5 år tillsammans

Vi har fem år tillsammans nu, Jacob och jag. Galet! På de åren har vi hunnit med att köpa loss en lägenhet, totalrenovera samma lägenhet, få världens finaste unge MEDAN vi höll på med totalrenoveringen (rekommenderas inte någon), köpa hus, Jacob har byggt upp och sålt sitt företag och ja, jag är fortfarande väldigt glad att det är honom jag vaknar jämte vareviga dag.
 
När jag såg Jacob för första gången tänkte jag (på allvar!) att om jag får honom tänker jag aldrig tvivla på mig själv igen. Han är så vansinnigt snygg med sina smilgropar och sina grönblå ögon att han fortfarande gör mig knäsvag. Han tar hand om mig som att jag vore en prinsessa, och jag vet att han skulle göra allt som krävs för mig och Isabelle. Och det betyder allt! Vi har byggt en jäkligt bra grund att stå på, och vi tummade tidigt i vår relation att köra med öppna kort. Inte gå och störa sig på saker. Hellre säga det rakt ut, direkt. 
 
Och om jag ska vara ärlig är det Jacob som får jobba med mig... my gad, jag pendlar värre än den värste i humöret och har snäst av den stackars mannen på tok för många gånger utan någon som helst anledning mer än att tja, jag var sur. 
 
Det bästa med oss är att vi är livsnjutare. Satan vad mycket pengar vi lagt på att sitta i solen vid Röda sten, eller käka burgare på Red Lion. Varje tillfälle vi får firar vi, och vi tänker helt lika när det kommer till kids och barnuppfostran. Bara en sån sak. 
 
Sedan, en liten sak som ehrm, jag absolut inte vill erkänna meeeeen... Jacob har typ alltid rätt. I know, det låter helt sjukt, HUR KAN EN MAN ALLTID HA RÄTT?!?!? Men säger han nåt om något, då är det oftast så. Jag sätter mig ofta på tvären BARA FÖR ATT för att sen få ångra att jag inte gjorde som Jacob föreslog. Tusan, lämnar jag honom någongång i framtiden så är det bara för det där. Han är för bra, helt enkelt. 
 
Skämt åsido. Jag älskar dig boo. Mer än det finns ord eller plats på denna jord. Men vad fan. När ska vi gifta oss egentligen?!
Sist men absolut STÖRST; han är en underbar pappa till Isabelle. Tokig, rolig, busig och hänger med på alla galna upptåg vi vill hitta på. Lyckos mig att ha hittat dig, älskling.

Bloggen fyller tio år

10 år har jag skrivit av mig här inne nu. TIO år! Galet. Och häftigt. Finns en del att gå tillbaka till, om man säger så. Jag minns inte varför jag började en gång i tiden. Minns dock att Jenny Fransson hette jennyfrans på typ Lunarstorm och att jag tyckte det var lite coolt. Så det fick bli sarahjoh. Hehe, mycket uppfinningsrikt. Men passande ändå! Har lyckats hålla mig från att stänga ner bloggen helt och hållet, för tro mig, det har varit nära ett par gånger. Har lyckats hålla mig till denna bloggen, så många som har bytt plattformar och namn på sina bloggar, men denna har bestått. Sedan har jag haft bloggar vid sidan om, bloggar där jag kunnat skriva helt och hållet från hjärtat, men det har alltid slutat med att jag inte går in där längre. Detta har blivit min dagbok. Det har blivit här jag skrivit ner min vardag i tio år. 
 
Det finns ledsna inlägg. Det finns glada inlägg. Tokiga inlägg. Det finns inlägg som fortfarande gör att jag gråter för att jag så starkt känner det jag kände då. Finns inlägg om Wille och om hur livet var när jag hade honom, om smärtan när jag lämnade honom bakom mig. (läs mer HÄR, HÄR och HÄR) Känslan av svek, så mycket kärlek som ändå kändes så falsk då jag valde att inte ha honom vid min sida mer. Finns inlägg om ånger. Finns inlägg om obeskrivlig lycka. Och det finns inlägg som betyder allt. Också finns det kategorier som för alltid får mig att minnas varenda detalj av helgrymma upplevelser :)
 
Får nog klappa mig själv på axeln tror jag. Tio år av mina ord här på bloggen. Heja! 
 

