Varning för ett mycket, mycket, mycket långt inlägg!


Idag är det måndag den 29 Juni.
Det har varit 3 otroligt vackra dagar i rad som jag inte kunnat njuta en enda sekund av!
Det känns för jävligt.

I fredags natt började det. Vi hade varit hemma hos några kompisar jag och min R och druckit lite alkohol och ätit god mat.. Vi sov där, och på natten kallsvettades jag hela natten och vred mig i feber.
Sov nog inte mer än max 5 minuter i rad, Rallan var vaken så han vet.

Vid klockan 8 på lördagsmorgonen säger Rallan till mig att jag ska följa med honom ut på balkongen och ta lite luft för då var jag så varm att jag nog nästan smälte bort.
Jag går efter honom med ut, och sedan minns jag ingenting.

Jag vaknar upp. Jag ser en klarblå himmel och att Rallan sitter hukad över mig och ropar mitt namn.
Jag frågar varför han skriker och sen får jag en chock. Varför ligger jag på golvet?
Varför är du så orolig?
Vart är jag?

Jag gråter, jag skakar, jag förstår verkligen ingenting.
Rallan är helt förstörd och jag försöker resa mig men utan förmåga till det.
Rallan försöker lugna mig, fina bästa Rallan får mig att inse att jag faktiskt är hemma hos Simon och Sandra och inte hemma i Fjärås hos mamma och pappa som jag trodde.

Vi går in igen.
Vi pratar om det, jag kan inte tro att det hänt. Jag sa innan jag svimmade att jag inte kände mina knän, men det minns jag inte alls. Som tur var var älskade R där och fångade mig när jag föll. Jag slog mig alltså inte alls.

Efter en liten stund behöver jag gå på toa. Rallan insisterar på att hänga med och jag låter honom göra det.
Vi pratar, jag kissar och jag ställer mig upp för att tvätta händerna.
Jag tittar i spegeln, Rallan tittar på mina ögon i spegeln och ser hur dem blir tomma. Jag faller bakåt och han fångar upp mig igen. 10 sek senare vaknar jag återigen upp av att Rallan ropar mitt namn.
Jag får panik, jag drömde att jag svimmat precis och nu gjorde jag det på riktigt!
Panik, panik, panik!
R förklarar att jag svimmat en andra gång och stackarn var helt förstörd.
Jag förstod ingenting. R rusar ner till köket och hämtar frukost och vatten till mig, jag äter och dricker och svimmar igen. Rasmus ringer ner och väcker Sandra som kommer upp med juice och kakor, Rallan ville för allt i livet inte lämna mig igen.
Sandra kommer upp och jag äter. Senare ska jag gå på toa igen, men när jag kommit till dörren (kanske 4 meter från sängen) känner jag att det svartnar för ögonen så vi vänder. Sedan blir det svart igen, och jag vaknar upp av att jag sitter i sängen och att Rallan kommer mot mig och jag har ingen aning om vem han är.
Det var det äckligaste på hela jäkla dagen. Att tro att Rallan var någon främling som ville skada mig! Men det gick över fort och jag föll ihop och Rallan berättade att han fått putta ner mig på sängen och att jag slått i foten och jag visste ingenting!

Sammanlagt den morgonen svimmade jag nog 5 gånger.
Vätskebrist!
Det konstaterade dem på akuten när jag var där på kvällen.
Så nu dricker jag. Också dricker jag lite till. Också tvångsmatar Rallan mig med vätskeersättning.

Rasmus har varit helt underbar. Tänk er att se den ni älskar bara falla ihop och försvinna för vad för er känns som en evighet och sen göra om det flera gånger!
Men han var där varje gång, han brydde sig och han var riktigt grym som doktor! ;)
Älskar dig av hela mitt hjärta, älskling!

Det är först nu som jag orkar sitta här. Fan!
Har så gärna velat vara ute och busat med alla andra som varit vid stranden, men solen har gett mig svindel varje gång vi möts.

Jag ska ladda upp en rolig bild snart.
På lördagsmorgonen vaknade jag med en sjukt stor läpp, ni anar inte hur den såg ut!
Nu har svullnaden gått ner men såret är kvar, fan vad jag bet mig.

Så en varning till alla er som njuter av solen!
DRICK VATTEN! =)