Det startade i lördags. 
 
Vaknade på morgonen och kunde klocka värkar. Pirrigt, nervöst och fnissigt. Och ont, helt klart ont. Det kändes som kraftig mensvärk som kom och gick. 40-50 sekunder av smärta, sedan ca 8 minuter till nästa omgång. Vid klockan 13 var jag nere på 4 minuter mellan värkarna och det började gå upp för oss- idag blir vi nog föräldrar. 
 
Så vi packade in oss i lille bilen och drog ner till Varberg. Värkarna fortsatte att härja i min kropp, och jag höll tummarna stenhårt att det nu faktiskt var på gång och inte något lurendrejeri. Känslan som jag ju haft de senaste veckorna- att meningen måste vara att jag för alltid skulle vara gravid- gjorde det svårt att faktiskt lita till att en bebis faktiskt skulle kunna vara på G. 
 
Fast mycket riktigt, efter CTG visade det sig att det var lurendrejeri. Eller, något var på gång för jag var lite öppen men inte tillräckligt för att bli inlagda. Den besvikelsen! Bet mig hårt i läppen för att inte låta tårarna falla. Fick med oss alvedon och sömntablett hem. Värkarna tilltog hela tiden i styrka och när jag låg i soffan framåt 22 på kvällen bröt jag ihop. 
Ska det kännas så här utan att jag får hjälp? frågade jag stackars Jacob som så klart inte hade något svar på den frågan. 22.30 tog jag en ny omgång värktabletter och sömnpillret och Jacob bullade upp för mig i sängen. Slumrade från och till men mensvärken från hell bara tilltog och lät mig inte sova knappt något alls. Vid 03 gav jag upp och ringde förlossningskoordinatorn här i Göteborg. Dra åt skogen, Varberg, tänkte jag; jag behöver hjälp typ exakt NU! 
 
Kan inte kontrollera att jag gråter när jag pratar med kvinnan på andra sidan luren, undrandes vad jag ska ta mig till. Snart säger hon att vi är välkomna till Mölndals förlossning, och jag blir lättad och rädd på samma gång. Tänk om jag är sjukt mesig för smärta och vi blir hemskickade ännu en gång? På något konstigt vis befinner vi oss inte i Mölndal förrän klockan slår 05, fastän det bara är en bilfärd på 16 minuter hemifrån. Kan säga att all tid under värkarbete/förlossning är sjukt oklar. 
 
In för CTG igen, och den lättnaden när barnmorskan bara; jaha, idag blir det bebis! 
Blir vi inte hemskickade? undrade jag med ynklig röst. Hon skakade på huvudet och log. Man skickar inte hem folk två gånger, och du är öppen 4 cm. 
 
På darriga ben blev vi visade till förlossningsrummet. Händer det verkligen nu? Ska vi bli föräldrar? Förstummade tittar Jacob och jag på varandra. Är det verkligen sant? Det fina ögonblicket med blickar som möts med mera med mera grusades antagligen ganska snart av en värk, och in kommer barnmorskan med beskedet att de ska ta hål på mina hinnor för att kunna sätta EKG på bebisens huvud, för hon sover ovanligt mycket, trots mitt intag av sockrig saft. Kan ha med sömntabletten att göra, försäkrade hon, men för att ta det säkra före det osäkra vill de sätta EKG. Gött, tänker jag, för när de tar hinnorna går ju vattnet. Lustigt det där att man kan tänka gött, för man förstår ju samtidigt att det i och med vattenavgång kanske drar igång ordentligt. Och det var precis vad det gjorde. Vattnet gick och värkarna blev tätare. Och starkare. Men in kommer nästa skift med barnmorskor och där var hon: Frida, kvinnan i mitt liv de närmaste timmarna och min räddare i nöden. Vilken jäkla kvinna! Hon och läkarstudent Tania visar lustgasen (halleulja!) och stödet som de ger under kommande timmar... obeskrivligt. De två, Jacob och Lisbeth som blev mitt crew gjorde min förlossning till en grym upplevelse (ordet grym har aldrig passat bättre in i en mening med sina dubbla betydelser, om jag säger så). 
 