Kvällsdravel. Var längesen ändå!

Fan. Kollade tillbaka i bloggen, läste inlägg från förr. Jag skrev bättre då. Var tokigare då. När blev jag så jäkla... vuxen? Konstigt det där också med att gå tillbaka. Gå långt tillbaka. Det var ju meningen att det skulle vara vi hela livet, men det var just livet som kom emellan. Se Wille som valp, den gränslösa kärleken jag kände och fortfarande känner även om känslorna av skuld fullständigt har tagit över. Vill inte närma mig den känslan för det gör ont i hjärtat. Alldeles för ont i hjärtat. Att jag lämnat honom. Att det var han och jag men att jag sedan bestämde att det inte skulle vara det längre. Många beslut har jag tagit i mitt lilla liv. Beslut som skjutit folk åt sidan, lämnat människor bakom, beslut som sårat. Beslut som ändå tagit mig dit jag är idag, som jag inte ångrar en sekund. 
 
För det jag har har jag sett till att jag har. Ett grymt jobb. Världens i särklass bästa sambo och pappa. En underbar dotter. Mina vänner. Min familj. (de senare två måste dras med mig för att de älskar mig men får ändå vara med här 😇) 
 
Vet inte vart jag vill komma. Vill bara skriva, saknar att skriva. Är ledsen över den förbannade boken och att den blev som den blev. Att jag hyser så mycket förakt för något jag själv gjort och lagt ner min själ i. Att jag ikväll försökte läsa den men fick stänga ner efter första stycket, precis som vanligt. Ska skriva något annat, måste få skriva. Har en plan för när jag ska få skrivtid, ska fasiken lösa detta och den ska bli bra. Den bara måste bli bra. Lina, ska vi dra igång det vi kom på senast? Jag är taggad. Till tusen. Ska bara hitta mig själv i skrivandet igen. Är snart där, känner det på mig. 
 
Det är måndag idag och Isabelle och jag fick inställda planer. Innebar en hemmadag, och igår intalade jag mig själv att det här med att få vara hemma med sitt barn är en ynnest och något jag ska njuta av varje sekund. Självklart egentligen, men vid 12 idag började det. Otröstligheten. Rastlösheten hos bebisen över att ingenting var bra. En timme skrek hon, i början försökte jag med allt. Leka i babygymmet. Läsa bok. Sitta i soffan och jollra. Gå runt. Ingenting funkade, så tillslut ville jag öppna balkongdörren och erbjuda henne till första bästa människa som råkade gå förbi precis just då. Men som vanligt när hon väl somnade på min arm i soffan, fortfarande snyftandes, smög den där känslan på mig igen. Känslan av skuld. Hur kan jag bli så irriterad på min bebis? På min lilla fyramånaders plutt som inte vet bättre, där jag är den vuxna av oss båda? Det följdes av att dyrt och heligt lova mig själv att aldrig bli så arg igen. Sa förlåt till Isabelle när hon vaknade tre timmar senare (övertrött tjej, hej!) och hon var lyckligast på jorden så vi gick ut på promenad. Plutten. Det är tamigtusan inte lätt med barn, det kan jag inte säga. Det är upp och ner, precis som med allting annat. Snart fyller hon fem månader, vi borde vänja oss vid varandra snart. Imorgon typ. 😇
 
Nej. Jag har gjort två plåtar med fröknäcke såhär på kvällskvisten och nu ska jag ta mig några skivor med smör och ost på. Lite te till kanske också, är ju ständigt hungrig. Godnatt mina vänner!