I morse påminde jag Jempa om att nu är det minsann bara en vecka kvar tills bebisen är här. Hon svarade att hon hoppades på max en vecka. Två timmar senare får jag ett sms; vattnet har gått. Jippiladijippihoo!
 
Jag blev så förväntansfull, äntligen var det dags för bebis! Äntligen dags att få veta vad som väntade där i magen. Vattnet gick men hon kände inget som liknade värkar, sa hon. Åk ner till sjukhuset ändå, din tok, sa jag och mindes Olivers blixtankomst till denna värld. Nänä, Jempa tog det lugnt. Började få värkar och ringde efter mamma och Lamine. Bestämde sig till slut för att åka ner. När de kom ner till förlossningen var Bebis ute på 13 minuter.
 
13 MINUTER?!?!? Jag bestämde där och då, när Jenny ringde mig och lät som att hon precis vaknat från en god natts sömn att hon minsann ska få föda mina ungar med. Hon är för tusan född för att föda barn! 
 
Så 3,5 timme efter att vattnet gick var hon här. Jepp, det visade sig vara en tjej där i magen. En liten Bella. Och du Bella, vet du vad? Din moster älskar dig redan, fastän jag inte ens träffat dig än. Din moster kommer för alltid ta dina fighter och finnas där, bara så du vet. För moster älskar dig hela vägen till månen och tillbaka.
 
Så nu är jag fyrbarnsmoster. Det ni!