Grattis Sam! Idag fyller du 4 månader

Men hallå! Vår lilla spädis har gått och blivit en bebis. Runda kinder och toklen hud, söt som socker och helt vansinnigt go. Älskar fortfarande att vara nära, vägrar ge sig om han blir sur och skriker (tro mig, jag har provat. De boende på Apelvägen* måste tro att det är något fel på vårt barn så som han VRÅLAR vareviga gång vi går där, med en svinsur mamma som kör som mumlande frågar om det inte räcker snart för jag KAN inte ta upp dig nu). Ammar ännu, men gud nåde mig om jag pratar medan han äter. Då liksom släpper han taget, tittar besviket på mig, precis som om han undrar hur i hela världen jag har mage att störa honom när han äter och sedan blir han ledsen. Som att besvikelsen was to big to handle. Inte lätt att vara bebis, som du hör. 
 
Han skiner alltid upp när han ser Isabelle, älskar sin åsna som han har i babygymmet och kan nu ÄNTLIGEN sitta med i barnstolen när vi andra sitter vid bordet. Världsomvälvande, om du frågar Sam som lessnat totalt på att ligga ner. Fick till och med byta till sittdelen häromdagen för att lille herrn är så nyfiken på livet. 
 
Han måste på långa vägar inte vaggas på samma vis som vi vaggade Isabelle, men går heller inte längre att bara lägga ner när han ska sova. Somnar gärna i famnen (bästa stället att vara om du frågar Sam), och somnar allra bäst om det är Jacob som nattar. Häromdagen hittade du dina fötter och du försöker varje dag att käka upp dina händer. :)
 
Du sover fortsatt bra om nätterna, vaknar för mat men somnar snabbt om. På dagarna har vi inga rutiner ännu, du sover när du är trött och tro mig när jag säger att övertröttheten är din värsta fiende 😅 My gad, tänk om alla jordens bebisar bara kunde FÖRSTÅ att mamma och pappa vet bäst? Så mycket enklare livet hade varit för våra små då.
 
Åh, Sam vad vi älskar dig. När du sprallar och blir så glad att du knappt vet hur du ska hantera dig själv känner jag så mycket kärlek att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.
 
 
*en väg vi passerar för att komma till centrum. En väg vi alltså måste gå varje gång vi ger oss ut, häromdagen gick vi till Jempa med en vrålande Sam i vagnen på morgonen och gick hem med en vrålande Sam i vagnen flera timmar senare. Harregud, han vet verkligen hur man sätter sig på tvären den där TamTam. 
Sam

Ett gäng bilder på Sam

Guten tag mina vänner... 
 
Onsdag idag! Sam och jag hänger här hemma, han sover i sin vagga och jag redigerar bilder. Han har de senaste dagarna verkligen hasat ner på sömnkontot och spenderar nu mer och mer tid vaken. Han sover 3-timmars pass på nätterna (vaknar som en klocka klockan 02 och 05) men äter gärna oftare på dagarna. 
Igår var vi på BVC och jag frågade lite om amning och att han äter så väldigt fort, ofta ammar vi inte längre än fem minuter. Om det räcker liksom? Vi lade Sam på vågen och den visade 400 g plus på en vecka... konstaterande: jag har grädde i brösten och behöver INTE fundera på om han får i sig tillräckligt eller ej (på BVC är de liksom nöjda med 150-200 g upp på en vecka)!
 
