studsmattan med Agnes, i hopp om att plötsligt få utropa VATTNET HAR GÅTT! men det fick jag inte :)
 
Nej. Det är snart dags att nana. Imorgon är det en tur till barnmorskan inbokat, sedan ska jag gå och känna efter om inte bebis möjligtvis behagar komma ut på sin dag och allt. 31 mars. Nedräkningarnas nedräknings dag. Minst sagt!



ps... kakan blev (tro det eller ej!) vrålgod. Så nu kan jag locka med bebis (om det nu blir någon bebis av det här) OCH god kaka till de som vill komma och hälsa på. Nöjd tjej!