Hipp hipp hurra på 1-årsdan!

16 september. För exakt ett år sedan vaknade vi denna morgon och flyttlasset lämnade Ekedalsgatan med sikte mot Sivers väg. Ett år sedan. Det betyder att vi igår för ett år sedan, helt vansinnigt pirriga, åkte till Svensk fastighetsförmedling i Kungsbacka för att skriva de sista pappren och få nycklarna till vårt hus. Minns så väl att jag inte kunde bärga mig tills signerandet av alla papper och hiskeliga lån var avklarade så vi för första gången kunde åka hit, till vårt hus. Känslan att komma hit… my gad. Vi gick från rum till rum och mumlade lågt att det här är vårt nu, det var så svårt att ta in samtidigt som det kändes så jäkla självklart.
 
Så inatt för ett år sedan sov vi vår första natt i huset. Vi gjorde i ordning i gästrummet och sov allihopa där inne, sängen som vi skulle ha i vårt sovrum på övervåningen hade inte levererats ännu och det stod flyttkartonger överallt, men satan i gatan vad lyckliga vi var. Och fortfarande är! Jag kan fortfarande när jag är på väg hemåt med vagnen och närmar mig vårt hus nypa mig i armen och tänka; det här är verkligen vårt hus. Det är vi som bor här! För jag tror att när man tar saker för givet så blir man inte bara otacksam, livet måste bli väldigt tråkigt. Så jag har njutit varenda jäkla dag som vi hittills har bott på Sivers väg. Vår första jul, allt sökande på nätet hur man ska sköta alla olika buskar i våras, att det visade sig att Jacob är en trädgårdstomte av rang, att Isabelle kunnat springa barfota i gräset, alla middagar ute på altanen i kvällssolen med vänner och familj, växthuset och tomatplantorna jag älskat ungefär lika mycket som Isabelle och Sam (😇), närheten till mina systrar och kusinerna och bara de små sakerna som att inte behöva kånka en vagn eller matkassar tre våningar upp, nu har vi en uppfart liksom.
Jag är helt vansinnigt tacksam för allt det där, jag är tacksam för att vår lägenhet i Majorna gjorde det möjligt för oss att köpa detta huset och så klart även Jacobs stenhårda jobb med sitt företag och de pengarna han hade möjlighet att lägga in. För tänk ändå! För ett år sedan bodde vi i lägenheten. Känns som en annan livstid, kan knappt minnas hur det var. Vi är så mycket här och nu, det här är vårt hem och vi trivs så förbannat bra.
 
Men så klart störst av allt: det var hit vi åkte den 24 mars med vår nya familjemedlem, då när vi tre blev fyra. Det var på denna övervåningen som jag hanterade värkar den 22 mars och det var i vardagsrummet där nere som Isabelle för första gången fick krama på sin lillebror. Veeeeeet att jag sagt det för många gånger men… livet 🙌🏼

Isabelles sovrum

 
Alltså, när jag fotar barn och det blir fina bilder så tänker jag; asch, det kan ju vem som helst få till. Insikten idag: Nä, det kanske inte är riktigt så enkelt.
 
För satan vad svårt jag hade det när jag tidigare idag försökte fota Isabelles rum. Det är verkligen något helt annat att fota inredning mot att fota porträtt som jag vanligtvis gör. Känner för att hylla alla inredningsbloggare som fotar sitt hem ur alla möjliga och omöjliga vinklar, för jag är helt lost när det kommer till att fota interiör. Fattar inte varför det är så svårt heller? Kanske att jag brister i att jag inte har öga för att styla rummet. Vet att inredningsbloggare ställer in både det ena och det andra i bild för att bilden ska bli så snygg som möjligt, sedan kan samma pryl hänga med till nästa rum och nästa bild också. Jag liksom... fotar rummet rakt upp och ner och jag får inte till det. Så då slog det mig, att det kanske har hänt andra med; att de sett fina bilder på människor och ba: men va faaaan hur gööör man?! Det var i alla fall exakt så jag kände idag. 
 
Men alright. Kul att se hur det ser ut här hemma oavsett:
Hon har en säng också, lovar. Men med mina objektiv är det svårt att få till bra bilder när man måste stå i rummet och fota. Kan inte vara så nära objektet, liksom. Nåväl! Satte upp pom-pomsen ovanför sänghimlen i söndags och fick äntligen upp knopparna + tavlan med tapeten på väggen som tidigare var helt tom och tråkig. Nu saknas bara ett dockhus på den väggen så är jag nöjd i hennes rum för i alla fall ett litet tag framöver!

Vi spenderade helgen i trädgården

Vuxenpoängen haglar in på Sivers väg!
Livsnjutarna är bortbytta mot hemmafixarna och cafékaffen är utbytt mot kaffe på altanen (här spills ingen tid icke!) ((bara en sån sak känns sjukt vuxet, att sitta i sin trädgård och dricka kaffe?!?)). Vi har grejat i trädgården prick hela helgen, och vi konstaterade på söndagskvällen att vi gillart. Känns gött att göra något, få saker gjorda. Och med hus och trädgård kommer helt klart en del pill att fixa med.
 
I lördags fick mina små kärlekar a.k.a mina tomatplantor flytta ut i växthuset. Tänkte att det jag vill göra i växthuset fixar jag lite snabbt och lätt, men note to self; inget går snabbt och lätt i livet längre. Isabelle tycker saker och ting är roliga i ungefär trehundratrettiotre sekunder, vilket kan tyckas är en väldigt mycket för kort tid för att få något vettigt gjort på.
 
Så vi fick turas om. Jacob kämpade med robotgräsklipparen och jag med växthuset medan vi däremellan hoppade studsmatta med Isabelle eller hängde på lekplatsen med densamma. En av oss fick även mata Sam med jämna mellanrum... (hint hint, Jacob har ej ännu lyckats producera mjölk i brösten)
Nåväl! Växthuset blev klart till slut och jag gick och kikade in där mest hela tiden. Älskar växthuset.
Söndagen fortsatte i samma anda. Lunch ute, fix i trädgården (klippte buskar! väldigt roligt när man kommit igång) och Jacob klippte häcken. Hur gamla vi är nu igen? Tydligen så gamla att vi innehar ett hus med tomt. Herregud, vad hände där? Är jag inte fortfarande 23??