Nu sover Isabelle sin sista natt här på Ekedalsgatan 5. Det känns så skumt! Som att vi borde fira det på något vis, allra minst föreviga det. Sin allra sista natt... här har hon spenderat 1,5 år av nätter, och nu har hon ingen aning om vad som är påväg att hända. Kommer hon att undra vart hon är de kommande dagarna, kommer hon att se lägenheten framför sig eller är sånt oviktigt för små tjejer när de har sina föräldrar nära? Hade onekligen varit spännande att få veta hur de tänker, de små. 
 
Idag fick vi gjort något som jag alltid tänker att jag vill göra, men aldrig får gjort. Vi gick ut innan Isabelles lunchvila. Så klockan 9 var vi redo utanför lägenheten med limpa och allt för att gå och mata ankorna. Vädret belönade vår företagsamhet med strålande sol och en helt ljuvlig morgon, jag var väldigt glad över att för en gångs skulle på flera veckor faktiskt dammat av kameran för att ta med den. 
 
När vi kom till ankorna blev vi totalt omringade. Jag kände paniken lite lätt sådär, men Isabelle som i princip var lika hög som ankorna stod skrattandes där och åt upp det brödet hon fick för att kasta till ankorna. Vi får träna på det där, känner jag. 
 
När vi kom hem igen vid 11.30 somnade hon gott i sin säng och jag gott i soffan. Hade dock ställt klockan så att jag efter 20 minuter skulle gå upp, problemet: Satan i gatan vad sur jag var när jag vaknade. Hungrig som fan och ingen mat hemma. Gick likt ett halvdött spöke (oklart hur ett spöke kan vara halvdött) till köket och hittade... en banan. Och nutella. Det kommer vara jag som är julegrisen i år. 
 
Näe, istället för att packa ikväll tänker jag och Jacob kolla Suits. Ibland undrar jag om vi verkligen är bra för varandra, vi kommer få jobba som tusan imorgon men ikväll tänker vi mest att äh, det är inte så mycket kvar. Jag hoppas inte vi kommer få ångra oss imorgon... 
 
Natti!