Nu flyter timmarna ihop än mer. Jag sniffar lustgas. Jacob servar med saft (drack kopiösa mängder saft) och kalla handdukar och han känner sig hjälplösast på hela jorden, men för mig betyder det allt att han finns vid min sida. Hade inte klarat det ens en timme utan honom, det är ett faktum. Nu, under värkarbetet, testar jag att studsa på pilatesbollen i takt till Something I need av One republic (sjukt bra gung i denna låten, gastade jag till Jacob), stod och vaggade med höfterna över den där gåstolen till Florence and the machine - Dog days are over medan jag lustgasade mig som aldrig förr och värkarna fullkomligt tog över min kropp. Testade någon stol som kallades ponnyn också, men en värk senare på den och jag slet bort masken med gasen och röt till Jacob; ta bort ponnyjäveln! (i övrigt var jag väldigt trevlig och beskedlig mot Jacob) (tror jag). 
 
Här någonstans frågar jag Frida om jag "slipper den där jävla epiduralen", hon bara skrattade. Brukar vara tvärtom när det kommer till den men mitt sjukt spruträdda sinne ville absolut slippa skiten. Vilket jag också gjorde. 
 
Och så fortsatte det centimeter för centimeter. Mitt crew av barnmorskor kallade mig lokomotivet, och plötsligt vid klockan 11-12 någonting var jag öppen 10 cm. Här var kroppen lite schysst mot mig och jag fick ett gäng värkar som jag nöjt beskrev som "sköna". Inte så onda, alltså, men antagligen helt jävla sjuka om man hade fått uppleva bara dem igen. 
 
Sen var det äntligen dags att börja krysta. Tycker helt klart att krystvärkarna kändes bättre än de vanliga värkarna. Ja, förutom just precis när lille bebis skulle ut då. Fy i satan och Jesus och alla fåren vad det gjorde ont. Lisbeth klappade till mig när paniken höll på att ta överhanden och vi körde på i den mest ogynnsamma ställning jag hoppas jag aldrig någonsin kommer befinna mig i igen. "Vad mycket hår hon har!" utbrister barnmorskorna när huvudet är på väg, i mitt huvud tänker jag att JAG SKITER I VILKET BARA NI FÅR UT UNGEN TYP NUUUU! Och sen plötsligt (tja, plötsligt och plötsligt, klockan 13.50) ger jag mig fan på att ungen ska ut med nästa värk, och den känslan när rummet fylls av hennes gråt... helt obeskrivlig. Helt fantastiskt obeskrivlig. Jag grät och skrattade om vartannat, tittade upp på Jacob som var helt tagen av situationen och som kämpade stenhårt för att inte bryta ihop, för där var hon ju!! Vår dotter! Det finaste som vi någonsin sett, det finaste två människor kan skapa. Vår lilla tjej, helt och hållet perfekt med sina 3 305 gram och 48 cm. 
 
 
Helt otroligt också att smärtan liksom försvann tillsammans med tid och rum när jag fick upp henne på bröstet. Den lilla kroppen mot min, allt som hon är, att hon mådde bra, att jag hade överlevt och att hon äntligen var här efter nio månaders olidlig väntan. Obeskrivligt. Helt obeskrivligt. Så galet mycket kärlek. 
 
 
Nu är hon två dagar och nio timmar och hon ligger och sover på mitt bröst medan jag skriver detta. Min lilla dotter sover på mitt bröst och det jag känner är så otroligt mycket kärlek. Tänk att det var hon som låg i min mage, att det var så här hon såg ut. Så självklart men ändå så ofattbart att greppa. Lilla hjärtat, det är svårt att beskriva kärlek med ord. Det enda ord jag kan komma på att beskriva det jag känner är livet. Detta är livet. Du är livet, Isabelle, och min kärlek till dig är fullkomligt gränslös. Idag, imorgon, i allt du tar dig för och i alla misstag och motgångar du kommer möta. Du är hälften mig och hälften din pappa, och för dig kommer vi göra allt. Du sover på mitt bröst nu, och allt jag vill att du ska veta är; jag älskar dig. Mest av allt på hela denna jord.