Ankor och sista natten med gänget

Nu sover Isabelle sin sista natt här på Ekedalsgatan 5. Det känns så skumt! Som att vi borde fira det på något vis, allra minst föreviga det. Sin allra sista natt... här har hon spenderat 1,5 år av nätter, och nu har hon ingen aning om vad som är påväg att hända. Kommer hon att undra vart hon är de kommande dagarna, kommer hon att se lägenheten framför sig eller är sånt oviktigt för små tjejer när de har sina föräldrar nära? Hade onekligen varit spännande att få veta hur de tänker, de små. 
 
Idag fick vi gjort något som jag alltid tänker att jag vill göra, men aldrig får gjort. Vi gick ut innan Isabelles lunchvila. Så klockan 9 var vi redo utanför lägenheten med limpa och allt för att gå och mata ankorna. Vädret belönade vår företagsamhet med strålande sol och en helt ljuvlig morgon, jag var väldigt glad över att för en gångs skulle på flera veckor faktiskt dammat av kameran för att ta med den. 
 
När vi kom till ankorna blev vi totalt omringade. Jag kände paniken lite lätt sådär, men Isabelle som i princip var lika hög som ankorna stod skrattandes där och åt upp det brödet hon fick för att kasta till ankorna. Vi får träna på det där, känner jag. 
 
När vi kom hem igen vid 11.30 somnade hon gott i sin säng och jag gott i soffan. Hade dock ställt klockan så att jag efter 20 minuter skulle gå upp, problemet: Satan i gatan vad sur jag var när jag vaknade. Hungrig som fan och ingen mat hemma. Gick likt ett halvdött spöke (oklart hur ett spöke kan vara halvdött) till köket och hittade... en banan. Och nutella. Det kommer vara jag som är julegrisen i år. 
 
Näe, istället för att packa ikväll tänker jag och Jacob kolla Suits. Ibland undrar jag om vi verkligen är bra för varandra, vi kommer få jobba som tusan imorgon men ikväll tänker vi mest att äh, det är inte så mycket kvar. Jag hoppas inte vi kommer få ångra oss imorgon... 
 
Natti!

En lägenhet och ett liv

Det har börjat slå mig att vi flyttar snart. Att allt det jag tar för givet idag- och har tagit för givet i nära fem år, snart är över. Enkla småsaker som att handla på vår Hemköp som jag gillar så mycket. Som att ha så nära till Slottskogen och att promenera där. Leka med Isabelle där. Traska upp och ner för alla trapporna här som jag gjort både efter sena utekvällar med vänner till att ha en liten tjej på armen. Minnas saker som när vi kom hem hit första gången med Isabelle, hur vi parkerade nere på parkeringen med vår alldeles nya skatt för att äntligen få ta in allt som var hon, hon som vi väntat så länge på. Minnas tiden innan Isabelle, när vi hade Wille och tvingade upp den stackars hunden i sängen för att sova mellan oss medan vi pussade så mycket vi bara kunde och hann för vi visste att så fort vi somnade skulle han snabbt som attan hoppa ner igen. 
 
Vi har renoverat hela lägenheten. Alla val vi gjort, allt jobb vi och framförallt Jacob lagt ner. Thai-jäkeln här nedanför som gjort att det luktat thai i hela lägenheten (det gör det inte längre) men som numer make it up med att låta oss i huset köpa thai för 50 spänn. 
 
Det var här vi träffades den där torsdagen i februari och jag lämnade helt knäsvag för han som bodde här. Hur vi sågs på Hemköp den där eftermiddagen och handlade mat, fortsatte hit och släppte aldrig riktigt varandra igen. Det var här jag satt på diskbänken några veckor senare och sa att jag hade saknat dig när jag var i Båstad vilket jag ångrade exakt i samma sekund som jag sa det. Ville inte vara för på, ville inte vilja för mycket. Det var här du pussade mig framför dina kompisar och höll min hand och jag insåg att du ville väldigt mycket med.
 
