Ett dygn med alla kusinerna

Vi har varit på Astrid Lindgrens Värld! När man har två systrar och en mamma där vi alla fyra är precis lika spontana och har ett inbyggt MÅSTE av att hitta på kul saker ständigt och jämt blir det så när skolbarnen har höstlov. Så i tisdags packade vi in 6 ungar och fyra vuxna i två bilar och åkte mot Vimmerby. Isabelle var taggad och tyckte det var vansinnigt kul att sitta med ömsom Ida ömsom Agnes i baksätet de 3,5 timmarna det tog att köra. 
 
Väl framme checkade vi in i deras lilla by som de håller på att bygga upp. Så fint hus! Tio bäddar och byggt i äkta Astrid Lindgren stuk. Jag, som fortfarande men i dagsläget under sträng tystnad, kämpar mot viljan att i princip vilja dö vid tanken på att bädda sängar (var vandrarhem, fast oerhört fint) och traska omkring på golv som är oklart hur de har blivit städade bet ihop och tyckte nog att jag skötte det hela snyggt. Kanske var lite sammanbiten MEN tvångstvättade inte Isabelle i vare sig klorin eller andra starka medel så här i efterhand eller för den delen, under tiden. Det kommer bli bra det här. Det måste fan bli bra det här. Vill kunna njuta fullt ut av att befinna mig på sådana däringa ställen men lyckas inte riktigt. MEN! Ljusår bättre nu mot vad det har varit. Heja mig.
 
Vi spenderade hela onsdagen på ALV. Barnen sprang omkring i de små stugorna, och lagom efter att vi grillat korv till lunch (HUR kan det vara så gott att grilla när det blir kallt?!) så flydde alla andra barn som just då befann sig i det lille huset där Isabelle befann sig i som om pesten utbrutit där inne.
 
Och det hade det nästan gjort, om du förstår vad jag menar. 
 
Ut rusade barn hals över huvud och kvar stod Isabelle och hade jättekul med en liten kassamaskin. Det luktade inte gott i stugan, och den var på tok för liten för mig att ta mig in i då jag inte kan böja mig helt problemfritt längre på grund av stor mage i vägen. 
 
Så jag fick skicka in stackars Bella. 
"Gå in nu Bella", lirkade jag medan Bella med stora ögon skakade på sina mörka lockar. "Ta henne bara i handen och få ut henne!" väste jag för paniken började växa i och med tanken att Isabelle skulle sätta sig på sin blöja. "Gå in och hämta din kusin, NU, Bella!" kan jag ha gastat och föst in det stackars 2,5 åriga barnet i stugan för att hämta Isabelle. Hon gjorde som sin halvt hispiga moster sa och fick ut min lilla dotter som måste ha fått i sig något olämpligt. Jag, som inte har bytt en nummer två blöja på flera månader, skulle plötsligt prestera mitt på Astrid Lindgrens Värld med Ida hängande över axeln (tack gode gud för det, hon fick ta Isabelle så snart allt var klart så att jag kunde sanera stället).
 
Nåväl. Lovat mig själv att aldrig berätta om helt ovidkommande detaljer som bajsblöjor och annat men blev ju onekligen en komisk situation där inne i Lotta på Bråkmakargatans lille hus.
 
Dagen fortlöpte, och då Isabelle vaknade klockan 06 (NOLL SEX!!) (fick henne dock att ligga still jämte mig i 20 minuter tills hon råkade möta Olivers blick och jag riktigt såg hur hon sken upp och bara EN KOMPIS ÄR OCKSÅ VAKEN!! Då var det kört, kan man väl säga) somnade hon som en stock på 5 minuter efter lunchen. Hon sov tills jag väckte henne för att kolla på en Emil-företställning (himla mysigt det där med alla småföreställningar de hade) men hon missade tyvärr ringdansen med Pippi, Madicken, alla från Katthult med flera. Så himla bra uppstyrt allting! Alla skådespelarna gick omkring och lekte och dansade med barnen mellan föreställningarna, till barnens enormt stora förtjusning. 
 
Sedan blev klockan 17, det blev mörkt och parken stängde. Vi käkade pizza, tog på alla barn under 5 sina pyjamaser och styrde hemåt igen. Mamma och jag lyssnade på P3-dokumentär och drack kaffe. Ida och Isabelle sov och Agnes diskuterade döden och kompisar i skolan. Det blev ett himla mysigt dygn!