57 cm lång är han nu, vår lille grabb och vägde 4,370 g. Helt galet ändå... att växa 7 cm och gå upp nästan 1 kg på 3,5 vecka. Inte konstigt att de sover mycket :)
 
Igår fick även Isabelle hänga med till BVC för sin 2-årskontroll! Sanna (vår sköterska) sa att tvååringar är de svåraste att mäta och väga, att det brukar bli många tårar. Isabelle som älskar att stå på mamma och pappas våg i Kolla (?!?) och inte brukar vara så svår skötte det hela exemplariskt. Hon pratade om kossan som satt som klistermärke på vågen och sedan tog hon hand om en ekorre när hon skulle mätas (sista gången de mäts liggande på grund av fortfarande krökt ryggrad tydligen). 85 cm över havet och 11,3 kg tung blev domen! 
När jag klädde på Sam satt Isabelle och pratade med Sanna. Hon berättade om alla djuren på pusslet hon pusslade och hur de lät, fixade och donade med klossar och mammahjärtat svällde såklart av stolthet. Där satt hon liksom, två år, och pratade helt obehindrat med Sanna som hon aldrig tidigare träffat och var så trygg i sig själv. Inte för intet man blir stolt ändå.
 
Oh! Fick redigerat lite bilder som jag tog lite snabbt här hemma innan vi gick ut i det fina vädret häromkvällen. Har bäddat med vita lakan i gästsängen BARA för eventuella fotomöjligheter och det blev tamigtusan bra! Bra beslut, Sarahjoh:
Bad-azz rivmärke på kinden han gjorde på sig själv lagom till fotograferingen... 😇

Sams förlossningsberättelse

Det här med att man säger sig se fram emot en förlossning... det är inte sant. Det är hjärnan som endast och bara minns en sak från hela förlossningen; ögonblicket när bebisen kommer till världen och man får för första gången möta livet som man älskat och längtat så vansinnigt mycket efter under nio månader. Timmarna innan det ögonblicket hamnar i skymundan, de förträngs och romantiseras av lille hjärnan, och det med rätta. Men låt oss tala klarspråk; satan i gatan vad ont det gör. 
 
Det drog igång på torsdagskvällen. Mensvärken jag känt väldigt dovt från och till (mest från) sedan onsdagen tilltog sakta men säkert i styrka medan Jacob och jag låg i soffan och kollade serien vi följer just nu- La Casa de Papel (spansk och oväntat bra, men nog om den nu 🙊). Vid 21.30, när vi sett första avsnittet för kvällen hade jag börjat klocka värkar, mest för skojs skull. För visst kunde det inte vara igång? Känslan av att meningen var att jag skulle vara gravid för alltid klingade fortfarande inom mig, men något annat började helt klart spira också. Pirrighet. Nervositet. Kan det kanske ändå vara igång nu? 
 
Jag hade cirka 10 minuter mellan värkarna. Ibland lite längre, ibland lite kortare. Men de tilltog i styrka, och eftersom jag började bli lite upprymd ville jag kolla ett avsnitt till. Kunde fortfarande hantera värkarna i soffan, men vid 23 när vi gick och la oss ändrade de karaktär och fastän jag försökte gick de värkarna inte att hantera i sängen. Jag fick ställa mig upp och vagga mig igenom dem, satte mig även vid datorn en sväng och började googla. Såklart. Hade nu mellan 7-9 minuter mellan värkarna och läste mig till att omföderskor kan åka till förlossningen med 6 minuter mellan värkarna, medan jag på en annan site läste något som sa tvärtom. Sen var det faktumet att jag mellan värkarna kände mig så himla pigg och fräsch. I varje värk var min tanke- nu är det igång, jag behöver snart hjälp. Men sedan när jag fick pausen på 8 minuter ifrågasatte jag mig själv och smärtan jag känt. Måste uthärda mer. Det kan inte ha gjort så ont ändå. Var hela tiden livrädd för att kroppen spelade mig ett spratt som med Isabelle och att vi skulle åka ner bara för att bli hemskickade igen. 
 
01.10, på Jacobs inrådan (jag levde fortfarande på mantrat att det kaaaaanske inte är igång ändå) ringde jag förlossningen för att rådfråga dem. De sa att jag är välkommen ner om jag vill, att det är upp till mig att bedöma för jag känner min kropp bäst (sämsta svaret till världens mest villrådiga människa- moi 😅). Ok, andas Sarah. Hantera värkarna bara. Tung i kroppen. Andas ljudlöst. Följ med i smärtan. 
 
