Vi spenderade helgen i trädgården

Vuxenpoängen haglar in på Sivers väg!
Livsnjutarna är bortbytta mot hemmafixarna och cafékaffen är utbytt mot kaffe på altanen (här spills ingen tid icke!) ((bara en sån sak känns sjukt vuxet, att sitta i sin trädgård och dricka kaffe?!?)). Vi har grejat i trädgården prick hela helgen, och vi konstaterade på söndagskvällen att vi gillart. Känns gött att göra något, få saker gjorda. Och med hus och trädgård kommer helt klart en del pill att fixa med.
 
I lördags fick mina små kärlekar a.k.a mina tomatplantor flytta ut i växthuset. Tänkte att det jag vill göra i växthuset fixar jag lite snabbt och lätt, men note to self; inget går snabbt och lätt i livet längre. Isabelle tycker saker och ting är roliga i ungefär trehundratrettiotre sekunder, vilket kan tyckas är en väldigt mycket för kort tid för att få något vettigt gjort på.
 
Så vi fick turas om. Jacob kämpade med robotgräsklipparen och jag med växthuset medan vi däremellan hoppade studsmatta med Isabelle eller hängde på lekplatsen med densamma. En av oss fick även mata Sam med jämna mellanrum... (hint hint, Jacob har ej ännu lyckats producera mjölk i brösten)
Nåväl! Växthuset blev klart till slut och jag gick och kikade in där mest hela tiden. Älskar växthuset.
Söndagen fortsatte i samma anda. Lunch ute, fix i trädgården (klippte buskar! väldigt roligt när man kommit igång) och Jacob klippte häcken. Hur gamla vi är nu igen? Tydligen så gamla att vi innehar ett hus med tomt. Herregud, vad hände där? Är jag inte fortfarande 23??

Det blev visst ett väldigt långt inlägg

God morgon!
 
Isabelle tokälskar verkligen förskolan. En sån otrolig lättnad! När jag hämtade henne i fredags hade hon så kul att hon inte ens märkte när jag kom. De stod och förstörde (tänk att förstöra kan vara så förbannat kul) sandslott som en av pedagogerna byggde och det värmde så otroligt i hjärtat att höra från pedagogerna hur glad Isabelle är på förskolan och att de äldre barnen bråkar om vem som får cykla med Isabelle bak på cykeln (de hade efter att de tjatat på Isabelle en stund utan att någon fick med henne på cykeln vänt sig till Cecilia, pedagogen, och sagt "men Cecilia, hon svaaaarar oss ju inte ens!" :D). En liten tjej som heter Lova på en annan avdelning är väldigt ofta nära Isabelle när jag hämtar, leker i sandlådan eller vill hålla handen med henne och det är så galet gulligt. Det märks även att Isabelle blivit varm i kläderna med barnen på den egna avdelningen, att de har hittat varandra. Tänkte ju under inskolningen att de har verkligen noll utbyte av varandra när de är så här små, men det ser jag nu att det har de visst. Härligt att se! 
 
Sen blir jag helt vansinnigt trött på kommentaren "vänta ni bara, det vänder och så kommer hon vara jätteledsen när ni lämnar". Varför, varför, varför får man alltid såna kommentarer när något går bra med barn? Jag VET att det kan ändras, men varför oroa sig för det nu? Just nu går det bra och det är just nu som vi lever. Vad som händer i morgon vet varken du eller jag, det där är bara en negativ kommentar som jag blir så vansinnigt trött på. Samma som denna som jag får ibland: "Vad trött du ser ut!" HUR får det mig att bli piggare? Ha? Brukar svara "jaha, för det är jag inte det minsta", och hoppas sedan på att de skäms över att de frågade. Suck på folk alltså. 
 
Nejmenalltså helgen har varit kanon. Vi har ju haft målaren George hemma (som hjälpte oss med hela lägenheten) och det blev så fint!! Är så himla nöjd med våra val. Vi hade en riktigt tråkig vit tapet med ett svagt silvermönster på i princip hela huset. Så nu har vi målat ljusgrått i vardagsrummet, förutom väggen bakom soffan som blev svart (blev sjukt snyggt). I hallen som angränsar till vardagsrummet körde vi på samma ljusgrå förutom vid trappan och ena väggen i korridoren mot groventrén som vi tapetserade med en himla fin tapet. Isabelles sovrum på övervåningen hade en tapet som de tidigare ägarna satt till sin lilla tjej som var söt, men jag tyckte den var alldeles för rörig för att vara i ett sovrum, så där satte vi en ny tapet fast bara på väggen nedanför snedtaket och målade de andra väggarna i en rosa ton som återfinns i tapeten. ÄLSKAR den tapeten, hade först hittat en som jag inte kände hundra för så jag åkte och letade en gång till, och då visade Agneta som jobbar i tapetbutiken mig denna och jag bara "där är den". Så behövde jag inte leta mer :)
 
Rummet jämte Isabelles var de tidigare ägarnas sons rum med en tapet över Malmö FF:s arena, den har vi sparat. 
 
