När man behöver skriva

Jag höll din lilla, varma hand i min. Dina fingrar mot mina, höll dig tätt, tätt intill. Slogs av tanken att förlora dig. Att förlora dig nu när jag har upplevt dig. Hur skulle jag klara det? Att du är du och att du är här... det är allt. Det betyder allt. Jag skräms av världen och allt som kan ta dig ifrån mig. Som kan rycka dig bort från mig utan att reflektera över att kvar skulle jag finnas, utan dig. Som att jag skulle leva resten av mitt liv som en fjärdedel av det jag varit. Skulle inte känt mig halv, skulle känt det som att inget fanns kvar. För att du inte längre fanns kvar. 
 
Jag älskar dig så mycket Isabelle. Jag viskade det om och om igen när du låg i min famn och skulle sova förut, att du är här hos mig är det livet går ut på. Att du är min är det jag lever för. Du grät förut och jag sprang upp, du hade tappat nappen. Du fick den tillbaka och somnade trygg i din säng och jag tog din hand igen. Kände dina fingrar trycka runt mitt finger och fick torka mina tårar som trillade nerför mina kinder. Hur kan man ens älska så här mycket? Hur kan hjärtat känna så här mycket kärlek, hur vågar det det, när man inte vet hur man kommer att överleva om något någonsin händer?
 
Jag älskar dig Isabelle. Jag har fått uppleva dig, mitt lilla tokiga odjur, och jag skulle inte vilja ändra på något. Jag älskar, älskar, älskar dig.