Äh tusan lille lägenheten, det har hänt mycket här ändå. Jag har blivit fem år äldre här. Om möjligt lite visare, förhoppningsvis ett lite bättre jag. Men nu är vi verkligen redo för flytt till hus. 17 dagar kvar till tillträde. Tiden får gärna gå fort nu.

En lägenhet

Igår var en stor dag! En dag som innehöll en hel massa känslor; nervositet, glädje, ilska, jag-vill-bryta-ihop-nu, jag-ångrar-mig och sedan lättnad. 
 
Vår lägenhet är såld! Vägen dit blev inte riktigt så spikrak som vi hade hoppats på, med bud som dragits tillbaka och trots att intresset varit enooooormt för lägenheten och att det på visningarna har varit massor med folk så har de flesta sagt samma sak: Läget. Vi gillar inte läget. 
 
Say whaaaaat?!? Jag älskar läget. Några minuter till Slottskogen, några minuter till Stigbergstorget. 8 minuter ner till stan med vagnen. Kyrkogården på andra sidan vägen? Äh, titta ut genom ett annat fönster för fan. 😇
Balkongen var tråkig, tyckte de. Say whaaaaaaaat?!?! Lägenhetsjäkeln HAR ju balkong, och dessutom en balkong i söderläge med sol hela dagen. Att spårvagnen går utanför var 6:e minut hela dagen och sen typ varje 20:e minut hela natten? DET ÄR VÄL SÅ DET ÄR I STAN FÖR FAN! Och du kommer ju ner till stan exakt när du vill. Förutom när det regnar, Göteborg är mot förmodan svårfungerande när det regnar. Kräsna små as, kan jag ha tänkt en eller två gånger samtidigt som jag fattar. Man ska ösa ut nästan 4 miljoner kronor och vill att stället ska vara 100%. 
 
Nåväl. I måndags hade vi ytterligare en visning för ett par och de lade bud direkt på morgonen i tisdags. Klockan 14 skulle Isabelle och jag skriva papper (Jacob var i Motala och fick maila ner en fullmakt) och här börjar nervositeten. Ska de dra sig ur? Men nej, de drog sig inte ur. MEN JAG VILLE TYP DET! Det kändes så fel när vi satt där på Bjurfors kontor och det gick upp för mig att vi faktiskt ska flytta. Att vi ska sälja. Vi ska lämna över nycklarna till den här lägenheten där vi renoverat precis ALLT och där hela vårt liv har hänt de senaste 5 åren. Någon annan ska flytta in här, bo i sovrummet, mysa i vardagsrummet, laga middag i köket? Hell no, kände jag och ville på riktigt riva upp kontraktet och gå därifrån.
 
Men jag gjorde inte det. Jag skrev snällt under alla miljarders papper medan Isabelle ännu snällare lekte med allt kontorsmaterial (plocka i och ur gem ur en sån där magnetisk box överväger jag starkt att köpa hem, hon var sysselsatt i säkert tio minuter bara med den) och sedan ville jag i princip bryta ihop. 
 
Men jag gjorde inte det. Jag bet mig i läppen och ringde Jacob och när jag kom hem från min HLR-kurs på kvällen så firade vi med champagne och ost och satan vilken lättnad vi kände då. Nej, vi fick inte fyra miljoner för lägenheten men väldigt nära ändå. Och nu slipper vi tänka på den över sommaren. Så vi satt här i vårt lille kök och planerade på allvar inför vad vi vill köpa till huset och hur vi ska göra med allt som stavas vårt hus på Sivers väg. Om längtan var stor innan så lovar jag att den är ännu större nu. Det närmar sig onekligen <3
 
Mäklarbilderna från lägenheten!
Andra (positiva) kommentarer vi fick: Att många blev förvånade över hur stor och rymlig den var även i verkligheten. Att bilderna gav den rättvisa. Att vi gjort väldigt fina val. Att de fullkomligt älskade köket och lägenheten. 
 
Nä, jag kommer sakna lägenheten det kommer jag. Men tror inte det kommer ta många dagar (timmar?) i huset innan jag inser att det är det livet vi vill ha och inte ägna en tanke mer åt vår lille lägenhet här på Ekedalsgatan. Vi får se! :)