Ellerrrrrr?! Nej. :) Det fick bli en grå/blå färg därinne, ska bli Jacobs kontor. Så, det var vad George har fixat hemma, han blev klar igår, så helgen har gått åt till att greja. Jacob som är helt såld på vår trädgård och har inhandlat ett gäng riktigt tråkiga grejer till utsidan som han är lika exalterad över att få använda som ett litet barn på julafton har blåst av altanen med sin nya högtryckstvätt (HUR kan man bli glad över att lägga pengar på en högtryckstvätt?!?) och var så inne i att göra det att han glömde av att han hade Wille ute hos sig. My gad, dessa män. Tur Wille är ungefär hundra gånger mer uppfostrad än Isabelle och stannar på tomten oavsett man har koll eller ej. Herregud, den hunden går inte en meter utan oss, försöker ibland släppa ut honom själv på tomten för att jag tänker att det kommer han gilla, men icke. Då står han och glor på dörren och väntar på att vi ska komma ut också. Livet är inte kul om man är själv, enligt Wille. Igår fick vi ordning i vardagsrummet igen (halleulja) och Jacob satte upp lite lampor medan jag tog tag i det roligaste: Isabelles sovrum. Ska göra det så galet mysigt där inne :)
 
I övrigt har vi spenderat både fredags- och lördagskvällen med att spela Hjärter. Nya favoritspelet. I fredags var det Sandra och Simon som fick åka på att förlora. Hrm, inte mot mig tyvärr, utan Jacob. Jävla skitunge. Jag kan ha kommit... sist. I lördags kom mamma och pappa, och Sivers väg tog hem spelet igen! Ja, host, av Jacob igen. Satan i gatan vad vidrig han är när han vinner. Hans smilgropar syns aldrig så mycket som när han luktar sig till vinst. Jag kom inte sist! Men nästsist. Vad hände där?! Inte okej, det är allt jag har att säga om det.
 
Vi har haft en väldigt trevlig helg, där vi nog sa till varandra minst fem gånger att gud, vad vi älskar vårt hus. Vad vi älskar att bo där vi bor, ha nära till alla vi gillar och kunna fixa fredagsmys tillsammans med våra bästa vänner med fem minuters varsel. Så. Himla. Härligt!

En ledig måndag

God kväll,
 
Vad jag gör? Äter glass så klart. Med jordgubbar. Vad annars skulle jag göra? Lillebarnet sover och då äter man glass, det har jag i mig sen gammalt då mamma gömde glassen hon slevat upp under soffan när hon hörde våra tassande steg nerför trappan. Gårdagens föräldrar alltså. :)
 
Agnes & Ida kom cyklandes hit själva en liten sväng och hälsade på förut. Mamma var här och skulle hjälpa mig berätta vad tusan som är vad i trädgården och vi bestämde oss för att börja rensa i växthuset. Agnes högg genast i (hon verkligen älskar att greja den ungen) och jag höll också på. Skulle ta bort en stor ogräsplanta som fullkomligt kryllade av gråsuggor, myror och andra obehagliga små djur när jag tänkte för mig själv; "nu ska jag inte överföra min rädsla för de här tokäckliga jävla små djuren till Agnes utan spela cool". Mm, lycka till Sarah. Jag skrek till och Agnes vänder sig om och tittar på mig. "Vad är det?" frågade hon. "Ehrm, inget. Tycker inte så mycket om alla kryp bara", säger jag och ler något som jag hoppas ser ut som ett självsäkert leende men som antagligen ser sjukt nervöst ut för att kryp är det VÄRSTA jag vet. "Ska jag hjälpa dig?" frågar Agnes, och jag hör min egen förrädiska stämma, väldigt tunt, utbrista i ett "MMMMMMMM!" 
 
Agnes föste undan mig och tog tag i växten och bara... kastade den till övriga komposten. Och där stod jag och kände mig oerhört fjantig MEN OCKSÅ oerhört lättad över att min älskade 8-åring är PERFEKT att ha med sig när det ska grejas då hon är ungefär noll rädd för kryp och djur. Vad är det med dagens barn? Kan inte minnas att jag en dag efter tre år INTE har varit rädd för djur med för många ben och som krälar sig fram i livet. Tur jag har Agnes, jag säger då det. 
 
I förmiddags testade vi på barnrytmiken här i kyrkan i Fjärås. Saknar verkligen den vi gick på i Göteborg, den var fantastiskt bra och det här var trevligt men inte som den. Nåväl. ALLT kan väl inte vara bättre i Fjärås mot Majorna gissar jag. Mysig förmiddag oavsett, med strålande sol, lek på kyrkans lekplats (den är grym i Fjärås!) och häng med kusinerna som Jenny skapat. 
 
Nu: Sova. Herregud, klockan är över 21 och mina ögon går så klart i kors. Godnatt! 
Några bilder från när vi var på Skördefest igår