Hon har förändrats, bebisen. Från att ha varit en liten spädis till att nu på riktigt vara en bebis. De senaste dagarna går ut på att få henne skratta. Få höra det där ljuvliga, kluckande skrattet. Nafsa henne i halsen, prutta på magen, TITTUUUUUT- vad som helst bara vi får höra henne skratta. 
 
När Jacob är iväg, som igår, lägger jag alltid henne i vår säng och kryper tätt, tätt intill henne när jag sedan går och lägger mig. Likt en liten ål halar hon sig ännu lite närmare, lägger sig på sidan och slänger upp en arm. Tar tag i nappen, några fingrar som håller tag i mitt linne. Hennes otroliga doft och tusen pussar på huvudet senare somnar vi igen. 
 
Samma när vi byter blöja nuförtiden. Förr låg hon där man lade henne, nu ska hon prata med kaninen som sitter i facket där vi har servetterna, hon ska dra upp hela underlägget med både armar och ben och lägga sig på sidan. Skratta, jollra eller gallskrika. Alltid något av de tre ;)
 
Plötsligt använder hon händerna på ett helt nytt sätt. Utforskar det hon har framför sig, känner och ska smaka på allt. Det stämmer som det sägs- det blir bara roligare och roligare. För precis när man nästan hinner tröttna på fasen man just nu är inne i kastas man in i nästa. 
 
Kärlek har man känt, men aldrig något som det här. Älskade unge!