Vecka 20. Halvvägs. Stort! Känner dock på mig att doktorn på ultraljudet på måndag kommer kasta oss tillbaka två veckor genom att säga något som; "nehenej, ni är då bara i vecka 18!" 
 
Den dagen den sorgen! En bebis är det ju där i magen, en bebis som:
 
- Jag känner varje dag nu. Är liksom som att något sveper med en fjäder på insidan av magen. Jag väljer att tro att detta något är bebis :) Sen kurrar det på ett väldigt lustigt sätt, tror det är bebisen som har ett finger med i den känslan också
- Får mig att just nu må förbannat bra. Bra det där med att må ruttet ett tag, man uppskattar plötsligt väldigt mycket att må bra 
- Kommer få världens bästa pappa som pussar och pratar med bebis, vilket varje gång får den hormonstinna mamman att nästintill bryta ihop i lyckogråt
 
I kväll är jag hemma hos min kära syster. Tänk vilken tur att jag har henne, alltid bara ett samtal bort och alltid är man välkommen hit. Älskar dig Jempis! Så himla tacksam för att jag har dig. 
 
Har tagit tag i mig själv och fotat magen på sin 20-veckors dag. Inget mer ansträngande än mobilbilder, men hey! Bättre än inget. 
Behöver egentligen inte skriva att jag längtar ihjäl mig efter dig lilla bebis, lilla du som är det jag kommer älska högst av allt resten av mitt liv