31 januari 2019

Vattkopporna är här

Man vet att man hittat rätt man att leva sitt liv med när han gör upp planer som innefattar en helkväll för mig INKLUSIVE övernattning utan några barn (Sam vaknade 6 gånger inatt så ni fattar att jag är lite... trött). Jag ska på Melodifestivalen på lördag! Så förbaskat kul att få se det live, att jag älskar melodifestivalen är sedan gammalt, så när Madde frågade om jag ville vara hennes +1 på lördag var svaret galet enkelt. Sen att Jacob och Totte gjorde upp planer att de tar alla barnen här över natten... my gad vad jag ska njuta.
 
Om inte Isabelle blir krassligare då, vill säga. Hon har efter alla våra försök att träffa barn med vattkoppor äntligen fått det. Ebbe & Svante fick det förra veckan så vi åkte dit (plus att de ju går på förskola tillsammans) och det gav resultat. Isabelle blev ledsen i sömnen igårkväll och då upptäckte jag att hon var stekhet. Jag tog tempen och den visade på 39.5, men hon sov genom natten utan alvedon eller fler uppvak. Hon var lite hes, så jag trodde hon blivit förkyld men när vi skulle ta av pyjamasen vid 12 (hehe, ingen ordning när man är liten och krasslig) så såg jag prickar på ryggen. Skulle skicka bild till Sandra och fråga om hon trodde det var vattkoppor men då såg jag ett gäng på magen också. Och några bakom örat. Så nu är vi igång, hon har haft feber idag och ikväll var den uppe på 39 igen men hon har ätit och hade ändå mycket energi och var glad innan läggning. Nu yrar hon i sömnen och jag ska snart gå och lägga mig och ta henne med mig, när man är sjuk sover man jämte mamma, det är bara så det är. 
 
Nu håller jag tummarna att Sam får det snart med så vi inte måste hålla oss inne i flera veckor i streck, utan att vi betar av det nu när vi ändå är igång.
Bilder från i tisdags då vi åkte ut till Tjolöholm och åkte pulka på vinterns vackraste dag. Solen sken, det var ingen vind, överallt såg det ut som värsta vinterlandskapet och det gick utav bara tusan i backen. 
 
Fick ett samtal förut som släppte så mycket tyngd och oro från axlarna- det var ingen hjärntumör min bästa väns sambo drabbats av. Jag kan inte återberätta exakt vad det var för det enda jag kunde tänka på när hon ringde var att det inte var någon fara, att det istället för en tumör hade varit kärl som brustit och att det dem trodde var en tumör hade varit något annat. Känslan att ställa sig in på det här nu... kan knappt tro att det är sant. Så, så himla glad för deras skull, så himla lättad och lycklig. Det blev bra, vi visste ju det.