Senaste skörden av formuleringar från Isabellepelle!
 
När jag en kväll tvättade av Sam inför att han skulle gå och lägga sig, så tog jag som vanligt vatten i hans hår. Isabelle kommer in och utbrister: "Tam! Du ser ut som SuperCharlie!" 
 
Det blir många nattningar i vagnen nu när det är härligt väder. Barnen tycker det är mysigt och Sam har lagt av med sitt frenetiska upp-ner-upp-ner och ligger nu still och njuter av färden. Isabelle satt med Elsa och Koka och sjöng, och säger: "Mamma! Jag sjunger sånger för Tamme så han ska somna. Tycker du om den låten Tamme?"
 
Vi körde FaceTime med mormor, och mamma frågar Isabelle vart hennes pappa är. "Pappa jobbar", svarar Isabelle varpå mormor frågar varför pappa jobbar. "Så vi kan bo i vårt lilla hus."
:)
Det första Isabelle frågar VARJE morgon är om pappa är på jobbet. Imorse sa hon: "Det är tjåkigt att pappa jobbar hela tiden", och svaret från mig blir alltid att pappa måste jobba så vi kan bo i vårt hus, kunna köpa mat etc. Gött att det satt sig :)
(och till Jacobs försvar så jobbar han inte så mycket som det låter på Isabelle, han är grym på att driva företag men ändå se till att vara hemma 17 varje dag och inte jobba helg <3)
 
Varje gång jag lämnat hemmet och kommer in igen:
"Mamma! Du kom hem igen!" 
 
Vi skulle åka och bada i simhallen förra veckan och jag sa till Isabelle på morgonen att vi skulle åka efter lunch. Hon tjatade och frågade om vi skulle åka nu, och när jag sa att nu ska vi äta frukost sa hon:
"Nej tack mamma, jag äter gärna lunch nu" :)
 
Sedan var Isabelle med om en grej för kanske tre veckor sedan som hon fortfarande tar upp minst varannan dag. Vi promenerade till Tempo, hon cyklade och Sam satt i vagnen. Vi gick in på gården där Isabelles förskola ligger, det är kodlås för att komma in dit. Vi kör ett varv och Isabelle vill cykla ut genom en annan utgång än den jag står vid. Jag säger att det är okej, och att vi ska mötas utanför. Men Isabelle kommer inte, så jag går på utsidan och ska möta henne. Jag går in där hon skulle kommit ut men ser inte till henne. Känner stressen stiga, och går ut mot Tempo igen där Isabelle står med sin cykel. Hon är rädd och nära till tårarna, och jag kramade om henne och sa  att hon gjort helt rätt som stod stilla och väntade på mig. Men denna händelsen har verkligen satt sina spår och hon pratar om det ofta, att vi kom bort från varandra, att det var läskigt och att det var bra att hon stod stilla. Får vrålpanik av att tänka på allt vi inte kan skydda våra barn från och tycker världen är en alldeles för läskig plats för att ens tänka tanken att de NÅGONSIN ska få göra något själva. Gud, kommer bli sån hönsmamma va.