5 år tillsammans

Vi har fem år tillsammans nu, Jacob och jag. Galet! På de åren har vi hunnit med att köpa loss en lägenhet, totalrenovera samma lägenhet, få världens finaste unge MEDAN vi höll på med totalrenoveringen (rekommenderas inte någon), köpa hus, Jacob har byggt upp och sålt sitt företag och ja, jag är fortfarande väldigt glad att det är honom jag vaknar jämte vareviga dag.
 
När jag såg Jacob för första gången tänkte jag (på allvar!) att om jag får honom tänker jag aldrig tvivla på mig själv igen. Han är så vansinnigt snygg med sina smilgropar och sina grönblå ögon att han fortfarande gör mig knäsvag. Han tar hand om mig som att jag vore en prinsessa, och jag vet att han skulle göra allt som krävs för mig och Isabelle. Och det betyder allt! Vi har byggt en jäkligt bra grund att stå på, och vi tummade tidigt i vår relation att köra med öppna kort. Inte gå och störa sig på saker. Hellre säga det rakt ut, direkt. 
 
Och om jag ska vara ärlig är det Jacob som får jobba med mig... my gad, jag pendlar värre än den värste i humöret och har snäst av den stackars mannen på tok för många gånger utan någon som helst anledning mer än att tja, jag var sur. 
 
Det bästa med oss är att vi är livsnjutare. Satan vad mycket pengar vi lagt på att sitta i solen vid Röda sten, eller käka burgare på Red Lion. Varje tillfälle vi får firar vi, och vi tänker helt lika när det kommer till kids och barnuppfostran. Bara en sån sak. 
 
Sedan, en liten sak som ehrm, jag absolut inte vill erkänna meeeeen... Jacob har typ alltid rätt. I know, det låter helt sjukt, HUR KAN EN MAN ALLTID HA RÄTT?!?!? Men säger han nåt om något, då är det oftast så. Jag sätter mig ofta på tvären BARA FÖR ATT för att sen få ångra att jag inte gjorde som Jacob föreslog. Tusan, lämnar jag honom någongång i framtiden så är det bara för det där. Han är för bra, helt enkelt. 
 
Skämt åsido. Jag älskar dig boo. Mer än det finns ord eller plats på denna jord. Men vad fan. När ska vi gifta oss egentligen?!
Sist men absolut STÖRST; han är en underbar pappa till Isabelle. Tokig, rolig, busig och hänger med på alla galna upptåg vi vill hitta på. Lyckos mig att ha hittat dig, älskling.

Inlägg två dagar i rad. Inte klokt!

Denna helgen kan sammanfattas med ett ord: WordFeud. Vill icke veta hur många timmar som lagts ner på detta spel, men ett är säkert: Satan vad bra jag är på wordfeud. Har slagit Jacob så hårt och så många gånger att han är i tårar för tillfället. Och mamma också. De kan bara inte vinna över mig. Moahahaha*!
 
Imorse (nåja, klockan var 11,30) traskade Jakie och jag över till Linné och Kafferosten. Käkade frukost, älskar det stället. För inte nog med att det är mysigt, de har fattat grejen med frukost och har det hela dagen. Hur skulle man inte kunna älska ett ställe som kör frukost hela dagen? Älska frukost. 
 
Vaknade förresten helt utsvulten vid 9. Käkade två snabba rostmackor och kröp ner hos Jacob igen. Är så kär i den mannen! Nyper mig i armen ibland över att jag hade sån tur att träffa någon som honom. Vi skrattar, vi bråkar, vi tjafsar men tusan vad vi älskar varandra. Står fortfarande fast vid det jag sa till Jenny när hon hämtade mig hos honom efter en utekväll när vi precis träffats; "Där inne ligger mannen i mitt liv". Jepp jepp, stämde väldigt bra :)
 
Han har ett hjärta av guld också, sa jag det? Och Wille älskar honom mer än vad han älskar mig (hårt slag, men så äre!).
 
 
 
*Jag är en så härlig vinnare, visst?

Som livet är mest

Hej igen :)
 
I går hade vi en fixardag här hemma, Jakie och jag. Han satte upp gardinfästen, jag strök gardiner* och städade bort julen. Här blev väldigt mysigt! Gardiner gör det helt klart mer ombonat hemma. 
 
I fredags hörde jag av mig till Tinasan, chansade på att hon inte hade andra planer. Hon skulle träffa Fröet**, och vilken tur jag hade! De ville komma hem till mig och käka tacos. Så vi lagade mat och sedan tvingade jag damerna att spela spel. Sjuan. Kände mig så himla tacksam att just jag får ha så fina vänner! 
 
---Paus i inlägget---
 
Har på TV:n i bakgrunden, Cancergalan. En tjej som är ett år yngre än mig förlorade sin tvillingsyster och jag gråter floder. En annan förlorade sin mamma på tio veckor. Tio veckor! Livet är för kort, alldeles för kort. Man måste reflektera över vad som betyder något, man måste göra det ofta. Inte bara när det händer något, man måste tvinga sig själv att stanna upp och fråga om saker är värda det. Är det värt att bråka? Värt att vara långsynt? Värt att inte leva i nuet? 
 
Tusan. Man vet inte när man ska dö och vad som är än värre så vet man inte när någon nära kommer att gå bort. Man måste leva livet. Man måste leva det nu.
 
Jag älskar er
 
Och dig min älskling. Dig älskar jag mer än jag någonsin trodde kunde vara möjligt
 
 
 
 
*Kan vara det tråkigaste som finns
**Även kallad Amanda