Det här med barn. Det är ett mysterium. 
 
Isabelle var toktrött här hemma ikväll. Hon var go och glad som vanligt, men efter duschen så såg jag i hennes ögon att hon var rejält trött. På med pyjamas, göra välling och fråga om hon ville sova? Hon sprang till sin säng. "Denna läggningen kommer gå himla fort", tänkte jag och började göra planer för vad jag skulle greja med när hon somnat. Olagligt, jag vet! För som att ungjäklarna känner det på sig med sina små känselspröt för vad mammor och pappor tänker och planerar så skulle Isabelle motsätta sig mina planer. Big time. 
 
1 timme låg jag där inne och sjöng och buffade. Sedan blev jag tokförbannad för att jag själv blev trött och för all tid som bara gick åt att ligga där inne. Drog upp henne ur sängen och kan ha rutit något i stil med "okej, du vinner! Kom med upp då!" så gick jag med stampande steg ut i köket och städade där. Isabelle kom efter och började dansa till musiken och busa med diskmaskinen vilket gjorde mig ÄNNU argare, skulle hon vara glad nu när jag var så arg?! 
 
Sedan behövde hon gå på pottan. Och då ville jag i princip börja gråta och lägga huvudet i hennes knä och be om ursäkt att jag varit arg. Hon behövde gå på toa, vem kan somna då? Så där satt hon på pottan med sina lockar kring öronen och pekade på allt inne på toaletten för mig att tala om vad det var och mitt hjärta höll på att svämma över av kärlek till detta barn. Sedan skulle hon gå och lägga sig igen och ÄVEN att jag känt så mycket kärlek till lilleplutt där på toaletten och ifrågasatt hur jag NÅGONSIN kan bli arg på någon så liten och underbar kände jag tålamodet lämna mig efter ca treochenhalv minut. Hon skulle inte sova. Inte så att hon var arg eller nåt, hon låg där i sin säng, höll om sin kossa och tittade ut i världen. Och. Jag. Höll. På. Att. Bli. Galen. Buffade och buffade, ville börja gråta, väste några väl valda ord tills jag på mitt andra försök lyckades rymma ut ur rummet. Har jag nämnt att jag även var hungrig? Kastade mig på soffan för jag bara VÄNTADE på att hon skulle börja gråta när hon upptäckte att modern rymt från rummet, hörde henne ligga där inne med sitt mantra "Offa, Ia, Offa, Ia..." och sedan... no more. Jag åt mackor och hon sussade sött. Så nu sitter jag här. Det var inte ett sånt här inlägg jag planerat skriva och det var inte så här kvällen skulle bli. Men så är ju livet med småbarn precis så här. Helt och hållet oförutbestämbart. 
 
Hejdå.
Det är tur hon är söt annars hade jag nog sålt na