Plutten

Hon ligger här jämte mig i sitt babynest. Sover helt fridfullt, ena handen upp längs huvudet. Kan inte riktigt se mig mätt på henne. Ser bröstkorgen höjas och sänkas, snuttandet på nappen och det enda jag kan tänka är att hon är finast i världen. För mig är hon finast i världen. Tänk att hon växte till den hon är i min mage. Varje finger, ögonfransarna, de små knogarna, den lilla näsan och putande läpparna skapades inuti mig. Det är otroligt! Den hon är och att hon är min dotter är fullkomligt överväldigande. 
 
Kärlek har man känt innan men aldrig någonsin något som kan mätas med det här. När hon gråter och är gnällig och man inte vet varför tryter tålamodet och man funderar på vad tusan man gett sig in på. Så kommer kvällen och hon somnar och man ligger här och tittar på det finaste man sett och kan inte längre förstå hur man alls kunde tappa tålamodet. För visst tusan gör man precis allt för den här personen som är hälften mig och hälften mannen i mitt liv och som man älskar så mycket att hjärtat ibland hotar sprängas i tusen bitar för att det är så överfullt av just kärlek. 
 
Hon är snäll mot oss. Låter oss sova om natten, älskar att vara iväg på tur när det händer grejer, är för det mesta en nöjd bebis. Hon har blivit rejält stark i nacken och när hon tycker något är så roligt att hon vill skratta får hon till ett helt ljuvligt hostande ljud. Hennes dumma näsa fortsätter bråka med henne, mest om mornarna då hon måste ligga högt och snutta på nappen för att kunna andas bättre. Vi ammar hej vilt och det går toppen, alltid när hon ammat klart får jag de finaste sneda leendena som gör mig tokvarm i hjärtat. 
 
Lilla plutta... du är det bästa som finns. Älskar, älskar, älskar dig min tok.