En lägenhet och ett liv

Det har börjat slå mig att vi flyttar snart. Att allt det jag tar för givet idag- och har tagit för givet i nära fem år, snart är över. Enkla småsaker som att handla på vår Hemköp som jag gillar så mycket. Som att ha så nära till Slottskogen och att promenera där. Leka med Isabelle där. Traska upp och ner för alla trapporna här som jag gjort både efter sena utekvällar med vänner till att ha en liten tjej på armen. Minnas saker som när vi kom hem hit första gången med Isabelle, hur vi parkerade nere på parkeringen med vår alldeles nya skatt för att äntligen få ta in allt som var hon, hon som vi väntat så länge på. Minnas tiden innan Isabelle, när vi hade Wille och tvingade upp den stackars hunden i sängen för att sova mellan oss medan vi pussade så mycket vi bara kunde och hann för vi visste att så fort vi somnade skulle han snabbt som attan hoppa ner igen. 
 
Vi har renoverat hela lägenheten. Alla val vi gjort, allt jobb vi och framförallt Jacob lagt ner. Thai-jäkeln här nedanför som gjort att det luktat thai i hela lägenheten (det gör det inte längre) men som numer make it up med att låta oss i huset köpa thai för 50 spänn. 
 
Det var här vi träffades den där torsdagen i februari och jag lämnade helt knäsvag för han som bodde här. Hur vi sågs på Hemköp den där eftermiddagen och handlade mat, fortsatte hit och släppte aldrig riktigt varandra igen. Det var här jag satt på diskbänken några veckor senare och sa att jag hade saknat dig när jag var i Båstad vilket jag ångrade exakt i samma sekund som jag sa det. Ville inte vara för på, ville inte vilja för mycket. Det var här du pussade mig framför dina kompisar och höll min hand och jag insåg att du ville väldigt mycket med.
 
Äh tusan lille lägenheten, det har hänt mycket här ändå. Jag har blivit fem år äldre här. Om möjligt lite visare, förhoppningsvis ett lite bättre jag. Men nu är vi verkligen redo för flytt till hus. 17 dagar kvar till tillträde. Tiden får gärna gå fort nu.

5 år tillsammans

Vi har fem år tillsammans nu, Jacob och jag. Galet! På de åren har vi hunnit med att köpa loss en lägenhet, totalrenovera samma lägenhet, få världens finaste unge MEDAN vi höll på med totalrenoveringen (rekommenderas inte någon), köpa hus, Jacob har byggt upp och sålt sitt företag och ja, jag är fortfarande väldigt glad att det är honom jag vaknar jämte vareviga dag.
 
När jag såg Jacob för första gången tänkte jag (på allvar!) att om jag får honom tänker jag aldrig tvivla på mig själv igen. Han är så vansinnigt snygg med sina smilgropar och sina grönblå ögon att han fortfarande gör mig knäsvag. Han tar hand om mig som att jag vore en prinsessa, och jag vet att han skulle göra allt som krävs för mig och Isabelle. Och det betyder allt! Vi har byggt en jäkligt bra grund att stå på, och vi tummade tidigt i vår relation att köra med öppna kort. Inte gå och störa sig på saker. Hellre säga det rakt ut, direkt. 
 
Och om jag ska vara ärlig är det Jacob som får jobba med mig... my gad, jag pendlar värre än den värste i humöret och har snäst av den stackars mannen på tok för många gånger utan någon som helst anledning mer än att tja, jag var sur. 
 
Det bästa med oss är att vi är livsnjutare. Satan vad mycket pengar vi lagt på att sitta i solen vid Röda sten, eller käka burgare på Red Lion. Varje tillfälle vi får firar vi, och vi tänker helt lika när det kommer till kids och barnuppfostran. Bara en sån sak. 
 
Sedan, en liten sak som ehrm, jag absolut inte vill erkänna meeeeen... Jacob har typ alltid rätt. I know, det låter helt sjukt, HUR KAN EN MAN ALLTID HA RÄTT?!?!? Men säger han nåt om något, då är det oftast så. Jag sätter mig ofta på tvären BARA FÖR ATT för att sen få ångra att jag inte gjorde som Jacob föreslog. Tusan, lämnar jag honom någongång i framtiden så är det bara för det där. Han är för bra, helt enkelt. 
 
Skämt åsido. Jag älskar dig boo. Mer än det finns ord eller plats på denna jord. Men vad fan. När ska vi gifta oss egentligen?!
Sist men absolut STÖRST; han är en underbar pappa till Isabelle. Tokig, rolig, busig och hänger med på alla galna upptåg vi vill hitta på. Lyckos mig att ha hittat dig, älskling.