Känner alla känslor idag. Nervositet, stress, uppgivenhet, lägga-mig-under-bordet-och-dö, pirrighet och allt däremellan (om det finns nåt kvar?). Imorgon åker vi. Imorgon freakkin åker vi! New York. Var det inte något som vi skulle se fram emot för alltid? Ska vi faktiskt åka också? 
 
Herregud, andas Sarah, andas. Barnen kommer klara sig och du med. Andas. 
 
Har lämnat lösenordet till datorn till Sandra så att hon kan spara ner allt till barnen om vi dör. Världens bästa Jenny bröt jag ihop bara av att höra hennes röst förut idag, och medan jag fulgrät i telefonen lovade hon att allt skulle bli toppen. Åh, vad jag älskade henne där och då. Så tacksam att ha en person som säger ALLA de rätta sakerna när man är ledsen. Till hela min familj som sluter upp och tar hand om våra små nu när vi ska åka. 
 
Imorgon. Imorgon drar vi liksom. Drar till roof-top barer och äta lunch utan att behöva rusa upp en endaste gång. Till att dricka vin och sova hela nätter. 
 
...fast baksidan av det är att jag inte önskar att någon annan ska behöva vara vaken om natten när Sam vill ha sin jäkla välling. Kämpa med läggningen och jaga efter mini-terroristen. Andas Sarah, börja inte nu igen. Allt kommer gå bra och Sam kommer visa upp sig från sin allra bästa sida. MEN JAG DÅ? KOMMER JAG ATT ÖVERLEVA UTAN MINA BARN I FEM DAGAR? 
 
Okej. Ska krypa in under bordet nu. Hejdå!