Så höll jag på. Tills jag kände att nu får det fan bära eller brista för nu är det nog. Det är ändå en bit ner till Varberg och värkarna börjar bli svåra att bara andas igenom, dessutom hade det nu blivit regelbundet 6 minuter mellan dem. Så 01.35 ringde jag mamma medan Jacob och jag sprang runt och rafsade ihop det som skulle med. Mamma kom hit och när värkarna kom gick jag undan för att hantera dem, men däremellan skojade jag med mamma och kände mig helt... vanlig. Inte ont. Inte rädd. Inte någonting. Därför kunde jag inte släppa känslan av att vi kommer bli hemskickade, även denna gång.
 
Nåväl. Vi åkte neråt där efter att klockan slagit 02. Vi blev båda vrålhungriga och stannade på Circle K i Varberg och köpte varsin korv och cola. Körde vidare och kom fram till sjukhuset. Från parkeringen till förlossningen är det ungefär 1,2 mil att gå genom alla sjukhusets korridorer. Det känns i varje fall så, speciellt när du går en bit och sedan måste hantera en värk som hotar att förgöra hela ditt inre i princip. Väskorna lämnade vi i bilen, jag måste bara få svar på om vi får stanna eller inte, och att ta med väskorna kändes som att jinxa det rejält. Kommer upp till förlossningen, blir visade till ett förlossningsrum där CTG kopplas på. Värkarna kommer regelbundet med 5 minuters mellanrum och efter något som kändes som en evighet kommer barnmorskan in igen för undersökning. Nu gäller det, var känslan och jag blundade hårt och höll tummarna ännu hårdare för att det skulle vara på gång och att jag inte bara är en ynklig liten människa som inte kan hantera smärta. "Du är öppen 5-6 centimeter, bra jobbat!" lät domen och jag ville börja gråta av lättnad. 
Woop woop, vi fick stanna! 
 
Så nu kopplades lustgasen på och jag hanterade med lätthet nästföljande värkar, mest antagligen för att jag var så lycklig att det nu var på gång, snart skulle vi bli tvåbarnsföräldrar. Wohoooooo!
 
Glädjen var dock kortvarig. Värkarna blev intensivare och intensivare och Jacob försåg mig med saft och försökte förgäves koppla in min telefon då jag ville lyssna på ett bestämt antal låtar. Fick bli radion istället- P4 eller Mix megapol. SAY WHAAAAAT?!?! Att jag inte flög i taket där och då, att jag inte tappade hoppet och lade mig ner för att dö är ETT MYSTERIUM för vad jag fick hantera värkar till var svenska klassiker blandat med Darins urkassa svenska låtar (tack P4) eller dansiga hits från årtal då jag inte ens existerade (tack som FAN Mix megapol). Kan ha skällt på Jacob om detta, allt som går fel i en förlossningssal är ju sedan gammalt partnerns fel (det vet ju alla). 
 
Hittade i alla fall med hjälp utav Jacob riktigt bra sätt att hantera värkar på. Hängde liksom över ryggstödet på sängen medan han tryckte i ländryggen när värkarna kom och jag sög i mig lustgas som att det inte fanns någon morgondag (det trodde jag vid detta laget att det möjligtvis inte fanns heller). 
 
Vid 06 kände jag att hoppet höll på att överge mig. Jag var öppen 8 centimeter, vattnet hade inte gått och det kändes som att jag bara hanterade värkar utan att komma någon jävla vart. Ta mitt vatten! bad jag, men barnmorksan Emma ville avvakta lite till. Jag kan ha tänkt väldigt mordiska tankar om henne just i det ögonblicket, men så vid nästa check sa hon att vi kan testa om vattnet vill gå i nästa värk om du vill? Ja tack, det vill jag. Går det inte kan du få epidural? Ja tack, det kan jag väl tänka mig trots att sprutor är det värsta jag vet men nu är goda råd fanimig dyra. 
 
