En lägenhet och ett liv

Det har börjat slå mig att vi flyttar snart. Att allt det jag tar för givet idag- och har tagit för givet i nära fem år, snart är över. Enkla småsaker som att handla på vår Hemköp som jag gillar så mycket. Som att ha så nära till Slottskogen och att promenera där. Leka med Isabelle där. Traska upp och ner för alla trapporna här som jag gjort både efter sena utekvällar med vänner till att ha en liten tjej på armen. Minnas saker som när vi kom hem hit första gången med Isabelle, hur vi parkerade nere på parkeringen med vår alldeles nya skatt för att äntligen få ta in allt som var hon, hon som vi väntat så länge på. Minnas tiden innan Isabelle, när vi hade Wille och tvingade upp den stackars hunden i sängen för att sova mellan oss medan vi pussade så mycket vi bara kunde och hann för vi visste att så fort vi somnade skulle han snabbt som attan hoppa ner igen. 
 
Vi har renoverat hela lägenheten. Alla val vi gjort, allt jobb vi och framförallt Jacob lagt ner. Thai-jäkeln här nedanför som gjort att det luktat thai i hela lägenheten (det gör det inte längre) men som numer make it up med att låta oss i huset köpa thai för 50 spänn. 
 
Det var här vi träffades den där torsdagen i februari och jag lämnade helt knäsvag för han som bodde här. Hur vi sågs på Hemköp den där eftermiddagen och handlade mat, fortsatte hit och släppte aldrig riktigt varandra igen. Det var här jag satt på diskbänken några veckor senare och sa att jag hade saknat dig när jag var i Båstad vilket jag ångrade exakt i samma sekund som jag sa det. Ville inte vara för på, ville inte vilja för mycket. Det var här du pussade mig framför dina kompisar och höll min hand och jag insåg att du ville väldigt mycket med.
 
Äh tusan lille lägenheten, det har hänt mycket här ändå. Jag har blivit fem år äldre här. Om möjligt lite visare, förhoppningsvis ett lite bättre jag. Men nu är vi verkligen redo för flytt till hus. 17 dagar kvar till tillträde. Tiden får gärna gå fort nu.

5 år tillsammans

Vi har fem år tillsammans nu, Jacob och jag. Galet! På de åren har vi hunnit med att köpa loss en lägenhet, totalrenovera samma lägenhet, få världens finaste unge MEDAN vi höll på med totalrenoveringen (rekommenderas inte någon), köpa hus, Jacob har byggt upp och sålt sitt företag och ja, jag är fortfarande väldigt glad att det är honom jag vaknar jämte vareviga dag.
 
När jag såg Jacob för första gången tänkte jag (på allvar!) att om jag får honom tänker jag aldrig tvivla på mig själv igen. Han är så vansinnigt snygg med sina smilgropar och sina grönblå ögon att han fortfarande gör mig knäsvag. Han tar hand om mig som att jag vore en prinsessa, och jag vet att han skulle göra allt som krävs för mig och Isabelle. Och det betyder allt! Vi har byggt en jäkligt bra grund att stå på, och vi tummade tidigt i vår relation att köra med öppna kort. Inte gå och störa sig på saker. Hellre säga det rakt ut, direkt. 
 
Och om jag ska vara ärlig är det Jacob som får jobba med mig... my gad, jag pendlar värre än den värste i humöret och har snäst av den stackars mannen på tok för många gånger utan någon som helst anledning mer än att tja, jag var sur. 
 
Det bästa med oss är att vi är livsnjutare. Satan vad mycket pengar vi lagt på att sitta i solen vid Röda sten, eller käka burgare på Red Lion. Varje tillfälle vi får firar vi, och vi tänker helt lika när det kommer till kids och barnuppfostran. Bara en sån sak. 
 
Sedan, en liten sak som ehrm, jag absolut inte vill erkänna meeeeen... Jacob har typ alltid rätt. I know, det låter helt sjukt, HUR KAN EN MAN ALLTID HA RÄTT?!?!? Men säger han nåt om något, då är det oftast så. Jag sätter mig ofta på tvären BARA FÖR ATT för att sen få ångra att jag inte gjorde som Jacob föreslog. Tusan, lämnar jag honom någongång i framtiden så är det bara för det där. Han är för bra, helt enkelt. 
 
Skämt åsido. Jag älskar dig boo. Mer än det finns ord eller plats på denna jord. Men vad fan. När ska vi gifta oss egentligen?!
Sist men absolut STÖRST; han är en underbar pappa till Isabelle. Tokig, rolig, busig och hänger med på alla galna upptåg vi vill hitta på. Lyckos mig att ha hittat dig, älskling.

Bloggen fyller tio år

10 år har jag skrivit av mig här inne nu. TIO år! Galet. Och häftigt. Finns en del att gå tillbaka till, om man säger så. Jag minns inte varför jag började en gång i tiden. Minns dock att Jenny Fransson hette jennyfrans på typ Lunarstorm och att jag tyckte det var lite coolt. Så det fick bli sarahjoh. Hehe, mycket uppfinningsrikt. Men passande ändå! Har lyckats hålla mig från att stänga ner bloggen helt och hållet, för tro mig, det har varit nära ett par gånger. Har lyckats hålla mig till denna bloggen, så många som har bytt plattformar och namn på sina bloggar, men denna har bestått. Sedan har jag haft bloggar vid sidan om, bloggar där jag kunnat skriva helt och hållet från hjärtat, men det har alltid slutat med att jag inte går in där längre. Detta har blivit min dagbok. Det har blivit här jag skrivit ner min vardag i tio år. 
 
Det finns ledsna inlägg. Det finns glada inlägg. Tokiga inlägg. Det finns inlägg som fortfarande gör att jag gråter för att jag så starkt känner det jag kände då. Finns inlägg om Wille och om hur livet var när jag hade honom, om smärtan när jag lämnade honom bakom mig. (läs mer HÄR, HÄR och HÄR) Känslan av svek, så mycket kärlek som ändå kändes så falsk då jag valde att inte ha honom vid min sida mer. Finns inlägg om ånger. Finns inlägg om obeskrivlig lycka. Och det finns inlägg som betyder allt. Också finns det kategorier som för alltid får mig att minnas varenda detalj av helgrymma upplevelser :)
 
Får nog klappa mig själv på axeln tror jag. Tio år av mina ord här på bloggen. Heja!