24 september 2018

Slutet är nära

Sam

Här sitter jag i soffan med lite lagom spända bröst. Amningen har kommit till sitt slut, och det är inte för inte det får mig att fundera lite kring det hela. Först och främst- det känns så himla dubbelt. Det känns sorgligt fast asgött. Det känns som rätt grej att göra samtidigt som det känns som att jag förvägrar Sam något som är bra för honom. Det känns tidigt men också som att vi båda är sjukt klara med detta nu. Sam vill inte ens ha bröstet om dagarna längre. Har inte tid att fokusera på det, och på natten handlar det bara om att snutta. SNUTTA! Det är inte okej, avskyr snuttandet på bröstet lika mycket som jag avskyr känslan av att mjölken rinner till och jag har glömt att lägga i amningsinlägg i BHn. 
 
Men tänk om detta är sista gången jag upplever amning? Aa, men so be it dårå. I så fall tackar jag mina bröst för väl utförd uppgift, för satan vad det har funkat bra för mig. Bröststockning deluxe där efter födseln men fine, jag köper det för sen har det båda gångerna bara flutit på helt fantastiskt bra. Sjukt smidigt har det varit med, men den senaste månaden har jag liksom vaknat upp ur min amningsbubbla som handlat om att langa-tutte-vart-som-helst till att vilja gå undan och amma istället för att flasha boobsen hur som helst. Sen att Sam tidigt visade att han inte gillar att käka om det inte är lugnt runtomkring, ALLRA helst i sängen eller soffan här hemma (hehe, har ju funkat sådär så som vi flänger omkring) så blir det nog bra att sluta nu. Väldigt bra. Det är ett bra beslut. 
 
DESSUTOM! Herregud, sist men verkligen inte minst är att Sam slår alla rekord i familjen Johansson när det kommer till att skaffa sig tänder! Tanden i underkäken är på väg upp, och det ett halvår tidigare än vad Isabelle ens hade skuggan av en tand som ville spricka upp. Och är det något jag INTE tänker riskera så är det att bli huggen i bröstet av liten baby utan kontroll över sina tänder, det är ett som är säkert. Så inatt blir första natten då vi ska börja vänja honom av vid att amma om natten. Önska oss lycka till om/när hopplösheten slår till och man sömndrucken sitter där vid hans säng och bara "OKEJDÅ en gång till bara för att jag verkligen MÅSTE få sova bara en liten, liten stund till". Jacob kör första passet (känner på mig att ungjäkeln kommer sova som aldrig förr när han får känn på att det inte är hans mamma han stör...) sen får jag ta över någon gång inatt då Jacob ju har jobb imorgon, men situationen är för ohållbar för att vänta till helgen. Så, heja oss. Nu jäklar kör vi.