Nästa värk kommer och Emma makes some magic och baaaaam! Vattnet går!! Hela jäkla Niagarafallet forsar ur mig (skojar inte med saften- Jacob hade ett heltidsjobb med att fylla upp den där kannan). Nu går det egentligen fort, men för mig känns tiden tills han är ute som två dygn ungefär. Så döm av min förvåning när jag läser i förlossningspappren att vattnet gick 06.45! Han var ju för sjutton ute 08.02.
 
Men stopp! Innan dess: Emma gick av sitt pass klockan 07 och in kom Caroline. De var väldigt lika i personlighet vilket underlättade helt klart, och de båda gjorde ett fantastiskt jobb med att hjälpa mig genom detta lilla helvete som kallas förlossning. Efter att vattnet gått började det trycka på rejält och i många värkar kände jag att jag ville krysta. Så sjukt jobbigt när man vill något som man inte får. Jag kämpar på men känner att allt är hopplöst. Att jag bara vill dra. Vill liksom inte vara med mer. Caroline tjatar om att hon vill att jag ska ställa mig på knä och hänga över sängen, så som jag gjort nästan hela värkarbetet. Jag tänker VÄLDIGT mordiska tankar om Caroline för att hon tjatar när jag bara vill ligga där jag ligger och dö. Till slut blir jag sur och någon mordisk tanke kan ha blivit till ord och jag gör ett skutt i sängen så att jag står på knä istället. Caroline och Jacob börjar skratta då jag tydligen såg otroligt graciös ut för någon som höll på att föda. Nåt ska man ju ha! Och nu jäklar tryckte det på neråt och jag var säker på att han var påväg ut. Men nähä, inte än, fast Caroline ringde efter förstärkning och sa till någon att nu går det fort här inne och att bebis är nära. Förstärkning kommer in och jag lägger mig ner för nu jäklar är det dags att krysta. Jacob säger att jag krystade i 15 minuter ungefär, men för mig kändes det som två timmar och jag andades lustgas utan dess like. Näst sista krystvärken är den som förföljer mig. Hans huvud hade nu kommit ner, och jag är helt övertygad om att jag håller på att brinna upp där nere PLUS att jag var helt säker på att Caroline hade sina händer inne i mig. Skrek åt Caroline att hon skulle hålla sina labbar borta, varpå hon visar sina händer att hon inte gör nåt, och att han kommer komma ut i nästa värk. Nästa värk känns såklart fem minuter bort, fast Jacob intygar att det bara tog 30 sekunder innan värken kom och med den kom Sam. Och ännu en störtvåg med vatten. Alla tre som stod och tog emot Sam blev översköljda av vatten men vad gjorde väl det, för nu plötsligt låg han på mitt bröst och jag skrattade och grät om vartannat.
Tittade på Sam, tittade på Jacob som kämpade med tårarna och kände bara YES! Han är här och han är helt jäkla perfekt! Jag höll hans skrikande lilla kropp tätt mot min och tårarna rusade nerför mina kinder. Min son, vårt barn! Här var han nu, med tio fingrar och tio tår, mycket hår precis som sin syster och exakt som sin syster var han det absolut finaste vi någonsin sett. Vår son, med sina 3 650 gram och 50 cm. 
Någon timma gammal på förlossningen
 
 
 
Han sover här jämte mig nu när jag skriver detta. Vi har kommit hem, han har fått träffa sin syster och allt känns så himla... självklart. Självklart var det han som låg i min mage, och självklart var det han som fattades vår familj. Nu är vi kompletta, och kärleken jag känner vet inga gränser.
 
För dig Sam, kommer jag göra precis allting. Jag kommer kämpa för dig, jag kommer oroa ihjäl mig för dig, jag kommer finnas där för dig och jag kommer stötta dig i precis vad som helst som du tar dig för. För du är min son, och det jag känner när du somnar mot mitt bröst... det går inte att beskriva. Detta är livet, och det är du och din syster som gett oss det. Vi älskar er. Så otroligt, otroligt mycket älskar vi er. Ni är livet.
Sam
förlossning Sam