Verkligen knappt exalterad. Verkligen

I söndags (den 26 mars, viktigt!) satt jag och gav Isabelle gröt till frulle. Hon sitter och snackar lite mellan tuggorna när jag gör den stora upptäckten. Det är liksom en liten skymning i hennes tandkött. "JAAAAAAAACOB", vrålar jag medan jag febrilt kollar i hennes mun och icke så tålmodigt väntar på att hon ska svälja ner sin gröt med blåbärspuré. Jacob kommer galloperandes och jag pekar på Isabelle. "EN TAND!" utropar jag med alldeles för gäll stämma och hoppar upp och ner på stolen. Isabelle tittar på mig som att jag tappat det, och hon måste verkligen undrat hur det stod till med hennes föräldrar när även Jacob började klappa händerna och le som en galning. I söndags var det en liten grop som skvallrade om en tand, och idag bet hon mig! Har nog aldrig blivit så glad över att ha blivit biten tidigare, lille tanden är nu stadigt på väg uppåt och är helt och totalt sylvass. 
 
Harregud, mitt samtal till tandläkaren i förra veckan för att fråga om vi skulle komma enligt kallelsen trots att lille flickebarnet ej fått tänder ännu var helt i onödan. För vår unge har en tand, wohoohwoowowh. Eller, tand och tand. Snarare ett litet, litet pytte isberg som liksom bara visar toppen ovanför vattenytan MEN ÄNDÅ! Hon har en tand på G, så det så. 
 
Jorå. Lite lagom stolt mamma.

😇

Not so toothless any more (hurra!)

Hon ler nu

Galet vad det händer grejer varje dag med bebis! Hon fyller 6 veckor idag och det finns en anteckning i min telefon som talar om att den 11 maj fick jag ett riktigt leende av mini. Mamma, som helt och totalt avgudas av alla barn, fick redan den 8 maj när de kom hem från semestern (ungjäkel) ett flertal leenden av bebis när vi satt i soffan hemma i Kolla. Men den 11 maj höll Jenny henne i famnen medan jag sprang upp på övervåningen för att hämta hennes napp (eller nappi, som man säger nuförtiden, går inte att undvika) (tyvärr), och när jag kom ner igen och sa något till Jenny så sprack min lilla tjej upp i världens leende. Jenny är vittne till detta, det var sannerligen ett kärleksfullt leende till den ömma modern. 
 
Så nu får jag leenden mest varje dag. Helt otroligt också att hon på en vecka är väldigt mycket mer med i blicken, hon gillar att ligga och kolla sig omkring och har blivit rejält stadig i nacken. Plutten! Kan fortfarande inte se mig nog på henne eller sluta pussa hennes små läppar. Jag är verkligen galet förälskad i den här ungen.
 
Tro det eller ej, men jag har ej fångat hennes leenden med systemkameran ännu, så du får ett litet jag-drar-pytte-på-smilbanden i brist på annat. Bättre bild på leende kommer!
 
Jag lade upp en film på Instagram där Isabelle ler i fredags. När mamma lite senare kom hit på fredagen och satte sig ner för att snacka lite med Isabelle fick hon VÄRSTA leendet, jag menar alltså ett sånt där smiley-leende då hela munnen öppnas och formas till ett leende. Detta fick hon flera gånger om, dessutom. Fångade det på film och mamma säger; tyckte väl det där leendet på Instagram var lite mesigt.
 
Ser ni vad jag ser? Isabelle och hennes mormor kuppar mot mig. Det är allt jag har att säga. 
 
(Det och att min mamma är bäst på jorden. Satan i gatan vad jag älskar den människan)