28 januari 2016

Hej

Bebis i magen Personligt

Satan i gatan vad sjuk jag är. Helt galet synd om mig är det! Kände det i måndagskväll, det där välbekanta onda i halsen. Har aldrig varit med om att början till ond hals dragit sig tillbaka utan att bryta ut, så det var med vissa farhågor inför vad som komma skall som jag ställde klockan på 04.15 för att gå upp och åka till Karlstad på tisdagen. 

Sov kasst på natten. Man gör ju det när man ska gå upp på tok för tidigt. Och när febern sakta men säkert börjar ta över ens kropp. När klockan ringde var rösten borta. Ont att svälja. Kall och varm om vartannat. Bara till att ställa in att hänga med på utbildningsdagar med jobbet. 

Sedan dess har jag varit riktigt kass alltså. Influensa kanske? Feber, borttappad röst, hosta, nysig. Ont i precis hela kroppen. Du hör, jag är ynklig. För att spä på mitt ynkliga jag befinner jag mig hos mor och far sedan igår. Typiskt nog har de relinat på Ekedalsgatan så hemma har jag ej kunnat vara. Har fått stå ut med att bli omhändertagen av mamma. Hårt liv. 

:) 

Nej, nu vill jag vara frisk. Imorgon kommer jag inte vara frisk, men på lördag kommer Bus och han stannar i 4 veckor så då tänker jag tamigtusan vara frisk. Wille kommer bli galen på mig annars. Vecka-31-gravid och sjuk = långsam, tråkig promenad. Räcker att vara gravid tänker jag, han kommer bli lagom galen ändå när vi inte kan vara ute i timmar som vi brukar. 

Just det! Känslan inför stundande förlossning just nu: Jag. Vill. Inte. Vill inte tappa kontrollen, vill inte ha så ont att jag vill dö. Vill bara inte. Och ja, jag vet att alla klarar det, men just nu väger det inte särskilt tungt i mitt huvud. Vill bara inte längre. Ska uppfinna något sätt som gör det hela lättare, har ju ändå 9 veckor på mig. En evighet om man tänker på att det finns tokar som tror på att Gud skapade jorden på 7 dagar... :)