Ibland tänker jag på döden

Jag tänker en del på döden. Inte så att jag får panikångestattacker och är rädd för den. Tänker på den, funderar över den. Vidrör inte tanken att det skulle hända Isabelle något, inget får någonsin hända Isabelle för då är jag helt säker på att jag aldrig kommer komma upp till ytan igen för att fortsätta med mitt liv. Fortsätta utan henne vid min sida? Det finns inte. Utan henne finns väl inte jag? Jag kan fundera mycket på det. Hur föräldrar kan gå vidare i livet. Hur vansinnigt starka de måste vara, funderar på hur man ens tar sig genom den första tiden. När saknaden är ett avgrundsstort hål av tomhet inombords, när varje fiber av ens kropp skriker efter det man förlorat. När varenda doft förknippas med allt som en gång var, av de skratt som klingat och den kärleken man delat. När allt man vill är att gå tillbaka i tiden och man är helt förlorad i ordet Om. Om vi bara inte... om jag bara... 
 
När allt man vill är att få höra den där rösten igen. Se det där leendet igen. Dela skrattet igen. 
 
Funderar på om det skulle hända mig något. Hur det skulle bli för Isabelle. Hur hon skulle hålla kontakten med alla, inte förlora min sida av allt. Kan tänka på banala saker som att Jacob kan väl lösenordet till min dator så att inte alla tiotusentals bilder går till spillo?! Det låter sjukt att jag tänker så här, jag förstår det! Men missförstå mig rätt, jag tänker det inte och blir helt nere. Funderar och tänker för att det faktiskt skulle kunna hända. Funderar hur livet skulle gå vidare. För mitt i att det är det värsta som skulle kunna hända så är det viktigt för mig att saker och ting förs vidare. Kanske därför jag dokumenterar så som jag gör? Filmar, fotar, skriver. Vill minnas allt. Ta vara på allt. 
 
För mig är det nyttigt att tänka på det här ibland. Får mig att på riktigt älska lite mer. Vara i nuet lite mer. Spendera lite mer pengar på roliga saker för att vi har möjligheten nu och har ingen aning om vad som händer imorgon. Ja, men på riktigt! Jag har inte tid att stanna livet över dumma småsaker eller längta efter saker långt bort. Tänka "om bara livet hade varit så här..." för tänker man så får man göra förändring nu. Man lever nu och sen dör man. Så är det, du har ett jäkla liv så gör det bästa av det för guds skull. 
Filosofisk tjej, hej

När det som inte får hända händer

Isabelle somnade precis för sin middagsvila. Hon såg helt vansinnigt fridfull ut där hon somnade, hade inte en aning om vad som händer runtomkring henne. Hon har ingen aning om att hennes pappa ringde och grät i telefonen precis innan hon fick sin flaska med ersättning. Hon har ingen aning om beskedet som fullkomligt krampar åt våra inre, som får oss att undra hur vi kunde tro att livet för alltid skulle lunka på så som det är just nu. Så som det var igår. 
 
"Mamma har fått en stroke."
 
Det var orden Jacob sa när han ringde. Jag hörde det först inte genom hans tårar, hörde inte vad han sa. Till slut sjönk innebörden av de hackiga ord Jacob förmedlade in och min hjärna vände helt kring hur den skulle tackla situationen. Stroke. Ta inte ut något i förskott. Få Jacob att lugna sig. Var stark. Gråt inte. 
 
Men jag grät. Lyssnade till när Jacob berättade om vad som hänt, höll fast vid att inte ta ut något i förskott. Vi vet inte ännu vad som har hänt eller vad det kommer få för följder. Vad vi vet är att Barbro är på sjukhuset nu och att hon får hjälp. Vi vet att det bara måste gå bra, för visst måste det det? Isabelle ska inte förlora sin farmor och Jacob ska inte förlora sin mamma. Det går inte ihop. Det är inte så det ska gå till.
 
Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag vet inte hur man hanterar sånt här. Jag kan inte hantera såna här känslor. Har helt stängt av och fortsätter som vanligt. Känner ingenting. Tillåter mig inte känna någonting. Stänger igen alla inre dörrar till ställen som möjligtvis kan göra ont, blir en maskin. Förutom när jag pratade med mamma och pappa, då fick jag bita mig i läppen för att inte låta tårarna svämma över. Bara tanken på att det skulle hända dem något liknande får mig att känna udden av det som hänt, får mig att börja rasa ihop och jag får inte rasa nu. Vi vet ingenting. Hon kommer bli bra. Det kommer gå bra.

Ska bli snällare mot mig själv

Jag älskar att skriva men ändå känns det inte som att jag använder det här i bloggen. Låter inte något ta tid, lägger helt enkelt inte tillräckligt med tid för att skriva ett inlägg så som jag kanske verkligen vill. En ganska kass egenskap som jag delar med bland annat en av mina systrar (😇), att just stressa fram saker och ting. Stressa sig färdig med saker och ting. 
 
Sen har jag verkligen issues med hur jag tror att jag blir uppfattad. Bryr mig så kolossalt mycket om vad andra tycker och tänker- till och med när det kommer till min lille blogg där jag vet att det inte ens är många som läser. Samma när det kommer till mina bilder. Jag får från så många fina människor höra att de tycker mina bilder är fina. Och visst, jag kan medge för mig själv att vissa är fina, men jag tänker alltid att jag inte är bättre än någon annan. Att någon annan kan göra det lika bra, varför skulle någon vilja att jag tog kort? 
 
Jag är min största fiende. Allt jag vill ta mig för slås ner stenhårt av mitt inre. Det är ingen som vill se dina bilder. Ingen som bryr sig. Ska du skriva så? Patetiskt. Lägga upp statusar på din fotosida? Ingen bryr sig. Fota bröllop? Förstöra någons bästa dag med att inte ta tillräckligt fina bilder?
 
Det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter och jag är så jädra lack på det. Så himla trött på att allt negativt jag hör kommer från mig själv. För Jacob stöttar mig, försöker lyfta upp mig och jag har så många vänner runtomkring mig som hejar på. Men jag låter det gå ut över allt. På jobbet var jag exakt likadan. 
 
Så jag ska ta mer plats nu. Tillåta mig själv ta mer plats, för det jag beslutar mig för att skriva eller göra, det beslutet äger jag. Jag står bakom det och jag är stolt över det. Det är målet i alla fall. Det och att inte ta mig själv på så jädra stort allvar. 
 
Såååååå... lycka till till mig själv. Jag är bra. 😬
En nyvaken Isabelle från tidigare idag. Mitt lilla lyckopiller ❤️