Vem kan man fråga varför?

Jag fick ett samtal som jag inte ville ha i förra veckan. Vissa saker som händer kan man definiera väldigt tydligt av ett före och ett efter, och det här var en sån händelse. Allra helst hade jag velat få ett samtal till med ett nej, det var bara en mardröm, men det börjar sjunka in att ett sånt samtal kommer jag inte få. Så nu finns det ett före samtalet jag fick av en gråtande vän, och ett efter där allting har vänts upp och ner och det är en lång väg tillbaka till att allt ska bli som förut. 
 
Det var en hjärntumör, det var orden jag fick höra när jag svarade i telefonen den där dagen. Jag spelade hög musik och höll på att laga mat och var noll procent förberedd på att få höra de orden. Hörde först inte ens att min fina vän var ledsen, när jag gjorde det sjönk hennes ord in. Hennes sambo hade haft ont i huvudet en tid och när vi senast sågs skulle hon tvinga med honom till akuten. Vi sa till varandra att huvudvärk onekligen får en att tänka på hemska saker, men någonstans kan man inte riktigt ta in att det kan hända. Inte så nära, det är sånt man hör och läser om hos andra, såna man inte känner. Det var en hjärntumör... jag visste inte vad jag skulle säga. Det enda jag ville säga var att nejdå, det är det inte alls det. Ta bort allt det onda och bestämma att nej, så kan det bara inte vara. Kom nu hem igen så ska ni se att allt blir bra igen. Hjälplös är ordet, och jag försökte genom en jävla telefon förmedla så mycket kärlek som jag bara kunde, sa att jag finns här dag som natt och när hon inte orkar hålla ihop det framför sin sambo längre så ringer hon till mig och bara gråter alla de tårarna hon inte kan fälla framför honom. 
 
Det har gått många dagar nu och medan deras liv är på paus rullar alla andras liv på. Det känns så jäkla orättvist på något sätt, och i många situationer (som igår när jag la upp ett matinlägg här, ett MATINLÄGG) så blir det så tydligt att något är fel. För medan jag sitter här och skriver om såna banala saker som god mat jag lagat det senaste så befinner sig människor på sjukhus, i total ovisshet och funderar på hur livet kommer se ut efter det här. 
 
Men det kommer att bli bra. Det bara måste bli bra. Jag vet att det kommer bli bra! För jag har bestämt det. För allt jag är värd har jag bestämt det, det här är bara en avstickare från den vägen som är er dröm vännen, jag bara vet det. 

Ibland tänker jag på döden

Jag tänker en del på döden. Inte så att jag får panikångestattacker och är rädd för den. Tänker på den, funderar över den. Vidrör inte tanken att det skulle hända Isabelle något, inget får någonsin hända Isabelle för då är jag helt säker på att jag aldrig kommer komma upp till ytan igen för att fortsätta med mitt liv. Fortsätta utan henne vid min sida? Det finns inte. Utan henne finns väl inte jag? Jag kan fundera mycket på det. Hur föräldrar kan gå vidare i livet. Hur vansinnigt starka de måste vara, funderar på hur man ens tar sig genom den första tiden. När saknaden är ett avgrundsstort hål av tomhet inombords, när varje fiber av ens kropp skriker efter det man förlorat. När varenda doft förknippas med allt som en gång var, av de skratt som klingat och den kärleken man delat. När allt man vill är att gå tillbaka i tiden och man är helt förlorad i ordet Om. Om vi bara inte... om jag bara... 
 
När allt man vill är att få höra den där rösten igen. Se det där leendet igen. Dela skrattet igen. 
 
Funderar på om det skulle hända mig något. Hur det skulle bli för Isabelle. Hur hon skulle hålla kontakten med alla, inte förlora min sida av allt. Kan tänka på banala saker som att Jacob kan väl lösenordet till min dator så att inte alla tiotusentals bilder går till spillo?! Det låter sjukt att jag tänker så här, jag förstår det! Men missförstå mig rätt, jag tänker det inte och blir helt nere. Funderar och tänker för att det faktiskt skulle kunna hända. Funderar hur livet skulle gå vidare. För mitt i att det är det värsta som skulle kunna hända så är det viktigt för mig att saker och ting förs vidare. Kanske därför jag dokumenterar så som jag gör? Filmar, fotar, skriver. Vill minnas allt. Ta vara på allt. 
 
För mig är det nyttigt att tänka på det här ibland. Får mig att på riktigt älska lite mer. Vara i nuet lite mer. Spendera lite mer pengar på roliga saker för att vi har möjligheten nu och har ingen aning om vad som händer imorgon. Ja, men på riktigt! Jag har inte tid att stanna livet över dumma småsaker eller längta efter saker långt bort. Tänka "om bara livet hade varit så här..." för tänker man så får man göra förändring nu. Man lever nu och sen dör man. Så är det, du har ett jäkla liv så gör det bästa av det för guds skull. 
Filosofisk tjej, hej

När det som inte får hända händer

Isabelle somnade precis för sin middagsvila. Hon såg helt vansinnigt fridfull ut där hon somnade, hade inte en aning om vad som händer runtomkring henne. Hon har ingen aning om att hennes pappa ringde och grät i telefonen precis innan hon fick sin flaska med ersättning. Hon har ingen aning om beskedet som fullkomligt krampar åt våra inre, som får oss att undra hur vi kunde tro att livet för alltid skulle lunka på så som det är just nu. Så som det var igår. 
 
"Mamma har fått en stroke."
 
Det var orden Jacob sa när han ringde. Jag hörde det först inte genom hans tårar, hörde inte vad han sa. Till slut sjönk innebörden av de hackiga ord Jacob förmedlade in och min hjärna vände helt kring hur den skulle tackla situationen. Stroke. Ta inte ut något i förskott. Få Jacob att lugna sig. Var stark. Gråt inte. 
 
Men jag grät. Lyssnade till när Jacob berättade om vad som hänt, höll fast vid att inte ta ut något i förskott. Vi vet inte ännu vad som har hänt eller vad det kommer få för följder. Vad vi vet är att Barbro är på sjukhuset nu och att hon får hjälp. Vi vet att det bara måste gå bra, för visst måste det det? Isabelle ska inte förlora sin farmor och Jacob ska inte förlora sin mamma. Det går inte ihop. Det är inte så det ska gå till.
 
Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag vet inte hur man hanterar sånt här. Jag kan inte hantera såna här känslor. Har helt stängt av och fortsätter som vanligt. Känner ingenting. Tillåter mig inte känna någonting. Stänger igen alla inre dörrar till ställen som möjligtvis kan göra ont, blir en maskin. Förutom när jag pratade med mamma och pappa, då fick jag bita mig i läppen för att inte låta tårarna svämma över. Bara tanken på att det skulle hända dem något liknande får mig att känna udden av det som hänt, får mig att börja rasa ihop och jag får inte rasa nu. Vi vet ingenting. Hon kommer bli bra. Det kommer gå bra.